VM i köpcenter

VM i köpcenter

Det blev fullt program i dag, med allt från djuplodande samtal till besök på köpcentrum. Det sistnämnda är något som alltid äter enorma mängder energi i min värld, antagligen för att jag inte tycker om dem. För all del, de gånger jag behöver fixa något så är det ju praktiskt att bara parkera en gång och sedan bara beta av sina ärenden i snabb takt. Problemet är bara att det sällan blir så snabb takt ändå. Först ska man hitta var de affärer man behöver in på faktiskt ligger i gallerian, och det är ju en obestridlig naturlag att de alltid ligger exakt dubbelt så långt från varandra som man känner att man orkar färdas inuti dessa komplex, och att det slutar med att man far runt som en sparv med oanad promillehalt i sina försök att vara effektiv. Det gick ju sådär med effektiviteten även i dag, kan man säga.

Det skulle antagligen underlätta om jag besökte köpcentra lite oftare, i alla fall de jag oftast åker till när jag nu behöver besöka ett sådant ställe. Fast det vill jag ju inte, så jag får ju stå mitt kast då, och leva med att mina besök på köpcentrum är en upplevelse jag konsekvent ångrar efteråt.

Dagens första gren var rask galopp mellan butiker i jakt på chokladguldmynt, som ska ingå i en kul grej till barnens julstrumpor. Jag tycker i alla fall det är kul, risken är dock stor att de väna barnen tycker det är i paritet med ‘dad jokes’ (de kommer ha rätt också). Tyvärr blev ont om poäng i den grenen och jag fick se mig snuvad både på pallplats och chokladpengar. Däremot fick jag fint tröstpris i form av adventskalender att överraska 24-åringen med, samt världens gulligaste mini-Nutella-burkar. Tre stycken att stoppa i barnens julstrumpor fick följa med hem efter loppet.

Om man har en 24-åring som älskar Reese’s, så måste man överraska honom med en Reese’s julkalender om man råkar snubbla över en sådan. Det är sen gammalt.
Mini!

Nästa gren fick bli 100 meter varuhusorientering, där man skulle lokalisera Clas Ohlson och väl där inne hitta två olika sorters skrivarpapper. Även här gick jag bet på pallplats, men fick en välförtjänt klapp på axeln av mig själv när jag åtminstone hittade den ena sortens skrivarpapper. Tyvärr blev det poängavdrag i kassan, när jag ställde mig i den kö där kassörskan försvann på obestämd tid och den enda andra kassan som var öppen hade dubbelt så lång kö. Typiskt.

Jag började nu känna att jag nog hade vallat fel inför tävlingarna och dessutom misslyckats med att formtoppa, men gav mig ändå på avancerad gång med kundkorg och bärpåsar inne på Ica, för ett sista försök att hitta guldpengar samt införskaffa födoämnen inför morgondagens frukost. Det är lite oklart vad som hände, vi kan bara konstatera att konkurrensen var hård och att antalet tävlande i stort med fördel hade kunnat vara mindre. Vår hjälte (jag) insåg sina begränsningar och valde att raskt kryssa mellan de övriga deltagarna och ut på andra sidan, utan både guldpengar och förnödenheter.

Jag insåg att det var dags att revidera anfallsplanen inför dagens tävlingar, då pallplaceringarna så fullständigt uteblivit. Efter en snabb överläggning beslöt jag i enighet med mig själv att förnödenheter fick bli en senare fråga, efter hemkomsten, och att jag helt enkelt skulle gå vidare till depå för tillfället. Jag skred med bestämda steg i riktning sushistället, och den belöning jag hade lovat mig själv redan i går. Jag har varit sugen på sushi i flera veckor. Och sushistället hade jag dessutom lokaliserat medan jag deltog i de övriga grenarna, och visste därför vart det var dessutom. Win redan där. Därmed var det bara en fråga om vad jag skulle välja. Det var bara detta som återstod, samt att stanna till på Subway för att köpa en lika efterlängtad macka till 24-åringen, sedan skulle det bli hemfärd, var mitt beslut. Men medan jag står där och försöker hinna läsa menyn på den rullande skärmen (allvarligt talat, vems idé var det? Det kändes som att försöka läsa en tennisboll under en tennismatch), så kommer en av de anställda med en massa drickor och ska fylla på i kylarna, och vänder sig till mig och säger ‘ursäkta, men så du vet, så har vi just nu 40 minuters väntetid…’.

Där rök ju den sushin så det visslade om det. Dags för omgruppering mot Subway. Det fick bli en macka för mig också, helt enkelt. Så ut och i bilen, och förflyttning till Subway – som råkade ligga mitt emot ÖoB och Citygross. Och jag visste att ÖoB sannolikt skulle ha de guldpengar jag var på jakt efter, och Citygross borde ha det lite lugnare, såpass att jag kunde lösa förnödenhetsfrågan. Så med mina sista krafter (nästan i alla fall), tog jag mig an dessa två ställen, och lyckades lösa uppgifterna galant denna gång, trots blodsockernivåer som knappt ens räckte upp till skosulorna. Sedan – Subway!

På Subway hände det som alltid händer mig när jag ska beställa mat på snabbmatsställen – de förstår inte vad jag säger. I dag var det orden ‘chicken teriyaki’ som upprepade gånger försvann ur mottagarens öron av någon anledning, men det var inget som orsakade några större problem, utan skratt däremot. Och lite märkligt är det ju att jag alltid råkar ut för det där, för jag talar väldigt tydlig rikssvenska och blir alltid förstådd i alla andra sammanhang än just när jag ska beställa snabbmat. Jag kan exempelvis inte heller beställa pizza per telefon. Går icke. Jag har ingen aning om varför, och löser helt enkelt problemet med att be sonen ringa istället.

Jag tog mig hem till sist, och har landat i hemmasoffan sedan några timmar tillbaka. Trött, hyfsat nöjd med dagen, och nöjd med att slippa laga mat när jag kom hem. Och på det lite julklappsstickning och favoritserien på ViaPlay. Gött. Och nu blir det lite långhelg, där det dessutom ska bli både minusgrader och sol! Lyx! Dessutom är det första helgen i advent, så nu ska alla adventssaker fram, och julklapperiet fortsätter.

AniLove

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *