“Vi blåser på…”

Så sa han, psykologen vi träffade i dag. Tanken var att vi skulle beta av och ha klart för oss exakt vad 16-åringen behöver hjälp med i dag, och att han – psykologen alltså – kunde lägga en halvtimme extra på att vi skulle komma i mål med det i dag. På 1½ timme. Fast efter en timme konstaterade han att fullt så enkelt var det inte, för det var en massa olika grejer man behövde ta tag i och reda ut, och han konstaterade att det kunde nog kanske behövas ett par möten till för att hinna gå igenom allt. Det var ju inte direkt någon överraskning för 16-åringen och mig, och jag blev ärligt talat lite betänkt när han sa så i början på mötet. Det brukar tyda på att han redan gjort sig upp en åsikt om vad som gäller, och då får man en helt annan utgångspunkt, där man inte bara ska presentera sitt ärende, utan dessutom övertyga någon om att deras förutfattade mening inte är korrekt.

Det var ju tur att han insåg själv att det inte vara bara straight forward, det hela. Och när han sa att han hade suttit och läst igenom hela journalen från 16-åringens förra BUP, och tyckte att han hade en ganska bra idé om vad allt handlade om, så påtalade jag att den journalen inte nödvändigtvis överensstämmer med verkligheten. Då blev han lite ställd och frågade mig om det som stod i den inte var sant. Jag vet inte, svarade jag, för jag har ju aldrig fått se den. Det enda jag vet med säkerhet är att pappan har hittat på en rad symptom och saker som hänt 16-åringen som liten, som inte alls överensstämmer med verkligheten.

Vi får se hur det går med allting. Psykologer har jag i allmänhet väldigt svårt för, och jag tycker sånt här är fruktansvärt obehagligt. Att sitta på möten med främlingar, och att man då ska fläka ut sig på det där sättet. Eller det värsta är egentligen att det är TVUNGET och inte frivilligt. Det finns inget annat sätt att få hjälp på. Jag avskyr det, och tycker det borde räcka med läkarkontakt för mycket av sånt här. Men det är jag, det. För övrigt var det en läkare med på mötet också, en otroligt menlös sådan. Sade knappt ett ord, och det lilla hon sa var mest bara självklarheter. Så jag vet inte…för min del kändes det varken bra eller dåligt, om vi bortser från mitt grundläggande obehag inför psykologer. 16-åringen tyckte det var okej, men det var ingen jublande lättnad inför att äntligen få komma igång med det här, om man säger så.

En annan nackdel med sånt här är ju att man åker därifrån och är förbannad på den där människan som orsakat så mycket av problemen för 16-åringen, och även för mig. Jag har lagt väldigt mycket möda på att ta mig förbi det där, och under väldigt många år, och det är viktigt för mig att inte ödsla min energi på att vara förbannad på vederbörande. Men nu blir det ju tvunget så, eftersom all smutstvätt ska fram i ljuset, vändas på, dissekeras, diskuteras och kännas kring. Det är också en grej jag ogillar nåt så förbannat med psykologer. Det går inte att låta avslutade kapitel vara avslutade kapitel.

Jag har fått lägga mycket energi under eftermiddagen och kvällen på att släppa taget om ilskan igen, och irritationen över att man ska behöva diskutera det där ännu en gång. Inte hjälper det ju heller att man är svintrött i dag, för inte sjutton somnade jag tidigare i natt än jag gjort den senaste veckan, när den förbannade hettan gjort att jag legat vaken till 4-5 på morgonen innan det gick att sova. Så blev det natten till i dag också, och det slutade med att sömnkontot inte fick mer än någonstans mellan 4½ och 5 timmars sömn. Vi var inte hemma förrän efter kl 15 heller, och jag ville somna tidigare i natt, så någon tupplur när man kom hem var ju inte heller till att tänka på. Det var bara att bita ihop, och att försöka låta bli att låta ilskan få komma fram i dagen.

Det kanske var tur att vi hade några ekonomiska frågor att reda ut, 25-åringen och jag. För i dag kunde vi äntligen betala bort de sista 9500 kronorna på den förbannade vattenräkningen för december, samtidigt som vi betalade den vanliga vattenräkningen på 1200 kronor. Jag önskar jag kunde säga att det var en lättnad att bli av med den, men det kändes mest bara jobbigt, för det innebär att det blir en tight vecka på alla andra fronter istället. Och då menar jag inte att det blir tight på så sätt att vi inte har råd att unna oss något extra, utan jag menar att jag kommer få trolla med knäna för att få middag på bordet varje dag. Och att alla övriga räkningar måste skjutas på i minst en vecka. Dessutom hade vi bilskatten på 1800 kronor också den här månaden, så totalt var det 11500 kronor utöver det vanliga att betala bort. Kul…not. Men nu är det i alla fall gjort.

Jag blev bokad på tre jobbpass på raken i dag också, och ska jobba tisdag, onsdag och torsdag. Jag borde vara glad över att veta att jag ska jobba tre dagar den här veckan, men istället känns det mest bara som en stressfaktor. Antagligen för att det blev en sådan jobbig dag i övrigt. Eller mest på grund av det, skulle jag tro. Men kanske också lite för att jag fortfarande har ett behov av att få ta saker lite dag för dag, att mitt utmattningssyndrom ibland fortfarande dikterar det. Men jag hoppas det kommer kännas bra i morgon, när jag fått sova ut lite. Och så hoppas jag det blir bra pass, för jag tror jag ska ha samma patient alla tre dagarna. Dock är det tyvärr inte på min ordinarie avdelning, utan en annan, där jag bara varit en gång innan. Jag trivdes inte riktigt lika bra där som där jag brukar vara, men en gång är ingen gång, och den här veckan kan ju bli kanonbra. Håll tummarna att det inte är en Covid-19-patient bara, så att jag måste jobba i full skyddsutrustning, för det suger hejdlöst. Jag kan leva med visiret, det är okej, även om man blir halvblind när man har det på, i synnerhet om man har flera patienter och därför måste sprita det gång på gång under passen. Spriten gör att det bildas en grådassig hinna på visiret som man till sist får allt svårare att se igenom. Men som sagt, det kan jag uthärda. Men att behöva skyddsrock och munskydd och hela den grejen, det slipper jag gärna, för det är som att tejpa in sig i plastpåsar, och svetten bara rinner konstant.

Nåväl. I morgon är det sista dagen på den här månaden, hörni. Halva året har gått redan! Och vilket galet år det har varit. Covid-19 tog över nyhetsflödet så fullständigt från början av mars och framåt, så det är ju knappt någon som minns att den stora katastrofen vi alla pratade om i januari var skogsbränderna i Australien. Nu känns det som om det har passerat åtminstone en handfull år sedan dess, istället för en handfull månader. Och jag bestämde mig vid årsskiftet för att sadla om till röntgensköterska, och började söka jobb inom vården i februari. Mitt allra första jobbpass var i slutet på februari, samma dag som vi fick det andra Covid-19-fallet i Sverige. Jag tackade nej till långt fler jobb än jag tackade ja till, och sedan fick jag tacka nej till några av de jag hade tackat ja till också. Och en vecka in i mars flyttar 16-åringen abrupt hit till mig, och en vecka senare även 14-åringen, och från den 15. mars var de båda skrivna hos mig, vilket innebar att jag för första gången på över ett decennium hade alla barnen boende med mig (även 25-åringen alltså). Jag har fortfarande inte hunnit känna den där enorma lyckan över det, för allt som kommit fram kring hur barnen har mått under tiden sedan dess har överskuggat det mesta av allt annat.

I samma veva började jag trädgårdsplanera och -plantera inomhus, och trädgårdsarbetet blev både min terapi och min träning under framförallt maj och juni (när jag grävde upp halva tomten för hand). Och nu är vi på den näst sista dagen av juni, och det är bara 1½ vecka kvar innan jag får veta om jag kommit in på röntgenutbildningen. 3½ månad har jag väntat så här långt, och nu börjar jag äntligen känna att det närmar sig. Den kommande veckan går nog snabbt dessutom, nu när jag ska jobba tre dagar på raken den här veckan. Och på torsdag nästa vecka, när beskedet kommer, så kommer jag och 16-åringen sitta hos samma psykolog som i dag. Beskeden brukar komma efter lunch, och vi har tid kl 13 den dagen, så jag kliver antagligen ut därifrån med ett sms i mobilen som säger att nu har jag fått besked, och så får jag vänta ända tills jag är hemma innan jag kan logga in och kolla. Om det kommer gå fort hemåt? Antagligen. 😛 Jag överväger dessutom att förbereda en tårta den dagen, för att fira att jag förhoppningsvis har kommit in, och kanske även att fira ett bra besök hos psykologen för 16-åringen (huvudsaken är att det funkar för honom, vad jag tycker om psykologer i allmänhet och den här i synnerhet spelar ingen större roll). Så…ja. Jag kanske gör det. I värsta fall är det ett kasst möte hos psykologen och jag kommer inte in på utbildningen, och i så fall får vi väl tröstäta en bit tårta istället. 🙂

Lite trädgårdsuppdatering får vi väl unna oss i dag också, eller hur?
Well, i dag kunde jag plocka en hel liten skål med jordgubbar i alla fall, det känns så klart roligt. 🙂 Och tomaterna, som jag hastigt flyttade ut i går, trots att tanken var att de skulle bo inne, har överlevt det hela så här långt åtminstone. Om ni undrar varför jag kastade ut dem, så var det för att fönstret de skulle bo i växte igen fullständigt med vildvin, så de fick ju ingen sol. Och utan solljus blir det ju inte så värst mycket mogna tomater. Så jag gjorde en Kajsa Warg och tog vad jag hade för handen, vilket råkade vara en gammal gungställning, för att använda som stöd för dem. Sedan fick 25-åringen hjälpa mig bära ut de enorma plantorna, en efter en, och knyta upp dem där. Så nu återstår det bara att se om de trivs på lång sikt, och om tomaterna faktiskt mognar också, eller om strapatsen blir för mycket för dem. Paprika och chili är i alla fall glada, för nu har de massor av plats inomhus. Dessutom upptäckte jag att några av chiliplantorna börjat göra frukter utan att jag sett det – en av dem var hyfsat stor dessutom. 🙂

I dag kunde jag plocka en hel skål med jordgubbar. 🙂 Förhoppningsvis kan jag det nästa vecka också, till tårtan.
Tomatplantor i exil.
Chilifrukt på gång!

Nu ska jag unna mig en film och ett litet advenskalenderprojekt innan jag skyfflar ner mig under täcket. I morgon blir en bra dag, visst? 🙂

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *