Var tog dagen vägen?

Himmel, vilken dag. Jag har inte riktigt klart för mig var den tog vägen, men borta är den.

Det har varit en hel del att fixa kring barnen i dag igen. 16-åringen har kommit igång bra med studierna, och det är balsam för själen att se honom faktiskt ha kul med pluggandet, eftersom det går på distans. Varför, varför, VARFÖR kan vi inte få ha det jämt??

Nå. Medan han pluggade gjorde jag nya försök att nå BUP i Uppsala. Jag fick ju ett nummer till en sekreterare att ringa i går, som bara gick att ringa i förmiddags. Så jag testade med det, men fick första gången inget svar, andra gången (20 minuter senare) trycktes jag bort efter 3-4:e signalen, och efter ytterligare 20 minuter blev jag helt sonika borttryckt på en gång. Suck.

Till sist hittade jag en mejladress till dem, där jag hävde ur mig en del frustration över hur omöjligt det var att nå dem, och undrade var 16-åringens journal och remiss befann sig just nu, samt exakt vilken del av BUP vi egentligen skulle tillhöra. Svaret jag fick var det här:


“Av vad jag kan se så är remissen från Jakobsbergs barn- och ungdomspsykiatri avvisad med bedömningen att av det som framkommer i remissen är det inte ett ärende som kräver insatser på specialistpsykiatrinivå. Jag kan endast se remissen från Jakobsberg, inga journalhandlingar.”

Man blir lite mållös. Jag vet inte vem jag är mest förbannad på; BUP Jakobsberg som uppenbarligen har huvudet uppkört någonstans där solen aldrig skiner, eftersom de inte skickat journalerna, eller BUP Uppsala som bara avvisar ärendet utan att ens kolla vad det är frågan om. Eller båda instanserna, eftersom ingen av dem brytt sig om att meddela oss om vad som hänt.

Det blev naturligtvis ytterligare ett mejl skickat från min sida, och jag var inte ett dugg gladare i det mejlet, om man säger så. Faktum är att ingen vågade svara på flera timmar, och det dröjde ända till kvällen innan en avdelningschef återkopplade och bad om ursäkt över att det varit så svårt att nå dem, och som klargjorde lite mer om vad BUP Jakobsberg skickat. Men vid det laget hade jag annat som krävde min uppmärksamhet, så jag har inte återkopplat igen på det.

Vid 16-17-tiden kom nämligen 25-åringen ner och satte sig. Han fick ju nytt jobb i går och skulle börja redan i morgon. Extremt snabba ryck, med andra ord. Varför det hela skulle ske på så kort varsel vet jag inte, men han skulle i alla fall ersätta någon som går på föräldraledighet från och med 1. maj, och de ville därför ha in honom redan nu för att han skulle hinna gå lite tillsammans med den personen innan de lämnar. Varför arbetsgivaren är ute i sista sekunden med rekryteringen kan man bara undra, men så var det i alla fall.

Det är bara det att 25-åringen istället för att vara glad och peppad över sitt nya jobb, istället har förefallit vara helt knäckt och nere det senaste dygnet. Vilket också är överensstämmande med verkligheten. Att jobba heltid på kontor är han inte gjord för, det får hans depression och ångest att stå som spön i backen. Jag var tveksam till det hela, men om han kände sig peppad att försöka, så tänkte jag att det ju bara är att testa. Men peppen uteblev alltså, och han har bara mått sämre och sämre allt eftersom timmarna gått.

Vi pratade fram och tillbaka i fyra timmar, och till sist beslöt vi att jag skulle säga ifrån till både den nya arbetsgivaren och rekryteringsfirman att det inte blir något, med hänvisning till sonens hälsa (och utan närmare förklaringar kring det, naturligtvis). Han klarade inte av att göra det själv, så knäckt var han, och det dåliga samvete han hade gjorde ont att se. Det kommer sitta i några dagar, men det var ändå bäst så här. Och vi har ett annat alternativ som fungerar rent ekonomiskt, så det stod och föll inte med just det här jobbet.

Ibland måste man helt enkelt prioritera sig själv, så är det bara. Och även om det blev väldigt kort varsel, bara 12 timmar innan han skulle börja, så är det ju samtidigt bara knappt ett dygn sedan han erbjöds jobbet. Han hade helt enkelt inte så mycket betänketid, han heller.

Hur som helst, dagen försvann i dessa saker, och min energi annars har lämnat en hel del i övrigt att önska. Vädret var underbart i dag och perfekt för att gå ut i trädgården om inte annat så en liten halvtimme, men det fanns ingen ork ens till det. Jag är mer eller mindre kaputt efter alla dessa vändor med alla möjliga instanser, och mäktar inte med mer än att försöka ordna för barnen, och att försöka hålla undan tvätt och disk, och att ställa mat på bordet varje dag. Det är allt jag har i mig just nu.

Det växer i alla fall i så-lådorna, det är trevligt.

Nu ska jag ta den där duschen som egentligen skulle vara ett långt, skönt bad på förmiddagen i dag. Sedan sängen. Så hoppas jag att morgondagen kan ge lite goda nyheter igen, och jag hoppas att jag får iväg 14-åringen till skolan. Måste prata med skolkuratorn om remiss till BUP för honom också, sedan får jag ta tag i BUP-frågan för 16-åringen igen, och fundera kring vad vi ska göra där. Jag förmodar att det bästa är att ta en ny vända och börja om från början. Suck.

Vi pratade för övrigt om att flytta till Spanien, 25-åringen och jag, och han är inte alls lika avogt inställd till att flytta utomlands längre. Han börjar också tröttna på Sverige, tror jag. Fast jag tror jag behöver hitta ett ställe i Spanien där det finns svenskt Bregott att köpa om jag ska sälja in det helt och hållet. 😛 Men en bonus är ju att man inte behöver visum för att flytta dit, det är bara att ta med sitt pick och pack och dra, i princip.

Duscha var det, ja.

PS. Hittade just ett online-supermercado i Spanien där man kan beställa Bregott och få det hemskickat.

PPS. Börjar flyttpacka i morgon.

PPPS. Fattar fortfarande inte att Adam Alsing dött av Covid-19. Helt surrealistiskt.

2 kommentarer

    1. Author

      Just ja, det pratade vi ju om vid nåt tillfälle! 🙂 Jag får nog efterforska lite kring Teneriffa, känner jag..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *