Välbehövlig vilodag i Palatset

Det blev en intensiv vecka på alla sätt och vis, och vi är alla slitna den här helgen. Men vi har åstadkommit mycket! 16-åringen hade sin första fulla skolvecka, och skötte allting exemplariskt. Jag är så stolt! Och det säger jag åt honom hela tiden, för han förtjänar sannerligen att få höra det också. 🙂

14-åringen kom äntligen igång med sin skollösning i onsdags, och alla tre dagarna han hade skola gick jättebra, och han har även fixat bussåkandet galant på egen hand, efter att jag gjorde honom sällskap första dagen. Jag är lika stolt över honom, och berättar det för honom med hela tiden. Mina ungdomar har varit riktigt duktiga den här veckan! 🙂

Sen började jag själv min röntgenutbildning i måndags. Både första och andra dagen var mest bara information, och jag kan väl kanske tycka det var lite onödigt att sprida ut allting på två dagar… Men å andra sidan har jag ju studerat en hel del vid universitet vid det här laget, och har nog glömt ganska mycket om hur det känns att vara helt ny. Jag har ju redan en hel del pejl sedan innan, så för min del hade det egentligen räckt med ett kort mejl med kortfattad information, medan för den som är helt ny, så är ju allt…ja, nytt.

Tisdag kväll upptäckte jag att det är stopp i avloppet dessutom, och får ringa spolbil på onsdag morgon. Det slutade med att de blev inbokade torsdag morgon, och kvart i åtta kom Fredrik hit med spolbilen. Han var en av de två som var här under mellandagarna 2018, när jag fick samma problem, så han kom ihåg mig och huset här. Men den här gången var det i alla fall inte lika illa som den gången, för den här gången hann jag på det hela lite tidigare. Då var det ju mellandagar och jag tvättade inga kläder på flera dagar, så det tog ju ett antal dagar innan jag ens upptäckte att det var ett problem. Nu kan det inte ha varit stopp mer än högst ett par dygn innan jag upptäckte det.

Fredrik fixade biffen ganska snabbt, och hjälpte mig dessutom fräsa bort lite smårötter också. Sen testade vi hur lång tid det tog från det att jag spolade tills vattnet kom fram till brunnen ute, och kunde då konstatera att det egentligen är alldeles för dåligt fall från huset och ut till brunnen, utöver att jag har den gamla sortens cementrör, där rötter växer in i rören. Det ska egentligen komma en flush med vatten, men det rann bara lite lugnt liksom och var inget direkt tryck på det som kom. För som grädde på moset har vi den här vattensparsamheten som råder i dag. Fredrik berättade att det där är ofta ett stort problem för gamla hus, för avloppen är dimensionerade efter toaletter som hävde iväg typ 10 liter varje gång man spolade, medan det i dag ofta inte är mer än 4 liter vatten. Då blir det så klart problem i ett avlopp där det växer in rötter i rören och där lutningen är alldeles för dålig.

Jaja, nu är problemet fixat för stunden åtminstone, och jag ska se till att hälla en hink med vatten i toaletten med jämna mellanrum, för att få lite genomsköljning av rören ut från huset.

Fredrik var klar strax innan kl 9 på torsdagsmorgonen, vilket innebar att både 16-åringen och jag hann en snabb dusch innan vi var tvungna att åka till människobyn för att träffa hans läkare på BUP. Fast i sanningens namn visste vi inte riktigt varför vi hade det här läkarbesöket inbokat, men jag tänkte att det kanske var mest för att upprätta en läkarkontakt även där och kanske att prata om hans medicinering. Men när vi kom dit, så upptäckte vi att 16-åringen var bokat till både läkaren och någon sorts familjeterapeut på samma klockslag. Vi kliade oss i huvudet och förstod ingenting, men tänkte att vi skulle väl få veta vad det handlade om när vi kom in.

Efter ett tag kom familjeterapeuten och hämtade oss, och hon hade ingen aning om att läkaren också var bokad samtidigt, så hon fick springa ut i receptionen och meddela vilket rum vi var i så att läkaren skulle hitta oss när han kom. Sen berättade hon att hon visste inte riktigt heller varför besöket var bokat eller varför hon var det, men att hon hade läst igenom anteckningarna som psykologen som utredde 16-åringen hade gjort. Vi hann prata i typ två minuter bara, sedan kom läkaren och då ändrade hon sig och tyckte vi skulle ha ett större rum på grund av Covid-19, så då fick vi gå till ett annat, större mötesrum istället.

Under de där första två minuterna så hade 16-åringen och jag åtminstone hunnit berätta om vårt missnöje med den utredande psykologen, samt även hur Soc hade reagerat på hans dokumentation till dem, och att vi överväger att anmäla honom till HSAN. Nu upprepade vi lite kort det samma till läkaren också, och sedan tyckte familjeterapeuten att vi skulle dela på oss. 16-åringen skulle få prata med läkaren själv, och jag skulle prata med terapeuten. Det hela kändes över huvud taget väldigt märkligt och ostrukturerat, men vi sa okej, och så delade vi på oss. Och då började det märkligaste av allt kring besöket. För när terapeuten och jag var själva så började hon fråga om MIN historia med exet, och jag sa som det var utan att brodera ut allting alltför mycket. För jag förstod inte riktigt vad hon ville med dessa frågor, och det är inte något jag normalt sett brukar prata om med någon människa alls. Det är helt enkelt inte meningsfullt för mig, för det finns ju ändå inget jag kan göra åt allt som hänt.

Det var då hon frågade vad jag hade gjort för att söka hjälp. Och jag tittade frågande på henne och började berätta att jag ju hade sökt till BUP för att barnen skulle få hjälp, och… Där avbröt hon mig. “Jag menar vad har du gjort för att söka hjälp för DIG SJÄLV?”. Jag fick ju säga som det är, att jag aldrig har gjort det, för jag har inte sett det meningsfulla i det. Jag berättade att jag hade utbildad mig till retoriker för att ingen någonsin skulle manipulera mig igen, att jag hade börjat jobba med fysisk säkerhet för att jag skulle vara trygg, och hon menade på att allt det där var ju yttre saker. Vad hade jag gjort för att jag skulle läkas PÅ INSIDAN?

Ja, vad säger man. Jag har inte gjort något som helst, annat än egenkomponerad KBT, I guess. Jag har inte velat prata om det, i synnerhet inte med någon psykolog, för sådana tycker jag inte om och har aldrig gjort det (undantaget han som utredde 14-åringen, och som inte var färdig psykolog ännu, för han var bra). Jag sa att relationer har jag ju inte klarat av i någon omfattning alls sedan skilsmässan för 13 år sedan, och att jag har inga som helst planer på att någonsin släppa någon in på livet igen på det sättet. Då tyckte hon att jag FÖRTJÄNADE faktiskt det, i alla fall möjligheten till det. Och hon menade att jag hade varit med om väldigt fruktansvärda saker och blivit misshandlad under väldigt, väldigt lång tid, och att hon som både som professionell och medsyster tyckte att jag ABSOLUT skulle få hjälp att bearbeta vad jag gått igenom de senaste 20 åren.

Det var en sällsam upplevelse, och när hon frågade om hon fick boka in en till tid med mig, så skulle hon ta reda på mer information om vart jag skulle kunna få den här hjälpen tills då, så sa jag okej. Mest för att jag på något sätt gillade henne. Hon var rak och kontant och en typ av människa jag spontant bara tycker om. En sån som det vore kul att snacka skit med över en flaska vin nån gång liksom. Fast jag vet inte riktigt om jag faktiskt kommer söka någon hjälp sen, det känns fortfarande som en ganska avlägsen sak att göra, men efter att ha fått samma kontanta reaktion och respons från både Soc och den här kuratorn hos BUP, där alla säger samma sak, säger att jag varit utsatt för misshandel…det får mig att åtminstone nudda litegrann vid tanken. Så vi får se.

Annars har veckan som sagt bestått av studier även för egen del, och jag pluggar latinska namn på ben så det står härliga till. Ossa carpi, os scaphoidium, os lunatum, os triquetrum, os trapezium, os trapezoidium, os capitatum, os hamatum, os pisiforme, och så vidare. Jag börjar få kläm på merparten av benen i handen (alla jag listade här ovan är ben i handleden, medan ossa carpi betyder typ handens ben). Jag har även fått två nya studiekompisar i de andra två 40-plussarna på utbildningen, och vi har gjort en egen studiegrupp online som komplement till allt övrigt. Det känns bra.

I går, fredag, skulle vi egentligen ha haft ännu en föreläsning, men så blev föreläsaren sjuk och det blev självstudier på hemmaplan istället. Välbehövligt, även om jag kombinerade det med att skjutsa barn, handla och storstäda i vardagsrummet, och att börja göra lite höstfint.

Höstgardinerna är på plats, och än är det liv i paprikor och chili.

Nyss kom jag på att smultronplantan hade blivit väldigt hängig över natten där ute på trappan, och att jag hade planerat att ta in den för att se om den piggnade till något. Så det gjorde jag nu, och så tog jag in lilla citronträdet också. Det sistnämnda skulle jag nog behöva en växtlampa till, men det finns det inte budget för i nuläget. Vi får se vad jag kan göra längre fram.

Ledsen smultronplanta. Höst gillar den inte, det märks.
Mitt lilla, lilla citronträd.

Jag skördar fortfarande saker, men börjar bli redo att avsluta det hela för den här säsongen. Jag har fortfarande saker att ta reda på utomhus, och pumporna kommer inte vara klara på ett tag ännu, men det börjar sakta men säkert gå mot vinter även i mina odlingar. Jag har mer potatis att ta upp, och jag vet inte riktigt om det blir några morötter egentligen, och om rädisorna någonsin blev riktiga rädisor och inte bara mastodontblast, men…ja. Det börjar bli dags att förbereda för vinter även utomhus.

Dagens skörd.

I dag blev det ingenting gjort utomhus, men planen är att få undan en del åtminstone i morgon. I dag har jag istället fokuserat på att vila, för jag har varit trött efter den gångna veckan. Riktigt trött. Jag har sovit för lite, och det är mycket att försöka hålla ihop inte bara sig själv, utan även båda ungdomarna, som har sina egna utmaningar i och med sina depressioner och ångest, samtidigt som avloppet krånglat och det varit ännu ett sånt här mentalt påfrestande möte med läkare och terapeut (även om det här långt från var ett superjobbigt sådant när vi väl kom igång, men det är alltid mentalt påfrestande innan). Och så ska man komma igång med sina egna studier ovanpå det, och lära känna en massa nya människor och så vidare.

Mina stordåd just i dag har varit ganska begränsade. Jag tog ett långt bad, pratade lite med syrran på Discord, pluggade lite, och gick igenom schemat och en del av materialet för nästa kurs, som börjar 14 september. Den kommer i huvudsak gå på distans, med enbart en obligatorisk träff i veckan under de tio veckor den pågår, undantaget sista veckan, då vi har tenta på hela kursen i två dagar. Jag vet, det låter mycket, men jag har läst den här kursen förut (hoppas, hoppas jag kan ha fördel av det, även om det är 11 år sedan nu), och den tenta vi hade då var på hela kursen på en dag. Typ 7 timmar i sträck, utan rast. Här har de delat upp den i två delar om 3½ timme, och lagt dem på två dagar istället. Det känns faktiskt ganska nice. Tillräckligt nice för att jag inte ska känna mig alltför superstressad över de 17 sidorna med frågor vi ska kunna alla svaren på utantill… 😛

I övrigt har vi tittat lite på film och jag har fixat lite med julklappar, men kan som vanligt inte visa det i bloggen eftersom mottagaren läser den. 😉 Men nu borde jag snart vara klar med syrrans och svågerns paket, åtminstone så att jag kan börja med andra saker parallellt och kan visa vad jag pysslar med i min lilla soffhörna om kvällarna. 🙂

Jag är faktiskt redigt trött nu, så jag tror jag knycklar ihop den här dagen nu, och lobbar den mot soptunnan. I morgon är det söndag, och jag tänker verkligen inte stressa då heller, för den kommande veckan kommer bli ganska intensiv, den med. Men sen får jag tio ganska lugna veckor, åtminstone vad gäller att flänga fram och tillbaka till människobyn. Det ser jag fram emot. 🙂

Hoppas ni har en riktigt skön helg också! 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *