Underbart är kort

Den meningen sägs ju ofta med en viss sorg och saknad, beroende på vad det nu var för underbart som blev kortvarigt, men för egen del kan jag (åtminstone i dag) även vända på steken och säga ‘kort är underbart’.

Jag sov som en stock i natt, och fick nog ganska precis ihop de 8 timmar jag behöver för att fungera som bäst. Men att säga att jag skuttade ur sängen, redo för en ny arbetsdag, vore definitivt att överdriva. Jag känner verkligen, verkligen av de senaste par veckorna i dag. Dels den extremt varma veckan, och så nu en tung jobbvecka och så. Och visst känner jag av att det ligger ett gammalt utmattningssyndrom i vassen och lurar fortfarande, för riktigt så här sänkt blev jag då inte förr i tiden…tror jag. Jag minns ärligt talat inte riktigt längre, och kan inte alltid avgöra vad som är nytt sedan 3 år tillbaka, eller var som alltid varit på si eller så vis. Och skit samma är det väl egentligen. Poängen är att jag känner mig riktigt sliten. Så där jag-behöver-fem-veckors-semester-sliten.

Lagom till att jag skulle hoppa i bilen och åka till jobbet, så började det spöregna. Skönt, tyckte jag, eftersom det innebär att jag inte behöver tokstressa hem för att hinna vattna mina grönsaker och växter innan det blir becksvart ute. Jag rullade iväg mot människobyn för att jobba veckans tredje kvällspass, och när jag närmade mig stan så sprack himlen upp och det blev en strålande sommardag istället.

Alldeles innan jag kom till sjukhuset blev jag nästan påkörd av en annan bil. Helt utan förskyllan själv, ska tilläggas. Jag höll 30 i 30-zon, hade en bil före mig, och rullade på i jämnt tempo. På vänster sida lite längre fram ser jag en bil som blinkar och ska köra ut åt samma håll som mig. Han behöver korsa körbanan närmast sig, och rulla ut bakom mig, där det var tomt på bilar. Det är också vad jag förväntar mig att han ska göra. Men precis när jag passerar honom, fortfarande exakt i 30 km/h, så kastar han sig ut mot mig, och får tvärnita för att inte parkera sin bil i sidan på min. Det kan inte ha varit mer än högst 10 cm mellan hans front och min bakdörr/skärm… Gudarna måtte veta varför han gjorde ett sådant tokryck, för det fanns inte en enda bil i körbanan närmast honom, som han behövde korsa, och det fanns inte en enda bil bakom mig, så långt ögat nådde.

När jag kom fram till sjukhuset fanns det såklart inte en enda ledig parkeringsplats på parkeringen närmast avdelningen där jag skulle jobba, så jag fick parkera i parkeringshuset som ligger på andra sidan sjukhusområdet, så långt borta som det går att komma. Sedan blev det att promenera. Men jag var ute i god tid, eftersom jag visste att avdelningen jag skulle vara på i dag inte hade några som helst rutiner för att hantera oss som sitter vak, och jag därför räknade med att det kunde ta tid att få fram passerkort till omklädningsrum och sånt. Dessutom skulle det bli ett pass med inte så mycket motion, så jag såg det som något positivt att få en liten promenad i det fina vädret innan passet började. Även om det nu var uppförsbacke hela vägen.

Jag promenerade på i lite lagom takt, och var framme efter lite drygt 10 minuters promenad. Uppe på avdelningen frågade jag efter lånekort till omklädningsrummet, och hade turen att få låna ett på en gång. Jag tog hissen ner, bytte om, och åkte tillbaka upp. Jag hade fortfarande 20 minuter till godo innan mitt pass skulle börja, så jag bestämde mig för att ta en kopp kaffe så länge.

Efter kaffet knatade jag bort till rummet där min patient bor, för att påbörja mitt pass. Då var sjuksköterskan på plats där inne, och blev förvånad över att jag dök upp. De hade nämligen kommit fram till att det inte behövdes mer vak för den här patienten, vilket var alldeles korrekt och ett av skälen till att det varit så jobbiga pass (jag kan förklara varför det blir så en annan gång), men de hade fått information om att det inte var bokat mer vak för patienten efter dagpasset i dag. Men det stämde alltså inte. Jag var bokad för kvällen, och jag är ganska säker på att nattkillen var bokad även kommande natt.

Det hela slutade med att jag fick åka hem igen och inte behövde jobba. Fast betalt får jag ändå, eftersom jag ju var bokad i dag. Så, det tunga passet jag verkligen inte såg fram emot utan tänkte bita ihop för att ta mig igenom uteblev helt enkelt. Jag kunde åka tillbaka ner i omklädningsrummet igen, byta om till egna kläder, och sedan åka hem. Wohoo! Så i dag var verkligen kort underbart. 😛

Alldeles innan jag skulle åka kom jag på att jag hade fått ett sms i går om en bok jag hade reserverat, som nu kunde hämtas. Perfekt, tänkte jag, då skulle jag ju få ännu mer promenad, och därmed faktiskt få till något som liknade ett low impact-träningspass. Innan jag blev bokad på tre jobbpass på raken så var nämligen min plan att komma igång med konditionsträningen igen den här veckan. Anyway, nu skulle jag ju få promenera tillbaka till bilen (nerförsbacke den här gången åtminstone), och sedan bort till stadsbiblioteket, som faktiskt är nästan en hel kilometers promenad från där bilen stod parkerad. Så allt som allt skulle jag åtminstone få ihop 3 kilometer i dag, tänkte jag.

Häxprocesserna har alltid fascinerat mig, och den här boken har jag väntat på ett tag.

Lagom till att jag hade promenerat till garaget och skulle fortsätta ut på stan, så hittade regnet även dit. Det var ett ihållande duggregn som faktiskt var ganska skönt att promenera i, även om jag blev ordentligt blöt. Jag hämtade min bok (som jag faktiskt väntat på i ett par månader nu), och påbörjade promenaden tillbaka till bilen. Men nu började regnet tillta allt mer, och när jag hade ungefär en halv kilometer kvar att gå, så började det vräka ner. Det ösregnade, och innan jag kom tillbaka till bilen var jag så blöt att det rann om hela mig. Den tunna tröjan jag hade över linnet fick jag bokstavligen skala av mig och hänga över sätesryggen på passagerarsidan, och linnet var så blött att jag hade kunnat vrida ur det. Det var bara att dra på värmen i bilen och hoppas på att jag skulle torka någorlunda på hemvägen, i de drygt 45 minuter det tar att åka om trafiken rullar på som den ska (det gjorde jag inte, jag var så blöt att linnet fortfarande var dyngsurt 45 minuter senare, trots värme på i bilen).

Min vackra stad. De allra första regndropparna hade börjat komma när jag tog den här bilden, och bara några minuter senare duggregnade det ihållande.

Jag hade hunnit precis till utkanten av stan, till en ökänd korsning där det ofta inträffar bilolyckor, och i dag var det närapå att det var min tur. För tror ni inte det var ännu en idiot som nästan körde in i mig! Ja, jag säger ‘idiot’ utan att skämmas det allra minsta, för det som hände var riktigt illa i mina ögon. Jag kör alltså i 50-zon och håller stadig hastighet. Jag har bilar framför mig, men håller god avstånd, och det är en lång lucka bakom mig. På en sidoväg står det en bil som ska korsa de dubbla körfälten på hans sida och köra över till min sida. Just här har man byggt det så att man först korsar de körfälten på andra sidan, sedan svänger man över på en sorts påfart i mitten, mellan de fyra körfälten (två åt varje håll), som sedan fogas samman med körfältet närmast mitten. Det vill säga, när jag kommer körande och är i höjd med korsningen, så finns det alltså tre körfält tillgängliga, men där det närmast mittrefugen kommer smälta samman med körfältet närmast sig ungefär 100 meter längre fram. Jag ligger i körfältet längst till höger, och alltså så långt bort som möjligt från bilen som nu ska över körfälten närmast honom, till påfarten, och sedan vidare över i körfältet närmast honom, och därifrån eventuellt över i mitt körfält.

Det normala här är att du korsar körfälten närmast dig när du har möjlighet till det, kör på påfarten och följer den en liten bit tills du har klart och tomt för att byta fil (det fanns en del trafik även i den filen, men inte många bilar), och sedan därifrån byter till filen längst till höger om det inte är trafik i vägen. Men det den där gubbtjyven gör är att omedelbart efter att han kommit över på påfartsfilen stampa gasen i botten och gira nästan rakt över filen närmast sig och in i min fil, utan att överhuvud taget titta på den övriga trafiken. Jag hade sån jäkla tur att det börjar en bussficka precis där, så att jag kunde kasta mig åt höger och sedan bara stå på bromsen, innan jag kastade mig på tutan. JÄVLAR, vad arg jag var! Jag hann bara precis titta över på den bilen och se att han inte kollade över huvud taget var han körde, innan jag var tvungen att agera. Och det kan jag lova, det fanns inga 10 cm mellan bilarna. Det var på ett kluvet f***-hår att det inte smällde, så nära var det.

Bilen i filen bredvid, som låg lite längre bakom mig fick också stå på bromsen, liksom bilen bakom mig. Det var rent råflyt att ingen av oss körde in i någon annan. Och stolpskottet som höll på att orsaka en stor krasch körde bara vidare helt obekymrat. Jag tror inte ens han tittade i backspegeln när jag hängde mig på tutan. Och det var allt en jäkla tur för honom att jag var så dyngsur och bara ville hem, för det var väldigt nära att jag följde efter honom för att delge honom min åsikt om det hela. Och det var nog lika stor tur för mig att jag inte gjorde det, för jag kan säga så mycket som att min åsikt där och då hade nog antagligen bestått i en redig käftsmäll, varken mer eller mindre. Det säger en del om hur arg jag var, för mycket kan man säga om mig, men våldsam har jag aldrig någonsin varit. Men i dag…hade jag fått tag på honom så hade jag nog slagit honom halvvägs in i nästa vecka, tror jag.

Det var väldigt, väldigt skönt att komma hem och få på sig torra kläder, och att ha hunnit bli av med den värsta ilskan innan man landade i hemmasoffan. Långhelgen blir extra lång, och det är väldigt välbehövligt, för jag känner att det kommer ta ett par dagar innan jag kommer in en normalare lunk igen, där kroppen inte känns stressad, trött, sliten och uppe i varv på en och samma gång. Men jag har i alla fall inlett processen med soffhäng, kaffe latte, stickning och stickpodcasts på YouTube. Det var precis vad jag behövde i kväll.

Stickning och en stor balja kaffe latte var precis vad jag behövde när jag kom hem.

Dagens insikt:
Jag har lite svårt att helt släppa tanken på säkerhetsbranschen, framförallt utredningssidan av den. En tanke som grott i ett par dagar är att kanske, om jag nu kommer in på utbildningen i fråga, specialisera mig inom forensisk röntgen. Vem vet, kanske syr jag ihop ännu en specialutbildning där jag även kan utnyttja det jag jobbat med och utbildat mig till tidigare? Det vore ju lite coolt om jag kunde få till det. Och jag är ju väldigt intresserad av forensiskt arbete i alla former, så… 🙂

2 kommentarer

  1. Haha vilket perfekt tredje-pass du fick!
    Jag jobbar sista jobbpasset idag – sen vankas semester. Skall bli sååå skönt 🙂

    1. Author

      Haha, jaaa. Det var precis lagom. 😛

      Ååh, härligt! 😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *