Två gånger på en vecka

Förra måndagen var jag till läkare med min bula (väntar fortfarande på remissen till ultraljud…den som skulle komma så snabbt. Jo tjena.). I dag var jag till läkare i sällskap med äldsta sonen, som förra veckan plötsligt inte fick förnya sitt recept på den medicin han använder för att hantera sin depression, utan nu plötsligt skulle träffa läkare igen (trots att han för länge sedan är utredd på alla håll och kanter). Misstänksam som jag är, så följde jag med, så att de inte skulle köra över honom med en massa nya påhitt bara för att hans ordinarie läkare har slutat på den aktuella mottagningen.

Mötet gick väl ok, men det blev så klart en repetition av de saker som sagts tusen gånger förut, eftersom ingen tycks bry sig om att läsa journalerna och kolla vad patienten faktiskt redan är utredd för och vilken handlingsplan/-medicinering som finns. Den här läkaren, som för all del var trevlig nog även om han knappt kunde prata svenska (oklart var han kom ifrån, men namnet antydde att han kanske kunde vara från Österrike eller nåt sånt), hade bara läst i sonens journaler under de två minuter som passerade mellan patienten innan och sonens tur. Men efter en del förklaringar osv, så gick vi därifrån med exakt samma handlingsplan och exakt samma medicinering som tidigare. Och det hela hade kostat oss tre timmar med resa, väntan och besök, medan 10 minuters läsning i hans journal från deras sida hade gjort att vi hade sluppit offra en hel eftermiddag på det här, samt att sonen hade sluppit vara utan mediciner i flera dagar.

Efter mötet blev det en snabb sväng till Plantagen för att handla lite blomkrukor, till Apoteket för att hämta sonens medicin, och så “middag” på Subway, på sonens önskemål. Sedan åkte vi hem. Och i bilen på vägen hem så blev jag så sjukt trött, och när jag kom hem så tänkte jag att jag skulle sätta mig i soffan en halvtimme bara, tills jag piggnade till, sedan skulle jag fortsätta med att rikta spinnrockar, tvätta ull och plantera om blommor.

Det gick sådär. Efter 10 minuter insåg jag att det inte fanns en chans att hålla sig vaken, så jag tippade omkull och toksomnade. I två timmar. Mellan 18 och 20 på kvällen. Yeay… Hur mycket sova det blir i natt? Ja, det måtte gudarna veta. Mycket irriterande, det hela. Och det var då det slog mig. Att det antagligen beror på att jag blir så fruktansvärt slut av att behöva gå till läkare. För det är något av det värsta jag vet, att behöva gå till läkare och be om hjälp. Behöva sitta där på nåder, med mössan i hand… Jag upplever det som uteslutande förnedrande. Varje gång. Oavsett varför jag behöver gå dit. Tack och lov att jag inte behövt göra det på jättelänge nu. Ändå var två gånger på en vecka tillräckligt för att ta knäcken på mig fullständigt på det här sättet.

Jag hoppas jag får det där ultraljudet snart, och att jag inte ska behöva någon ytterligare kontakt med vården utöver det de närmaste åren. Jag pallar inte. Inte som patient i alla fall, som ska besöka en allmänläkare. Fifan, säger jag bara. Det är ungefär lika kul som att göra en rotfyllning utan bedövning i min värld. Blä!

Nå, dags att fundera på om jag kan lyckas få gjort åtminstone något av allt det jag hade planerat för i dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *