Tisdagen då det vände åt båda håll

I går började det äntligen vända för 14-åringen igen, och den stora ilskan han burit på i fem dagar vid det laget började äntligen lägga sig. Det lugnade sig, tillvaron skavde inte riktigt lika illa, saker och ting blev lite mera lent på något sätt. Och jag andades ut lite försiktigt, och hoppades att det inte var ett falskt positivt, så att säga. Men det var det inte. Det började faktiskt vända, och han var inställd på att det skulle bli skola i dag, för första gången den här terminen.

Natten blev dock sömnlös ännu en gång, men han bet ihop och åkte till skolan ändå, fastän han var illamående både av trötthet och olust inför det här som han egentligen inte alls hade lust att göra. Jag följde med på bussen i morse, eftersom han gärna ville ha det stödet första gången han skulle åka. Sedan följde jag med in till hans nya klassrum, letade rätt på hans plats och hejade på den ansvarige där, och sedan gick jag iväg för att ta nästa buss tillbaka hem.

På busshållplatsen fick jag vänta i drygt 20 minuter innan nästa buss skulle komma. Medan jag stod där, så kom det en man i ungefär samma ålder som mig, men som uppenbart inte var av svenskt ursprung, i alla fall inte till utseendet. Han hejade glatt när han kom fram till busskuren, frågade hur jag mådde, och var väldigt glad och pratig. Han frågade om jag jobbade på skolan, om jag hade barn, om jag var gift, och hann berätta att han jobbade som kock på en av restaurangerna inne i människobyn, men att han nu hade gått 20 minuter hemifrån, och så var det nånting om att åka till människobyn och en bil som snart skulle hämtas någonstans i närheten av där vi var, och…ja, det var inte riktigt allt jag förstod, men jag försökte hänga med så gott det gick.

Han var kurd, berättade han också, och så frågade han flera gånger om jag var gift. Som skandinavisk kvinna så vet man ju precis vad det innebär när en skandinavisk man ställer just den frågan, så jag drog ju instinktivt öronen åt mig och mumlade något om att jag hade sambo. Han gick på igen om samma fråga, och jag kunde inte riktigt utröna om han försökte få klart för sig om jag var tillgänglig eller inte, eller om det bara var ett sätt för honom att konversera. Det var faktiskt en lite sällsam upplevelse att inte kunna avgöra alls vilken typ av information han försökte inhämta, men så här i efterhand så känns det faktiskt mest av allt som att han bara var nyfiken på den här nya människan som hade råkat komma i hans väg. Jag hoppas det var så, även om jag hade uppskattat ifall huvudvikten av frågorna hade varit på något annat, exempelvis vad jag jobbar med eller nåt sånt. Men det kan ju vara en kulturell skillnad också, det här med att det för skandinaver ofta inte alls är samma status och viktigt på samma sätt att vara gift, och att vi därför blir lite obekväma när någon främmande så oblygt går på om ens civilstatus, som om det är något väldigt viktigt. För den andre parten kan det ju vara just det, och därför ett fullt normalt samtalsämne även med en främling.

Hur som helst varade samtalet inte ens i 10 minuter, innan han försvann lika hastigt som han kom. Jag fortsatte vänta, och passade på att ringa spolbilsfirman för andra gången denna morgon. För om gårdagens braiga vändning var 14-åringens humör, så var mitt avlopp gårdagens inte-fullt-så-roliga vändning. Det hade nämligen tagit stopp. Vilket det gör ibland, och jag vet precis varför också. Det växer nämligen ett gigantiskt träd mitt på tomten, och rötterna på detta träd växer igenom avloppsröret så att det inte riktigt är fri passage där. Och då och då tar det stopp. Vilket innebär att allt vatten ut ur huset tar genvägen via avloppen i tvättstugan och pannrummet. I tvättstugan är det bara vatten som brukar tryckas upp, men i pannrummet trycks det upp sådant man spolat ner i toaletten också. Sedan rinner vattnet sakta tillbaka, medan de lite större beståndsdelarna ligger kvar på golvet… Supermysigt. Not.

Eftersom jag bara hyr huset, så är det ju inte jag som behöver åtgärda avloppet, men förra gången det här hände och jag frågade hyresvärden om han ville att jag skulle organisera offerter på att fixa problemet, så ignorerade han bara frågan fullständigt. Jag tror han hoppas på att jag ska köpa loss huset innan läget blir akut, så att han slipper hålla på med det där, medan jag å andra sidan dels är ganska många år ifrån att kunna göra det ännu (om alls, det är ju inte säkert man får något bolån över huvud taget), och såklart känner mig tveksam till om jag vill köpa ett hus när man måste göra den typen av jobb det första man gör som nybliven husägare i så fall. Så tills vidare ringer jag bara hit spolbil när det där händer, och pyntar de där tusenlapparna det kostar att trycka rent i rören igen.

I alla fall, jag ringde först en gång på morgonen i dag, för att fråga om de hade möjlighet att komma i morgon bitti. Sedan kom jag på att 16-åringen har en viktig läkartid i människobyn kl 11, vilket innebär att vi måste åka hemifrån senast kl 10, vilket i sin tur innebär att spolbilen måste vara klar vid det laget. Så det fick bli ett andra samtal till dem och förklara läget. De skulle återkomma nu i kväll och berätta om de kunde komma på morgonen.

Sedan hoppade jag på bussen och åkte hemåt. Jag hade tagit bilen med till busshållplatsen och parkerat alldeles i närheten, för jag skulle direkt till den lilla staden där 16-åringen går i skola, för att plocka upp honom. Hans onsdagar är så dumt gjorda så han har en lektion mellan 8:15-9:00, sedan har han nästa (och sista lektion för dagen) 14:30-15:30. Vem sjutton orkar sitta i 5½ timme och bara vänta på nästa lektion, liksom. Han skulle hinna ta bussen hem igen och tillbaka, men förlorar så klart en del tid på det, så jag drog snabbt som ögat och plockade upp honom i dag så att han skulle få lite extra vilotid innan han behövde åka tillbaka igen. Han var riktigt sliten i dag, för allting är ju nytt för honom nu, och det tar ju alltid ett tag innan man acklimatiserat sig ordentligt efter en längre ledighet.

Sagt och gjort, jag hämtade honom, och vi sladdade in på Ica på hemvägen för att handla lite överraskningsfika till 14-åringen, för att fira att han var i skolan i dag. Kvart i tio var vi hemma igen, och jag kunde ta fatt på att fixa frukost åt mig och 16-åringen, prata några ord med syrran på Discord, samt göra mig i ordning för min egen skoldag och plocka ihop allt jag skulle ha med mig. Kl 11 behövde jag sitta i bilen igen, och jag hann precis snickra min favvofrukost – havregrynsgröt och sriracha-ägg – samt få på mig ansiktet och få ihop allting som skulle med. Jag kom till och med ihåg de två biblioteksböckerna som skulle lämnas in i dag. Jag hann även med ett samtal med 14-åringens lärare, för att säga att de behöver pusha honom lite så att han äter lunch i skolan, för annars låter han helt enkelt bli.

Kl 11 satt jag i bilen på väg till universitetet/sjukhuset. I bilen på vägen dit ringde skolsköterskan på 14-åringens skola, och började yra om 14-åringens sömn. Jag måste medge att jag har lite svårt för henne. Hon ger intryck av att hon så gärna vill vara med i loopen och vill engagera sig, men hennes inpass kommer liksom in på fel ställen hela tiden och med fel fokus. I våras fick jag exempelvis höra att jag kunde få “stöd i mitt föräldraskap” när jag berättade om 14-åringens depression och sömnstörningar. Eh…va? Hur tänkte hon där egentligen? Och i dag ville hon följa upp om hans sömnstörningar, och verkar inte alls ha fattat att de är ett av symptomen han har till följd av sin depression och sociala ångest, och att det är meningslöst att försöka behandla enbart ett av symptomen. Jag fick för vad som kändes som sjuttioelfte gången förklara att vi ska behandla ORSAKEN, inte kasta mediciner på allt av symptom som dyker upp. Då började hon prata om hur viktigt det är att ha rutiner istället… Suck. Som om sömnproblemen beror på att han sitter uppe hela nätterna och gör allt annat än att sova, typ spelar spel och sånt, och att det är mitt föräldraskap som är för svagt och att jag inte får honom att lägga sig. Men det är inte så det funkar, inte i grunden (fast okej, när han är arg, så blir det gärna på det viset, för då är han vrång. Men normalt sett har sömnsvårigheterna helt andra orsaker). Så…ja. Jag har i alla fall svårt för henne. Hon vill så gärna, men förefaller ha dålig koll över lag och fokuserar gärna på helt fel saker. Tur vi har läkare som har tagit över styrningen på allt sånt där och inte är prisgivna skolsköterskan.

I dag skulle vi ha först en föreläsning om basala hygienrutiner, vilket jag kan ganska bra redan, och sedan hade vi en hel timmes rast innan dagens sista föreläsning, som skulle handla om övre extremitetens anatomi. Jag och två kursare passade på att ta en promenad för att leta reda på var vi ska göra våra passerkort till VFU’n sen, samt vart vi ska vara på morgondagens föreläsning. Jag är för övrigt inte ensam om att vara lite äldre på vår utbildning, även om jag är äldst av alla med mina 47 år – de två kvinnorna jag hängde med i dag var 40 respektive 43, så jag är inte ens ensam om att vara över 40. Det är ju lite kul. Och med 30 studenter på utbildningen nu i starten, så är vi alltså åtminstone 10 % som är 40+. Det tycker jag är kul. 🙂

Vi promenerade runt i ca 40 minuter innan vi var tillbaka på sjukhuset och redo för nästa föreläsning. Nu skulle det äntligen handla om ben, och om ben handlade det sannerligen! Vi gick igenom allt det grundläggande i hand, underarm, överarm, och skulderblad i dag, och det var inte så rent få latinska begrepp man ska lära sig utantill. Jag har 4½ A4-sida med namn på ben och utskott som ska memoreras i den här kursen, samt en halv sida med olika lägen, och så ska man känna igen varenda litet utsprång och kunna namnge dem oavsett vilket håll man ser dem från. Det blir till att vara kreativ när man ska försöka memorera allting!

Den första riktiga föreläsningen, utöver den i basal hygien.
Några av begreppen vi ska kunna utantill för handen. Ignorera mina svensk-latinska hybridstavningar dock… 😛

16:30 var vi klara för dagen, och jag kunde bege mig tillbaka till parkeringshuset där min bil stod. Jag hade ju två biblioteksböcker att återlämna (det var sista dagen i dag), så jag bestämde mig för att se det som dagens lilla träningspass. Jag hade inte träningsklockan med mig, så jag kollade bara på mobilen vad klockan var när jag började gå. Sedan blev det en powerwalk fram och tillbaka till biblioteket, vilket visade sig ta 40 minuter totalt. Det är ju faktiskt ett helt okej träningspass, även om jag hade helt fel skor för ändamålet och fick ett litet skavsår efter galoppen genom stan. Men det var det värt, för att få känna att jag hade fått röra lite på mig. Och sen blev det ju en halvtimmes lugn promenad med mina kursare tidigare på eftermiddagen, så jag känner mig faktiskt riktigt nöjd med att ha klämt in så mycket motion på en annars späckad dag. 🙂

Jag har varit synnerligen populär i dag också, för mobilen har ringt i ett. Dels ett flertal anonyma samtal, och några nummer jag inte kände igen. Sånt svarar jag aldrig på. Men allting sammantaget i dag, med både de samtal jag faktiskt hade och de jag aldrig besvarade, så blev det 20 stycken totalt(!). Jisses. Måste vara rekord, tror jag.

Jag hoppade i bilen och rörde mig hemåt, men behövde stanna till och handla lite mat på hemvägen. Jag har varit grymt trött hela dagen och insåg mina begränsningar, så det fick helt enkelt bli en laddning med sådant man bara kan värma i mikron. Jag sladdade in på det stora Ica Maxi jag passerar på hemvägen, och stolpade in i jakt på förnödenheter. Det första som mötte mig var ett torg med mörk choklad på extrapris för 20 kr per chokladkaka. Definitivt en viktig förnödenhet, bestämde jag, och lät en av dem trilla ner i korgen. Sedan passade jag på att slinka förbi kaffehyllan, där även all kaffesirap bor, och tänka sig – där råkade en flaska Irish cream-kaffesirap slinka ner i korgen… 😉 De har inte den här ute, så jag passade på när jag ändå var där, och längtar redan nu efter lördag, då jag ska sova ut och sedan snickra min frukost, och runda av med många, många kaffe latte med Irish cream… 😀 😛

Lite bröd blev det också, innan jag gjorde rent hus i frysarna med färdig portionsmat. Nå, riktigt rent hus blev det väl inte, men jag lassade på sex små pizzor, fyra pajer och två pastarätter, så förhoppningsvis finns det nånting kvar till i morgon kväll också. Jag räknar med att vara lika trött och slut då som i dag, och att det där med matlagning är något jag helst slipper då med. 😛

Klockan hade hunnit bli 18:30 innan jag hann hem, och vid det laget hade 14-åringen för länge sedan slocknat på soffan. Eller ärligt talat vet jag inte när han somnade, jag vet bara att han var vaken vid 14-tiden när jag sist pratade med honom, och att han sov som en stock när jag kom hem. Det gör han för övrigt fortfarande, och jag hoppas han sover minst till midnatt innan han vaknar igen. Dock hade jag gärna hört lite mer om hur hans dag har varit, men det får helt enkelt vänta tills i morgon. Jag är i alla fall jätteglad och jättestolt över honom och att han kom iväg i dag, och att han tog bussen hem helt på egen hand, fastän vi inte hade övat på just det. 😀

Jag hade fortfarande inte fått återkoppling angående spolbilen när jag kom hem, så jag ringde upp dem och kollade läget. Och jodå, de skulle komma förbi vid halv åtta ungefär i morgon bitti. HURRA! Det borde inte vara något problem för dem att bli klara i god tid innan kl 10, när jag måste åka iväg till läkaren med 16-åringen. Han å sin sida får en ledig dag i morgon på grund av det, eftersom vi inte får ihop tiderna så att han får med sig några lektioner. Men med tanke på hur slut han var i dag, så är det kanske lika bra att han får en liten paus i morgon.

16-åringen har för övrigt lärt sig något mycket viktigt den här veckan: Att det är superviktigt med bra näring i kroppen. Nu och då har han sagt att han är så slut, att han inte orkar tänka ens, och så stoppar jag mat i honom och allting tokvänder. Sedan har jag påtalat det, och han har insett att jag faktiskt har en poäng, att varje gång han mår dåligt inte nödvändigtvis har något som helst att göra med vare sig ångest eller depression, utan att det ibland helt enkelt handlar om något så prosaiskt som att han inte fått i sig vad han behöver i näringsväg. Halleluja! Nu ska jag bara försöka göra det till en naturlig sak att alltid se till att ha ordentligt med näring i kroppen, sedan tror jag mycket är vunnet även på lång sikt vad gäller hans mående över lag.

Jag måste förresten bara inflika här hur STOLT jag är över 16-åringen! Det här är första riktiga veckan i skolan, och han jobbar aktivt på att få nya kompisar, och börjar lära känna flera av sina klasskamrater, och även en och annan elev i andra klasser i skolan(!). Ni ANAR inte hur fantastiskt det är! Det är som att vända en hand jämfört med hur han har varit de senaste 4-5 åren åtminstone. I den andra skolan han gick i, innan han flyttade till mig, så hade han inte fått en enda kompis på 8 månader, som jämförelse… Skillnaden är ENORM! 😀

Men, åter till det här med spolbilen som kommer i morgon. Det innebar ju att jag måste tokrensa i trädgården, för självklart har jag poolen och insynsskyddet till grannen precis där de kommer behöva dra slang i morgon. Och garaget, som man måste gå igenom för att komma åt tvättstuga och pannrum är så klart proppfullt i återvinning, cyklar, grill, skottkärra, virke och fan och hans moster. Så det blev till att trycka i sig lite mikrad pizza i all hast när man kom hem, och sedan kasta sig ut innan det blev becksvart. Som tur var gick det snabbt att få ner allting och få det ur vägen, även om jag inte tog rätt på det som jag behöver göra. Det får bli en annan dag, helt enkelt. Nu behövde jag bara få det ur vägen. Sedan ner i garaget och stuva om i allting som står där, för att bereda väg för slangdragning in den vägen. Förvånansvärt nog gick det hela på knappt en halvtimme, både ute och inne. Hurra för det! Jag såg liksom för mig hur jag skulle behöva slita ända fram till kl 22 eller så, men jag var klar redan vid 20-tiden och kunde få göra kväll då på allvar. Och där är vi nu. Jag dricker Cola och äter mörk choklad (min mage kommer vara måttligt glad på mig för den sakens skull i morgon, men skit samma, för i morgon kommer mitt avlopp fungera igen och jag kan bo på toa om jag vill 😛 ), bloggar och …ja, inte så mycket mer egentligen. Jag överlevde även den här dagen, och även om jag är riktigt sliten, så känner jag ändå inte att utmattningssyndromet flåsar mig i nacken. Det ser jag som ett gott tecken!

Dagens mysigaste:
Promenaden genom stan. Vädret var perfekt, det doftade av mat från olika länder från de restauranger jag passerade, uteserveringarna var öppna (åh, som jag saknar att sitta på uteservering med kompisar och bara babbla bort några timmar!), och allting var bara fullkomligt ljuvligt. Jag vet att jag ofta längtar bort från det här landet, men i dag gjorde jag inte det. I dag var jag i min stad, och kände verkligen att det är där jag hör hemma och att jag skulle sakna den oerhört om jag lämnade det här landet till fördel för ett annat i framtiden.

Det rinner en å rakt genom stan… 🙂

Dagens längtan:
Längtar så efter att få sladda in i fredag kväll över en stor tallrik tacos och med vetskapen om att jag kan sova så länge jag vill på lördag. ❤

2 kommentarer

  1. Åh vilken härlig dag för er alla…❤
    Hoppas spolbilen kommer i tid imorrn och att allt flyter på som det skall även imorrn.
    Såg förresten M imorse på väg till bussen och han såg så glad ut i kroppsspråket ❤

    Heter skolsköterskan M? …hon skall isf sluta!!

  2. Author

    Åh, vad roligt att höra! ❤

    Hm, bra fråga. Jag har inte lyckas lägga hennes namn på minnet, men de har väl bara en skolsköterska på den här skolan, så det borde väl vara hon…?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *