Timing & ilandsproblem

Jag är inte jätteorolig över Corona-viruset, men samtidigt – snacka om att ha dåligt timing när man byter karriär från fysisk säkerhet till vården… 😛

Ja, på jobbet är ett av de stora samtalsämnena så klart Corona-viruset, av flera skäl. Dels för att många av mina kollegor kommer från Iran och har familj där (Iran är riktigt illa drabbat, mycket mer än man ser i media, enligt vad deras familjer berättat för dem), och dels för att OM vi blir drabbade på jobbet så är det en katastrof för våra boende. Äldre är ju en högriskgrupp, i synnerhet om de har underliggande diagnoser. Men vi håller tummarna och… ja, jag höll på att säga att vi tvättar och spritar både händer och annat som om vi får betalt för det, för att i nästa sekund inse att det är ju just precis vad vi får. 😛

I dag var det alltså dags för dagpass på jobbet, och andra intropasset. Det gick bra, och jag börjar få lite kläm på saker och ting. Men det är fortfarande mycket att komma ihåg, allt från inloggningar och vad som ska rapporteras vart och till vem, och alla de boendes olika preferenser. Men sakta men säkert lär jag mig.

Jag ska inte hymla om att jag bävade inför i dag, men jag försökte låta bli att tänka på det och bara “commit” till hela grejen. Det fungerade faktiskt riktigt bra, och dagen gick fort. På hemvägen fastnade jag i världens bilkö efter någon olycka, och det tog 45 minuter att förflytta sig strax över 5km. Men jag kände mig fortfarande hyfsat pigg, så det gjorde inte så mycket. Jag måste dock säga att jag undrar vad det var som hade hänt i den där olyckan egentligen… De hade hunnit röja upp och lämna platsen alldeles innan jag kom fram dit, så det enda man såg var en av de enorma gatlyktorna som kantar vägen där, som låg ner i vägkanten. Nu pratar vi inte om vanliga gatlyktor, de här är någon herrejösses-modell byggda ungefär som Eiffeltornet, och den låg helt hopvriden och förstörd i vägkanten, och det var bitvis djupa bilspår också. Inte en chans att en personbil har åstadkommit det där! Jag tror faktiskt inte de där lyktstolparna skulle röra sig ens en millimeter och du brakade in i en sån med personbil. Det här måste ha varit en lastbil eller långtradare, tror jag. Eller typ en helikopter eller nåt. 😛

Nåväl, jag tog mig förbi till sist, och stannade på Ica Maxi Stenhagen för att handla. Sprang in och hittade relativt snabbt något att äta till middag (pytt i panna och en rejäl laddning grädde ger en riktigt god och mättande middag, dessutom hade de extrapris på båda delarna – win!), sedan hoppade jag i bilen och styrde kosan hemåt. Men medan jag satt i bilen så kom jag på att jag hade ju fått paket från Lyko i dag, och mina lash extensions som egentligen skulle ha kommit i fredags fanns äntligen att hämta. Dessutom behövde vi ju ost, kom jag på, och det hade jag ju inte köpt. Det fick bli raka spåret ut till Heby för att hämta paketet och för att köpa ost (tror ni inte de hade extrapris på ost i dag, snacka om att ha flyt med extrapriserna), innan jag äntligen kunde åka hem.

Lyko får för övrigt plus i kanten i dag för att de fixat fram små lådor för den här typen av små ordrar – heja Lyko! Innan har jag alltid fått lådor där det jag handlat kanskje ligger och skramlar i ena hörnet, och 80 % av lådan är bara förpackningsmaterial.

Minilåda från Lyko. 😀
Mycket mera lagom storlek när man bara behöver sånt här småplock.

Väl hemma yrade jag runt ett tag och fixade med maten, bytte om, svarade på meddelanden osv, innan jag kunde sjunka ner i soffan med lite mat. Planen var att ägna kvällen åt att mysa, äta gott, titta på någon bra film eller serie, och att lägga upp till en ny, rolig stickning, eftersom jag blev klar med Oslomössan i går. Men någonstans i vevan när jag började äta, så gick luften ur mig. Dels för att jag varit uppe sedan 05:30 i morse och sedan jobbat hela dagen, men också för att jag självklart känner av att det är mycket nytt, att det är första långa dagen jag jobbat utanför hemmets fyra väggar sedan början på november 2018 (8½ timme), och för att jag satt 45 minuter i bilkö och sedan lika länge till i bilen för att ta mig hem och fixa det där sista, och sist men inte minst för att jag varit social hela dagen. Energin bara fullständigt rann ur mig, och det tog mig ett bra tag att ens hitta något jag ville titta på i kväll.

En annan sak jag också känner väldigt tydligt just nu är att jag inte har lust att jobba mer med det här, just för att jag känner mig så dränerad. Som tur är har jag nästa pass, som blir ett riktigt jobbpass och inte intro, bokat först på måndag, och jag kommer inte ta något annat innan dess, undantaget om de ringer i morgon och vill ha mig på vak på Ackis i morgon kväll (vak-passen är inte så sociala, man får ganska mycket tid för sig själv tillsammans med den man sitter vak för, som i sin tur inte kommunicerar så värst mycket). Jag har helt enkelt ett akut behov av vila efter den här dagen, och jag ska vara noga med att inte gå ut för hårt så här i början, så att jag inte kraschar igen. Jag behöver ju tänka långsiktigt här. Och jag är SÅ glad att jag tackade nej till den fasta halvtidstjänsten, och såg till att kontrollera min tid helt och hållet själv. Nu jobbar jag enbart de pass jag vill och kan alltid tacka nej om jag känner att orken inte håller.

En sliten kväll i kväll alltså, och det har märkts även på andra sätt. Som när jag skulle lägga upp till en ny, rolig stickning, vilket är bland det roligaste jag vet. Och så kunde jag inte komma på vad jag ville göra! Här hade man längtat sedan i går efter att få sätta tänderna i ett nytt, kul projekt, och så tar det bara tvärstopp i huvudet och jag kommer inte på något som helst att göra. Snacka om ilandsproblem… 😛

Det slutade med att jag spenderade över en timme på att surfa runt efter inspiration, och att det hela landade i att jag började sticka en enkel spets i en entrådigt ullgarn jag har hur mycket som helst av, men inte vetat vad jag skulle göra med. Det är kanske inte det mest jätteupphetsande jag någonsin gjort, och det är inte riktigt så “mindless” som jag hade önskat mig för just i kväll, men samtidigt är det något jag velat göra hur länge som helst. Och så hittade jag ett gammalt mönster på en enkel spets, från 1884, vilket ju är lite kul också. Mönstret kommer från en kolumn kallat ‘The Fireside‘ i tidningen The Daily Union i Manchester, och kvinnan som skrev den hette Lydia Scott. Så lite kul är det ju ändå, när det är något riktigt gammalt så här, som man kan väcka till liv igen. Fast jag ska erkänna att jag fick googla lite för att förstå själva beskrivningen – de förklarade saker lite annorlunda på den tiden. 🙂

Början till en spets. Oklart hur lång den ska bli och vad jag ska använda den till, men något hittar jag nog på.

Nej, nu börjar jag allt gäspa högst oroväckande mycket, så jag ska titta klart på första avsnittet av andra säsongen av Altered Carbon, denna gång med Anthony Mackie i huvudrollen. Gillar honom, inser jag, han har en hel del bredd som skådespelare. Dels var han ju med i flera av Avengers-filmerna, men annars gillade jag verkligen hans roll i ‘Striking Vipers‘-avsnittet i säsong 5 av Black mirror. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *