TENS

Det blev ingen mer sömn innan det var dags för avfärd till människobyn och BUP. Denna gång fick vi träffa en ung, blivande psykolog, som var den mest lågmälde människa jag någonsin träffat. Han såg förskräckligt ung ut också och kunde inte vara många år över 20. Han såg vänlig ut och så, men initialt hade jag onekligen mina farhågor när vi följde efter honom till samtalsrummet, 14-åringen och jag.

Mina farhågor kom på skam. Ja – han ÄR väldigt ung och han hade ett väldigt mjukt, lugnt och tystlåtet uttryckssätt, och jag tänkte först att det här är en människa som vem som helst kommer köra över. Men så hände det något. Den där framtoningen la sig över hela mötet som en mjuk och lugnande, viktlös filt, och man slappnade av. Vi sänkte våra röster, vi med, och det var ett mjukt, men flytande samtal i drygt 1½ timme. 14-åringen tyckte om honom, och jag gick själv därifrån med en känsla av att mitt barn skulle vara tryggt och omhändertaget i den här unga mannens vård. Det var en sällsam upplevelse. Men jag känner hopp, åtminstone för stunden. Det är bra.

Hemvägen var tung, jag var fruktansvärt sliten på grund av sömnbristen. Väl hemma strax efter lunch, kände jag att det var hög tid att trilla omkull och sova, och jag räknade inte med att vakna i tid för att hinna till någon affär för att handla middag. Det blev istället varsin kebabrulle från lokala pizzerian åt alla, och vid 15-tiden dråsade jag omkull i soffan, med en känsla av att jag troligen skulle sova både 12 och 15 timmar. Kanske till och med 20.

Jag vaknade efter 3½ timme. Igen. Bara marginellt piggare, och ärligt talat inte så rent lite frustrerad över sömnen som inte vill sig alls nu. GAH! Men jaja. Jag pratade lite med ungdomarna och parkerade mig sedan i soffan med min TENS. 25-åringen fixade batterier åt mig i dag, för jag har haft slut på AAA och glömt bort att köpa nya. Och de här gångerna är min TENS-manick en av de viktigaste verktygen jag har för att kunna slappna av och somna. Det finns inga mediciner i världen som råder bot på det här – jag har testat. Sömnpiller och liknande har till exempel över huvud taget ingen som helst effekt på mig, och har aldrig haft det. Men TENSen hjälper lite i alla fall. Jag har haft den i åtminstone 4 år nu, och den är bland de absolut bäst investerade femhundra kronorna jag någonsin spenderat. Jag har inte ens behövt köpa nya elektrodplattor, jag nöter fortfarande på bunten som följde med när jag köpte den.

Jag har den här:
https://www.kjell.com/se/produkter/hem-kontor-fritid/kropp-halsa/egenbehandling/tens-elektroterapi/tens-muskelstimulator-med-8-elektrodplattor-p48657

I kväll har det alltså varit min TENS och jag. Pyjamas, raggsockor, en mjuk och len filt, och så den. Jag ska fortsätta så under natten, när jag alldeles strax kryper ner mellan svala sängkläder. Håll tummarna att jag dels kan somna, dels lyckas sova mer än 3½ timme… 🙂

2 kommentarer

    1. Author

      Ja, det var ett ljus i mörkret. Det innebär inte att mitt förtroende för dem är återställt dock, men vad gäller just den här människan så kändes det i alla fall bra. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *