Stopp och belägg

Jag är nu inne på tredje veckan med väckarklocka, efter att ha levt lycklig utan den i nästan ett år. Min normala dygnsrytm, när kroppen själv får bestämma, har varit att vara uppe till 1-2 på natten, och kliva upp vid 9-9:30 på morgonen. Så långt tillbaka jag kan minnas så har det varit min naturliga dygnsrytm. Och eftersom jag inte behövt åka till en anställning någonstans i nästan ett år nu, så har jag låtit kroppen få bestämma dygnsrytmen som den har velat. Tills för drygt två veckor sedan, när jag fick den här idén om att träna på morgonen. Ja, ni vet, det där jag pratade om i går.

I dag försov jag mig inte. Så långt, allt väl. Men jag har mått fruktansvärt dåligt, som om jag var på väg att bli riktigt sjuk. Och det slog mig att det har varit så i några dagar redan, även om det var värre i dag. Jag har känt mig frusen och sliten, och det har känts som om jag hade feberfrossa. Så mycket att jag till och med tagit tempen på mig själv vid ett par tillfällen de senaste 4-5 dagarna(!). Det är ganska oerhört, för jag tar typ aldrig tempen på mig själv. Det är sällan någon idé, för jag är så febertålig, så jag märker oftast ingenting förrän jag håller på att passera 38,5 grader (och då har jag en normaltemp på mellan 36,7 (morgon) och 37,2 (kväll)). Och vid det laget går jag liksom från frisk till jättesjuk på 10 minuter, och behöver ju inte ta tempen. Jag vet ju redan att jag har hög feber, jag behöver inte ha en exakt siffra på vad den är (vi människor har ibland ett sjukligt (no pun intended) intresse för det där med siffror, vare sig det handlar om feber, vikt, ålder eller något annat).

Ja, jag har alltså känt mig sjuk fastän jag inte är det. Ont i lederna, småförkyld, hängig, sliten, illamående och allt sånt där småjobbigt, ni vet. Men det var inte förrän i dag som jag insåg att jag faktiskt inte är sjuk, men att min kropp tror den är det. Låter det konstigt? Låt mig förklara: Jag kraschade för två år sedan. Närkontakt av första graden med den där berömda väggen, ni vet. Det var dessutom tredje gången i livet jag var med om det. Första gången var jag strax över 20, andra gången strax över 30, och så då för två år sedan, vid 44 års ålder. En bidragande orsak är att jag är arbetsnarkoman. Fullfjädrad sådan. Men det är faktiskt inte det stora problemet egentligen, för jag är högfungerande arbetsnarkoman, och får jag hålla på med mina egna grejer, så kraschar jag inte. Jag har stenkoll på vad jag klarar av och vad jag inte klarar av, och hur jag ska styra upp min tid så att det fungerar. Men én sak får jag inte till att fungera: Att ha en annan dygnsrytm än min naturliga. Jag blir tokdålig av det. Som jag har blivit nu. Känner mig fruktansvärt eländig och sjuk, och får slita mig igenom dagen, fastän jag sover lika många timmar som jag gör när jag sover “naturligt”, så att säga.

Min kropp protesterar helt enkelt högljutt mot väckarklockan och den ändrade dygnsrytmen, det är den som är roten till det onda just nu. Och kanske beror det även på att jag i så många år klev upp 03:30 för att åka till jobbet i Stockholm och vara på plats där före kl 7 på morgonen, och sedan inte var hemma förrän tidigast kl 20 på kvällen, 5-6 dagar i veckan i flera år. Då gick jag på ren vilja. Och sen kraschade jag (fast det hade fler orsaker än bara tiderna, men det får jag återkomma till en annan gång). Och när man har kraschat, så blir man lite mer känslig än man varit innan, i synnerhet för sånt som inte faller sig naturligt. Som min dygnsrytm i mitt fall. Jag tycks ha förlorat förmågan att göra en override på vad kroppen tycker i den frågan. Men vet ni? Det gör ingenting. Jag bestämmer själv. Jag är min egen chef. Så nu har väckarklockan stängts av, och jag kommer återgå till den naturliga rytmen igen. Det enda jag förlorar är den där efterlängtade morgonträningen. Men jag kan nog hitta en annan tid på dygnet att träna ostört på.

I kväll är jag trött och sliten, men unnar mig att vara uppe så länge jag känner för. Tittar på YouTube-videos, laddar upp några egna videos och stickar. I lugn och ro. Och i morgon tänker jag sova tills jag vaknar av mig själv. För det är jag värd. 🙂

Trött.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *