Som en gasell i betongdjungeln

Puh! De senaste två dagarna har sparkat mig där bak så det står härliga till. Gårdagen spenderades åkandes på bussar och tåg för att hitta bra färdvägar till skolan för 16-åringen, och för att testa de olika alternativen som fanns. Sliter man med social ångest vill man minimera alla okända faktorer, och en stor sådan faktor är att veta vart man ska och hur man tar sig dit. Så vi provåkte tåg och bussar, och passade på att ta en liten promenad i centrum av den lilla staden där hans skola ligger. Vi köpte lite nya underkläder, både han och jag, och vi stannade till på Waynes, som nyligen öppnat där, för inköp av varsin islatte. Den ska jag för övrigt berätta mer om i ett inlägg i den andra bloggen en annan dag – påminn mig om det ifall jag glömmer.

När vi anlände på skolan sprang vi på en av 16-åringens handledare/mentorer, och hann prata lite och fick även hans schema för det kommande skolåret. Nå – det inledande schemat, för det visade sig att jag hade rätt och han behöver ha 12 betyg för att gå vidare på utbildningen han har planerat, och inte 8, som var kommunicerat. Men det gör inget, det finns tid för det.

Sedan hoppade vi på bussen hemåt, och tog en liten pust i backen innan det var dags att handla mat och hämta paket. Paketet som anlände i går innehöll en särskild sorts tvättkräm och kräm mot såna här knottror på armarna; keratosis pilaris, och är något både 16-åringen och jag ska använda för att se om det hjälper. På mig syns det ju ingenting, jag bara känner lite knottror, medan han haft mycket och dessutom pillat sönder sina armar fullständigt.

Sönderplockade armar, som ändå är mycket bättre nu än för 6 månader sedan, när han flyttade till mig. Han plockar mycket mindre nu när han börjat komma till ro på ett annat sätt, och huden har börjat läkas. Men vi är inte i mål ännu, som synes.
Det har varit, och är till viss del fortfarande, som att dra handen över ett rivjärn när man stryker honom över armarna. Men det går åt rätt håll nu. 🙂
Armräddarprodukter.

Gårdagskvällen innehöll således lite spa-afton, utöver att vi hade en stund tillsammans där vi snickrade wraps att ha till frukost på vägen till skolan i dag. För i dag var nämligen första riktiga dagen (typ), och i dag skulle vi kliva upp kl 6 på morgonen (fullständigt okristlig tid, frågar ni mig, jag har gjort mitt för länge sedan vad gäller de tidigare morgnarna) för att sitta på tåget strax efter 7. Frukost är nämligen ett svårt kapitel för båda ungdomarna, och under åren hos den andre föräldern har de vant sig vid att antingen hoppa över frukosten helt, ta lite drickyoghurt eller något annat sött som också är fullproppat i socker och med minimalt med näring i, eller också har studiebidraget spenderats på att köpa dyra frukostar på närmaste kaffeställe på väg till skolan, tills pengarna tog slut halvvägs in i månaden – om ens det (16-åringen alltså, 14-åringen får inte studiebidrag ännu). Över huvud taget väldigt dåliga frukostlösningar, och väldigt dåliga sätt näringsmässigt att börja dagen på när ens dagar består av att lära sig nya saker hela dagen lång.

Det vi har gjort här är att jag försöker få in samma rutin hos ungdomarna med att alltid äta frukost på morgonen, vilket har fungerat väldigt väl med 16-åringen. Han har dessutom valt att äta havregrynsgröt, ägg och frukt precis som jag praktiskt taget varje gång jag gjort det den här sommaren, så han har fått in en bra vana av att äta bra frukost. Planen nu inför den stundande terminen är att de dagar han börjar jättetidigt, vilket bara är två dagar i veckan, så gör vi i ordning en god och nyttig frukost kvällen innan, som han bara kan stoppa i väskan på morgonen. Sedan kan han äta den på väg till skolan, eller efter första lektionen om han känner att han behöver vakna till lite mer innan han petar i sig mat (han är inte riktigt där ännu att han klarar av att äta på en gång han har vaknat, men vi jobbar på att han ska lära sig äta inom de första par timmarna åtminstone).

I dag och i morgon är det såna där riktigt tidiga morgnar, så det har tillverkats wraps både i går kväll och nu i kväll. I morse åkte jag med till skolan, och då käkade vi frukost tillsammans på tåget. I morgon ska han åka själv med tåget till skolan, så i kväll var det bara han som snickrade wraps, men jag höll honom sällskap och hjälpte till att plocka fram grejer och skölja grönsaker. Det är viktigt att det blir en trevlig grej också, tycker jag, så är det så mycket lättare att få det att bli en vana.

Frukostwrap in the making.

Det blev en tidig morgon i dag, således. Redan kl 6 var det dags att rulla ur sängen, och det vore synd att säga att jag njöt av det hela. Fifasen, vad jag hade velat fortsätta sova! Men det var bara att pallra sig upp och börja förbereda dagen, samt att kolla så 16-åringen tog sig upp och fick med sig allt han behövde för första skoldagen.

Strax efter 7 satt vi så på tåget och käkade frukost, innan vi anlände till den lilla staden, där vi fick vänta 20 minuter på bussen. Sedan blev det buss till skolan, och jag ställde in mig på att vänta i någon lämplig soffa med den medtagna boken, medan 16-åringen och hans nya klasskamrater tog emot en massa information. Dock tyckte mentorerna, som organiserade det hela på morgonen i dag, att jag kunde följa med in i klassrummet, och 16-åringen hade inget emot det alls, så då blev det så. Säga vad man vill om min 16-åring, men det är ändå bra coolt att vara den enda som har med sig morsan in i klassrummet på första skoldagen och att inte tycka det är ett dugg pinsamt! 🙂

Informationen var hyggligt snabbt avbetad, sedan skulle alla få några minuter enskilt med mentorerna för att prata om sina scheman (alla har individuella scheman), så då fick vi tillfälle att fråga om det där med 8 resp. 12 ämnen för att vara behörig för den önskade gymnasielinjen. Det visade sig som sagt att vi hade rätt, så vi bestämde helt sonika att när svenskan är klar (han har bara ett par uppgifter kvar i den), så går han vidare till biologi, och sedan plockar vi på tre ämnen till vartefter de övriga ämnena blir klara eller det finns bra luckor att peta in dem i. Jag måste säga att jag älskar deras flexibilitet! Här är en skola som verkligen fokuserar på lärandet.

Efter den inledande informationen hade 16-åringen en lucka på flera timmar, innan han hade en till lektion på eftermiddagen, så vi hoppade på bussen hemåt. Väl hemma blev det ett par timmars återhämtning och kollande av mejl och diverse annat, innan det var dags att bege sig igen. 14-åringen, som vänt fullständigt på dygnet, skulle fås liv i på något sätt trots att han hade sovit på tok för lite, och vi skulle skjutsa 16-åringen till hans lektion i skolan i den lilla staden, innan vi åkte till den lilla orten där 14-åringens skola ligger, för att ha möte med rektor, handledare och en specialpedagog där, gällande 14-åringens skolgång.

16-åringen och jag väntar på bussen hem efter morgonens informationsbonanza, i fantastiskt väder.

Sagt och gjort, en dödstrött och halvsovande 14-åring och jag skjutsade 16-åringen tillbaka till hans lektion, innan vi åkte till vårt möte. Där kom vi överens om att 14-åringen ska få köra ett annat koncept än vanligt klassrum, för att få större studiero och en mindre grupp. Dessutom har de lovat att han får tenta bort engelskan och eventuellt matten också, och att han ska få lov att jobba så fort han vill i alla övriga ämnen. Win! Vill han köra på i dubbelt så hög takt som alla andra, så får han det, och vill han bara köra vanlig takt, så går det bra också. Han får en lugn studiemiljö, färre människor att förhålla sig till och behöva skapa relationer till, han behöver inte lämna klassrummet om han inte vill, och det finns till och med en särskild matsal för den här gruppen elever (de är 10 stycken) där de får äta i lugn och ro. Precis vad en ung kille med knivskarpt intellekt och lätt för att lära sig behöver, när han samtidigt ska försöka landa i och hantera sin depression och sociala ångest.

Det här tror jag kan bli en riktigt kanonbra lösning, i synnerhet om medicinerna han nyss börjat med också fungerar som vi hoppas. Jag känner mig riktigt nöjd med vad som erbjudits, och även att skolan förstår varför jag tidigare haft invändningar när man pratat om att korta ner skoldagen för 14-åringen, eftersom det man brukar göra är att helt enkelt plocka bort alla lektioner på förmiddagen eller eftermiddagen, vilket för den enskilde eleven innebär exempelvis att om de har fyra svenskalektioner på en vecka, så har de plötsligt bara en eller två kvar, och ska samtidigt försöka hålla någorlunda jämna steg med sina klasskamrater. Det säger sig ju självt att det inte går, inte ens om man har jättelätt för sig i skolan, som min 14-åring. Det blir ju ingen kontinuitet i det hela, allting blir bara rumphugget, och resultatet blir att man ägnar sig åt förvaring av eleven för att uppfylla skolplikten, på bekostnad av lärandet. Och sånt kan ju förstås inte jag acceptera, vrång som jag är. 😛

Hur som helst, jag känner mig väldigt nöjd med vad vi åstadkommit så här långt, och att vi har fått så stort gehör för våra synpunkter och krav. För det har varit ett absolut krav från min sida att 14-åringens närvaro inte ska gå på bekostnad av lärandet och att skolan inte på något sätt får bli ett hinder han ska forcera. Hans LUST att lära och vidareutvecklas måste bevaras och matas så att den växer, den ska inte kvävas så att grundskolan inte blir mer än ett hinder han måste forcera. Det är inte acceptabelt i min värld, och jag kommer slåss till förbannelse för mina barns rätt till en skolgång som stimulerar till ytterligare lärande vidare i livet. Och nu tror jag vi äntligen kan vara på rätt väg för honom, så att han inte ska hamna i samma sits som 16-åringen, som fick sin grundskoletid förstörd fullständigt genom att skolplikt och närvaro var viktigare än lärandet. Han förlorade hela sin högstadietid, alla tre åren, på grund av det, och det var inte en käft på den skolan som ville lyssna på mig när jag protesterade. Så ja, det känns lite som en revansch att 14-åringen nu blir erbjuden exakt det jag ville att 16-åringen skulle få. Därför att det GÅR, om man inte är rädd att stå på sig och ställa krav.

Nu hoppas jag bara att allting faller på plats för 14-åringen också, och att vi kan få en höst, vinter och vår där allas studier bara rullar på.
Jag fick äntligen mejl från institutionen jag ska plugga vid i går, där de meddelade att alla vi som ska börja ska delas upp i två grupper för registrering första dagen, på grund av Covid-19. Sedan har vi schema för de första två veckorna där det ser ut som vi ska vara på plats för allting, innan vi går över på en annan kurs några veckor. Och den kursen hoppas jag faktiskt ska vara åtminstone delvis på distans, så att jag kan vara hemma så mycket som möjligt för att stötta upp ungdomarna i deras studier så här inledningsvis under hösten. Jag tror det är en ganska teoritung kurs, så den borde passa bra för just distansstudier, men vi får se.

Jag kollade förresten på antagningsstatistiken till den här utbildningen, för jag tänkte att de kanske tagit in många fler nu när det är så uppenbart att det kommer fattas röntgensjuksköterskor under de kommande åren. Men icke, de har tagit in exakt lika många i år som förra hösten till exempel. Däremot är det många fler som sökt i år – kollar man siffrorna på hur många som står som reserv till utbildningen efter andra antagningen, så är det 129 personer i år, jämfört med 85 förra året. Det är en ganska rejäl ökning.

Antagningsstatistik 2019 resp. 2020.

Mjahanej…det är väl dags att ge sig för i dag. Vi har haft lite spa-kväll igen i kväll, för i dag kom hudvårdskitet jag beställde åt 16-åringen också. Han har lite finnar i ansiktet, inte mycket, men tillräckligt för att han ska vara där och klämma och peta, så jag tyckte det var bättre han fick lära sig att ta hand om sin hud ordentligt. Han var helt med på det, så jag beställde hem lite prylar, och vi har tvättat och smörjt in både ansikte och armar (jag vet förresten inte om det är inbillning, men jag kunde ha svurit på att hans armar såg lite bättre ut redan i dag, bara efter en behandling…). Frukostwrapen ligger i kylskåpet och väntar, och 16-åringen har för länge sedan krupit till kojs. Jag ska göra samma sak, för väckarklockan ringer kl 6 även i morgon bitti (huuu). Tack och lov ska jag bara hjälpa 16-åringen på morgonen, se till att han kommer upp, får med sig allt, och se till att han kommer till tåget, sedan kan jag åka hem igen. Beroende på hur trött jag är, så blir det kanske en aldrig så liten tupplur innan jag beger mig ut på morgondagens äventyr: Jag ska åka långt åt fanders förbi människobyn och nästan ända till den riktigt stora staden för att göra en synundersökning inför att jag ska vara testpilot för kontaktlinser (jag måste åka till en särskild optiker för det, det är därför jag måste åka så förbenat långt). Jag är lite kluven till det hela, men tänker samtidigt att det ju är något jag gör bara för mig själv, och att det kan ju kanske vara kul med en egen utflykt sådär. Det var ju ett tag sedan jag gjorde något sådant. Och kanske är de där kontaktlinserna en riktigt bra grej? Vi får se.

Det har hur som helst känts som om man flängt runt som en gasell i betongdjungeln de senaste par dagarna, och nu önskar jag mig lite lugnare dagar framöver. Det vore skönt. Och på måndag, hörni…då börjar jag plugga på riktigt igen! 😀

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *