Skitdag

Jag sov hyfsat natten till i dag, men vaknade flera gånger, så trots ganska många timmar i sängen så kände jag mig ändå trött när jag klev upp. Och för en gångs skull kändes det sådär att åka till jobbet. Kanske för att jag är bokad tre dagar i rad på samma avdelning och samma patient, kanske för att jag fortfarande känner av de här stekheta dagarna vi hade förra veckan, och kanske för att jag känt mig stressad över både BUP och ekonomi. Jag vet inte. Men dagen i dag gick liksom lite på tvären hela vägen.

Dagens avdelning var ny för mig. På alla sätt. Jag trodde jag hade varit på den här förut, men jag tror det var grannavdelningen, och de har dessutom nyss flyttat, så allting var sprillans nytt. Men trots att det var fräscht, all övrig personal supertrevlig och patienten både pigg och alert när jag kom, så kändes det tungt och som om arbetspasset aldrig skulle ta slut.

Jag hade utsikt mot helikopterplattan på akuten från personalrummet i dag.

Omsider tog passet slut ändå, och jag kände mig både supertrött och superhungrig, och ville bara få handlat lite snabbt och komma hem och fixa nånting att äta åt alla snabbt som ögat, så att jag kunde få vila. 25-åringen skulle dock stuva om lite i finanserna så att jag kunde få handlat, eftersom vartenda öre som var tillgängligt innan gick till den där förbannade vattenräkningen i går. Jag skickade en fråga om han hade fixat det när jag hade rast vid 19-tiden, och då höll han på att fixa det sa han, men när jag ringer honom efter att mitt pass tagit slut kl 21, så hade han inte gjort det ändå. Suck. Då blev jag faktiskt arg, samtidigt som luften bara gick ur mig. Jag blir typ aldrig arg på honom, för han har aldrig ställt till det på ett sätt där det har varit nödvändigt, så det här är nog inte mer än typ tredje gången i hans 25-åriga liv som det händer.

Det var ju bara att åka hem, och så fick det bli mackor åt alla istället. Jag hade behövt något bättre än det, för jag var typ halvdöd av hunger, men men. Och när jag kom hem fick jag ta hand om soptunnan, som skulle fyllas helt och ställas ute vid vägen inför sophämtning i morgon, och kommendera ner alla med den disk de hade på sina rum, så att jag kunde få dra igång diskmaskinen. Ja, mina barn borde ha fixat åtminstone disken, men nej, det är alltid jag som gör sånt. Helt enkelt för att det är snabbast och kostar mig mindre energi än att försöka förmå dem att inte bara göra det, utan att faktiskt göra det när det behövs, och inte tre dagar senare. Kalla det att curla dem, om ni vill, men för mig handlar det om att bibehålla det jag kan av sinnesfrid medan jag försöker balansera tre unga vuxna med depression och som finns i olika stadier av hantering av den samme, en unges könsdysfori och stundande utredning kring det, en konstant ansträngd ekonomi, och allting annat. Jag orkar faktiskt inte vara pedagogisk hela tiden och samtidigt försöka lära ungarna att ta sin del av allt jobb här. Åt fanders med det, de lär sig snart nog när de flyttar hemifrån. Och jag – jag kommer vara på semester resten av livet den dagen jag bara har mig själv att rodda. Och just i dag längtar jag faktiskt en hel del efter det. För i dag hade jag behövt att ungarna hade förvånat mig genom att ta lite ansvar för både ekonomi, matlagning och disk. Men det gjorde de inte.

Men jag möttes i alla fall av en tjusig regnbåge efter jobbet. Det är ju inte fy skam.

Tjusigt, fast den syntes ännu mer i verkligheten.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *