Skitdag

I dag är en riktig skitdag. Jag var fortfarande tvärslut efter gårdagens drama och helgens bläiga mående, och dagens händelser gjorde inte så mycket för att pigga upp en heller.

14-åringen är nu pojkvän till gårdagens truth-bender-tjej, men istället för att vara glad och uppåt över det, så går han runt som en deprimerad och hålögd Ross från Vänner (ni som minns ni minns) och är mer eller mindre upprörd över att han inte kan vara tillsammans med flickvännen dygnet runt. Fastän de bara varit tillsammans i ett dygn. Långa diskussioner har förts i frågan i kväll, där jag har förklarat att jag inte kan stå för de praktiska lösningarna för när/var/hur de umgås, att jag varken hinner eller orkar med det, att vi är tre personer till i det här hushållet som också behöver utrymme (och där ingen av oss tycker om att ha besök hemma, eftersom det är mentalt påfrestande för oss – hej alla introverter, ni vet vad jag menar), osv osv. Jag har också sagt att om det är viktigt att vara tillsammans dygnet runt, så har han mitt stöd om han vill flytta hemifrån i januari, när han fyllt 15. Men han måste själv försörja sig och betala för sitt hem, för det har jag inte möjlighet att göra. Och jag står för det också, att han får göra det – jag var själv 15 när jag flyttade hemifrån och blev sambo, och där jag kommer ifrån är sådant inget ovanligt alls. Tvärt om är det ovanligt att man inte flyttar hemifrån permanent när man är 15-16 år gammal, eftersom det är ända sättet att fortsätta studera eller att hitta ett jobb att försörja sig på (ett fåtal har dock möjlighet att börja jobba i familjens bondgård eller att mönstra på fiskebåtar, men även de skaffar egna boenden när de börjar tjäna pengar). Man bor helt enkelt inte kvar hemma hos föräldrarna i någon utsträckning efter att man gått ut 9:an där jag kommer ifrån. Så vill ungen flytta hemifrån när han fyllt 15, även om han bara går i 8:an fortfarande då, så får han göra det. Men som sagt, han måste själv finansiera det hela.

Och på tal om att finansiera saker, så gjorde jag faktiskt något som i min värld är det mest fruktansvärda jag kan komma på: Jag mejlade Socialförvaltningen för att fråga om det är möjligt för någon i min situation att få periodvis försörjningsstöd om jag har svårt att få ihop det ekonomiska (jag kan ju säga så här – enligt deras onlinekalkylator så ligger jag i snitt 10 000 kronor UNDER existensminimum varje månad, så jo, lite hjälp vore bra). Jag förklarade min historia i så grova drag jag kunde per mejl, och några timmar senare fick jag ett svar där de bad mig mejla mitt telefonnummer till dem, så kunde vi prata om min situation och vilka regler det finns för försörjningsstödet. Redan här blev jag mäkta irriterad – varför ska det vara så förbannat svårt att svara per mejl jämt? Jag avskyr att prata i telefonen och tycker inte det är ett dugg bättre att kommunicera på det sättet, utan tvärt om. Men visst, jag mejlade väl mitt telefonnummer, och upplyste om att hon i så fall fick ringa från det direktnummer hon hade angett i sin signatur i mejlet, för jag svarar vare sig på okända nummer eller dolda nummer. Men inte fasen ringde hon upp, inte. Eller jo, det ringde som hastigast från ett dolt nummer en sväng, och det kan ju ha varit hon. Det skulle inte förvåna mig alls, trots att jag hade sagt ifrån om det.

Nåväl. Nu råkar jag veta att de har lite konstiga regler om någon är student, efter att jag en gång för många år sedan som fattig student på studiemedel behövde gå till tandläkare akut, och vände mig till Soc för att fråga om de kunde hjälpa mig. Svaret var nej, därför att som student förväntas du kunna leva på studiemedel från CSN, och du räknas därmed som självförsörjande. Det spelade ingen roll att pengarna inte räcker till, du får inte hjälp från dem om du är student. Hade jag däremot arbetat och haft samma låga inkomst som mitt studielån, så hade saken varit en annan. Go figure…

Jag satte mig hur som helst i kväll och började läsa på, och hittade samma information nu. Som student har du inte rätt till hjälp från Soc, du anses vara självförsörjande och ska kunna leva av CSN. Att man kanske inte har möjlighet till CSN tycks inte spela någon roll över huvud taget, så att en sådan som jag försöker bygga en ny framtid efter den ekonomiska ruin jag genom andras försorg drabbades av är inget man uppmuntrar, utan för att få hjälp måste jag sluta studera. Dvs, jag måste vara beredd att leva på försörjningsstöd resten av livet för att få hjälp, för jag kan inte få det om jag bara behöver det tillfälligtvis under de tre åren jag studerar. Hej och välkommen till Sverige… 🙄

Jag blir även diskvalificerad eftersom jag ju inte kan vara heltidsarbetssökande medan jag får försörjningsstöd, för om jag plötsligt skulle få ett jobb, även om det bara är för dagen, och det krockar med en obligatorisk föreläsning, så måste jag tacka nej till jobbet för att kunna fortsätta utbildningen, och då diskvalificerar jag mig från att få försörjningsstöd. Samma sak med att jag nu inte kan jobba på tider som krockar med föreläsningar, det diskvalificerar mig också. Och slutligen, om man har en företagsverksamhet som man INTE kan ta ut en full lön i, så har man inte heller rätt till försörjningsstöd. Det vill säga att min lilla sidoverksamhet, där jag ibland säljer något stickmönster och så, och en gång om året fakturerar några hundralappar i royalties, som jag absolut inte kan ta ut en full månadslön i (inte ens en enda månadslön på ett helt år totalt), också diskvalificerar mig från att ha möjlighet till hjälp. Om jag däremot tjänade så mycket i min verksamhet att jag kan ta ut en full lön, då har jag rätt till försörjningsstöd – fast då behöver jag det ju inte, så då skulle jag ju inte få det av den anledningen (seriöst, var de fulla när de kom på de här reglerna?).

Alltså, är det konstigt att man vill lämna det här landet? Man är så fullständigt utelämnad och bakbunden så fort man behöver minsta lilla hjälp, och enda sättet att få någon hjälp är genom att ge upp allt man försöker åstadkomma och kämpa för. Det är ju inte klokt, det hela. Vem är det som har tänkt ut det här egentligen??

Jag mejlade kvinnan på Soc igen och meddelade att jag hade själv hittat den här informationen, men att hon var välkommen att kontakta mig i morgon och meddela ifall jag hade fel i något av det. I annat fall kunde hon slänga min förfrågan, för jag tänker inte lägga möda på att ansöka om något som inte är möjligt att få ändå. Och jag vägrar ge upp den enda vettiga framtid vi har just nu, barnen och jag. Jag tänker fortsätta slåss tills den dagen jag dör, och om jag dör av allt det här, så tänker jag komma tillbaka och skapa mardrömmar för alla som tänkt ut det här idiotiska systemet som enbart har som syfte att stjälpa människor fullständigt när det enda de behöver är lite hjälp för en kortare tid för att kunna resa sig igen.

Hela den där balunsen tog musten ur mig ganska rejält, och det fanns inte på kartan att sätta sig att plugga under dagen. Jag kunde inte fokusera, var alldeles för trött och sliten, och alldeles för mentalt splittrad mellan 14-åringens bekymmer, försörjningsstöd, och att försöka få igång 16-åringen igen, som varit hemma från skolan i en dryg vecka nu. Vi vet ju att han inte har Covid, men han är fortfarande snorig. Så jag skickade ett meddelande till hans mentor och frågade hur i hela friden vi skulle förhålla oss till det, eftersom riktlinjerna säger “symptomfri”, inte “Covid-fri”. För vad händer om jag skickar min fortfarande snoriga, men annars friska, ungdom till skolan, och de andra eleverna ser att någon är snorig och ändå på plats i skolan? De kan ju inte veta att 16-åringen är testad negativ för Covid, så de kommer ju berätta det hemma, att andra är i skolan fastän de är förkylda. Fatta hur många vansinniga föräldrar skolan skulle få på nacken då… Och vad ska min stackars 16-åring göra? Gå runt med en skylt som säger att han testat negativt? Det funkar ju inte. Så vi kom överens om att han får jobba hemifrån i några dagar, medan vi väntar in att även snorandet ska gå över.

16-åringen hade dock sin iPad och alla böcker i skolan, så vi behövde hämta dem för att han ska kunna jobba några dagar till. Vi frågade mentorn när det var lugnast, och fick svaret “på eftermiddagen”. Jag bestämde därför att vi skulle åka vid 16-tiden, för då borde de flesta ha lämnat skolan, så att 16-åringen kunde få hämta grejerna utan att andra skulle behöva träffa honom och hans illröda, snoriga näsa. Men det gick ju sådär…för när vi kom dit, så var alla dörrar låsta, fastän klockan bara var tjugo över fyra på eftermiddagen. Det fanns ingenstans för 16-åringen att ta sig in till sitt skåp, så det blev en fyra mil lång bomtur fram och tillbaka till hans skola. Toppen… Bara att göra om det hela i morgon då. Fast jag får kanske skylla mig själv, jag skulle nog ha varit mer specifik när jag frågade om när vi kunde åka dit. Men jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att skolan var låst före kl 17. Inte en gymnasieskola, liksom. But there you go.

När vi kom hem kände jag bara att jag orkar banne mig inte laga mat, så jag bestämde att det fick bli “find your own food” i dag. Det fanns ganska gott om matrester i kylen, bland annat två sorters färdigkokt pasta, en skål med stekt kyckling, en skål med köttfärssås, och så hade jag köpt ett stort paket grillkorv också. Det fanns grönsaker och bearnaisesås och en massa annat också, så det var ingen som skulle behöva svälta eller ens anstränga sig nämnvärt för att hitta något att äta. Fast det slutade ändå med att jag plockade fram allting och även stekte på korven. Sedan åt tre av oss, medan 14-åringen som sagt vägrade. Jag har inte riktigt klart för mig om det fortfarande är biverkningar av hans nya medicin som spökar, eller om det är ett sätt att försöka bestraffa mig. Jag har hur som helst beslutat mig för att inte tjata om det mer, för det enda som händer är att ungen blir ännu mer vrång och ännu mer vägrar äta. Förr eller senare lär han ju bli hungrig, och han vet var maten finns. Han kommer inte svälta ihjäl.

Lagom till det var dags att äta hade jag gett upp studierna för i dag. Jag tog mig bara halvvägs genom gårdagens föreläsning, för trots att ämnet är hyfsat intressant i sig, så är föreläsaren så mördande tråkig att lyssna på så man vet inte var man ska ta vägen. Han är fantastiskt duktig på sitt ämnesområde, och man märker att han kan verkligen allt, och har egentligen okej sätt att förklara det på, men han gör det så fruktansvärt lååååååångsamt, omständligt och på ett sådant outhärdligt tråkigt sätt att det är fullständigt omöjligt att behålla tråden och att vara engagerad. Det. Går. Bara. Inte.

Tröttheten hotade att knocka mig fullständigt efter maten, och jag tänkte att jag lägger mig helt enkelt på soffan och drar på mig hörlurarna, så kan jag ta det lite lugnt en stund och bara försöka lyssna på honom. Fast på dubbla hastigheten, som vanligt, för att ha en chans att hålla mig vaken.

Tre minuter senare sov jag som en stock.

Jag sov mig igenom hela första föreläsningen på dubbel hastighet, så det borde vara ungefär 1½ timme, och sen tror jag att jag måste ha sovit lite till efter det. Typ en halvtimme till. Jag känner mig i alla fall något mera mänsklig nu efter att ha fått lite extra vila, och ganska precis lagom trött för att gå och lägga mig och sova på riktigt. Frågan är bara hur jag ska göra. Jag är i praktiken fortfarande bara halvvägs igenom veckans första föreläsning och hälften av frågorna som hör till den, och jag borde vara klar med både den och veckans andra föreläsning, samt alla frågor till båda de föreläsningarna, så att jag är redo för tredje föreläsningen i morgon och alla frågor som hör till den. Så…ska jag bara köra på nu medan det är lugnt i huset och inget drama som utspelas, eller ska jag helt enkelt gå och sova, och ha is i magen och tro att jag hinner lära mig allt förutom halva första föreläsningen under dagen i morgon, så att jag kan förbereda grupparbetet på torsdag, och komma påläst och redo till presentationen på fredag?

Ja, ni hör ju, det är ju en svår ekvation att få ihop hur jag än gör. Hur mycket lär jag mig när jag fortfarande är jättetrött? Hur mycket orkar jag lära mig när jag (förhoppningsvis) är utvilad i morgon? Vi har som sagt 14-19 A4-sidor med frågor vi ska kunna svara på efter VARJE föreläsning, så det är inga små mängder information man ska försöka lära sig mitt i allt annat kaos här…

Anyway, det var i grova drag min dag. Fast jag gjorde faktiskt en grej till: underskötersketjänsten på röntgen som jag sökte i våras, och aldrig fick klarhet i hur det skulle bli, låg ute igen nu, så jag sökte den på nytt. Fastän jag fortfarande inte är formellt sett undersköterska. Men nu är jag åtminstone röntgensjuksköterskestudent, och jag har jobbat som vårdbiträde på en intensivvårdsavdelning (och en massa andra avdelningar också, både kirurgen och infektion och en rad andra, men det är intensivvårdsavdelningen jag egentligen är anställd vid), så nu har jag ju lite mer erfarenhet än jag hade när jag sökte jobbet i februari/mars. Håll gärna en tumme att jag kan få jobba lite extra där, det skulle vara guld värt.

Dagens katt bland hermelinerna:
Det blev fem paprikaplantor av de frön jag satte på vårvintern, och det skulle bli alla sorters färger på de färdiga paprikorna. Istället har alla fem producerat den ena tjusigt gula paprikan efter den andra. Ja, de är ju gröna först då, men de börjar ganska snabbt skifta över i gult när frukten växt på sig lite. Tills nu, när jag plötsligt hittade en enslig, djupröd paprika mitt bland alla de gula, lagom till att jag är på väg att pensionera alla plantor för den här säsongen.

Se där ja.

Dagens Norge-historia:
Jag har haft en tanke på att försöka studera till röntgensköterska i Norge, och kolla om det går att få studiemedel där för det ändamålet. Men att hitta adekvat information som är applicerbar för mig går inte riktigt, eftersom jag är född och uppvuxen där, men numera är svensk medborgare och har bott i Sverige i snart 30 år. Det gör att jag både har anknytning samtidigt som jag inte är norsk medborgare, samtidigt som…ja, det blev en massa konstigheter, helt enkelt. Så jag tänkte att jag mejlar väl Lånekassen, som är norska motsvarigheten till CSN, och frågar hur det blir för en sån som mig ifall jag vill flytta tillbaka till Norge och plugga där. Döm om min förvåning när jag upptäcker att du INTE KAN MEJLA dem utan att ha ett norskt digitalt ID och konto hos Lånekassen(!!). Say…what?? Ringa går bra (och kostar skjortan från utlandet), men jag ska inte kunna skicka ett mejl till dem? På riktigt?? Man tror ju inte det är sant.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *