Skip the dishes

Jag gillar det uttrycket. “Skip the dishes”. Jag har plockat upp det från en kanadensisk stick-podcast på YouTube, där de ibland säger att de ska göra så, och då menar att de ska äta hämtmat till middag istället för att göra middag själva. Underbart uttryck, och något jag mer än gärna skulle göra dagligen! Fast då vill jag nog bo närmare en stad och det utbud som finns där i matväg. För OMG, vad skönt det vore att slippa matlagning! Jag är för det allra mesta bara utled på det, och det är inte särskilt ofta det känns roligt längre.

Hur som helst, i dag blev det skip the dishes, dock till fördel för fryspizza och frysta tacolådor. Jag hade helt enkelt ingenting kvar i mig efter dagens möte i skolan. Jag var SÅ slut, och var tvungen att ta en tupplur fastän klockan egentligen var alldeles för mycket för det. Inte hjälpte den heller, jag var lika slut när jag vaknade igen. Men det var ett hyfsat bra möte i alla fall. De förstår och respekterar att 14-åringen har obehandlad kraftig depression och social ångest, och att diagnoserna i sig inte innebär att allting kommer fungera för honom nu. Han behöver därför inte möta upp till skolstart på måndag, utan vi ska ta ett möte senare under veckan för att diskutera ett annat alternativ. Men under tiden ska han få börja jobba in det han saknar för 9:ans engelska och matte, i syfte att han ska få tenta av dessa ämnen i förtid, och de kommer tillrättalägga för honom så långt de bara kan så att han får göra klart både 8:an och 9:an under kommande skolår och därmed bli klar med grundskolan ett år tidigare än vad han annars skulle ha blivit. Det är vi jätteglada för, och jag hoppas hans mående kan stabiliseras såpass att han kan lägga krutet på studierna istället för oro framöver.

Jag kan förstås inte gå in på detaljer allt för mycket, men det kändes i alla fall som att de förstod lite bättre hur 14-åringens situation ser ut rent praktiskt, och att alla i skolans personal som var närvarande fick en ökad förståelse för hur det är att vara min 14-åring i dag, i livet, just här och nu. Så det var också bra. Och jag tror vi fick dem att förstå hur mycket 14-åringen längtar efter att få läsa på gymnasienivå och att varken han eller jag ser det som ett problem att han kommer vara ett år yngre än sina klasskamrater. Personligen tror jag snarare det är en fördel, för han är definitivt mer hemma bland människor som är lite äldre än honom, än med jämnåriga. Han tycker för det mesta att jämnåriga stökar och tjafsar alldeles för mycket, och drar sig undan istället.

Jag hade även ett telefonsamtal i dag med damen som organiserade 16-åringens studier i våras, och då fick jag veta att det är 5 elever i den IMA-klassen som fortsätter i höst, men att det kommer in 30(!) nya elever i den gruppen. Sweet lord, och så stora grupper som inte alls fungerar för 16-åringen! Men den här skolan har redan haft distansundervisning under vårterminen och har viss rutin på det, så när jag frågade om möjligheten att återgå till det ifall skolnärvaro blir ett problem, så skulle hon ta med sig den frågan och diskutera om det kunde vara ett alternativ. För det är ju samma sak där – varför ska 16-åringens studier förstöras av hans sociala ångest, när inte han heller har några som helst problem studiemässigt? Damen på hans skola höll verkligen med om det, så det känns bra. De förstår hans problematik och att det inte handlar om en ungdom som är vrång på något sätt, det handlar bara om en ung människa med stort behov av en tyst, lugn, egen sfär.

Vi får se vad allting landar i till sist. Kanske kommer jag ha två ungdomar hemma hela vintern som bara studerar hemifrån, och som båda blir klara med grundskolan lagom till nästa sommar. Vem vet. Men det jag vet med säkerhet är att det kommer vara en enorm lättnad för både 14-åringen och mig den dagen han tar sig ur den förbannade skolplikten, som bara ställer till det för honom. Den dagen kommer det inte finnas någon hejd på vad han kan åstadkomma, när allt är hans egen fria vilja och han själv kan bygga upp sin tillvaro på det sätt han behöver. Och 16-åringen likaså.

Nu får det bli en stunds strumpstickning och vila, sedan i säng. I morgon ska jag jobba på en av infektionsavdelningarna, vilket just nu känns en smula övermäktigt efter att inte ha jobbat på en månad, men som säkert kommer kännas som ett välbehövligt avbrott i allting annat i morgon, efter en god natts sömn. Dessutom ska jag passa på att ta reda på var föreläsningssalen jag ska till första dagen av min utbildning ligger, så jag slipper leta då.

Tänk, jag kom in på utbildningen jag ville gå… och jag har extrajobb på samma sjukhus som jag kommer plugga på. Precis som jag drömde om för ett år sedan, när jag började spåna på att söka röntgensjuksköterska, skickade en sen anmälan, sedan fick veta att de inte skulle ta in någon den vägen och att jag skulle få vänta ända tills våren innan jag kunde söka igen, och nu…nu är jag antagen och ska börja på den utbildningen om bara två veckor. Och under samma år har ungdomarna flyttat hem till mig, vi har haft en jättecirkus kring deras mående, flytt, skolor och jag vet inte allt, och vi har haft Covid-19 samtidigt. Himmel, är det konstigt man känner sig lite vimmelkantig efter allt som har hänt?? 😛

Snart är det 6:e paret shorty socks färdigt! Sen blir det nog bara ett par till efter det, innan jag går över på vantdesign istället. Och en väldigt, väldigt röd tröja, som just nu bor längst bak i mitt huvud…

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *