Min äldsta son, någon gång under de första två veckorna efter förlossningen.

Saknad

Jag håller mig vaken med bloggläsning, och inser att jag saknat det. Förr bloggade jag jämt (på samma sätt som jag gjort här), och jag läste andras bloggar varje dag. Men någonstans undervägs tappade jag det allt mer. Ja, när jag tänker efter, så försvann det allt mer, ju mer Facebook blev en del av mitt liv. Men på senare år har jag kommit att ogilla Facebook allt mer, och det blir allt längre mellan de personliga posterna för min del. Och min Vänner-lista krymper med jämna mellanrum, när jag rensar bort människor jag inte har något gemensamt med och vars inlägg jag inte egentligen är särskild intresserad av. Vore det inte för en handfull människor jag gärna vill ha i mitt nätverk, så skulle jag strunta helt i Facebook. Och om alla de vännerna själva bloggade istället, så skulle jag avsluta mitt konto på Facebook direkt.

Nå, nu i kväll/natt har jag unnat mig att sträckläsa en blogg jag läste lite oregelbundet när det begav sig; Mirka Norrströms blogg, https://www.trettonbarnsmamman.com/
Senast jag läste den var för typ 2½ år sedan, och då hade hon precis beslutat att lämna maken. Så nu i kväll har jag läst ikapp lite om vad som hände sedan, under 2017, när hon flyttade själv till ett stort hus med alla ungar och så, och det slår verkligen an en känslomässig sträng långt in i själen hos mig. För jag minns så väl känslan när jag själv skilde mig både första och andra gången, och känslan när man flyttade till sitt eget. Jag minns känslan av oberoende, och känslan av att kunna vädra sitt missnöje lite mer, med den andre personen, istället för att tiga om precis allting. Nå, jag har för all del tigit om det mesta som hände under åren vi var tillsammans ändå, men jag minns den där känslan av att inte längre behöva tiga för husfridens skull i alla fall. Kanske berättar jag mer om allt som hände den gången här vartefter, vem vet. Men jag kan ju säga som så, att efter att ha varit i stort sett singel i 11 år, så känner jag mig fortfarande inte redo att leva tillsammans med en annan människa. Eller ens att dejta. Så illa var det.

En annan sak jag saknar är småbarnsåren, när jag fick vara i fred och rodda våra rutiner utan någon annan som störde och krävde min uppmärksamhet. Jag känner igen så mycket av det Mirka skriver, om hur deras dagar såg ut, vad de gjorde, och pusslet när man är enastående med barn. Och då hade jag ändå bara tre att ta hand om. Men principen är den samma. Och jag önskar så att jag hade kunnat göra som jag önskade mig som 15-16-åring – att jag hade bildat familj ensam istället. För det jag ångrar mest här i livet är att jag gick med på att få barn tillsammans med mina barns fäder. Och det handlar inte om att jag tycker illa om män, inte alls, jag växte bara upp på ett sätt som gjorde att jag aldrig någonsin längtade efter tvåsamhet (tvärt om), och både jag och barnen hade mått så mycket bättre som människor om vi hade varit själva.

Det är som det är med den saken, och jag kan inte ändra på något nu. Den stora familjen med många barn blev inte för min del, även om jag fick fem barn (men där två av dem, tvillingar, dog strax efter att de föddes), och jag kan inte välja bort mina barns fäder (men jag längtar efter den dagen mina barn alla är myndiga och jag inte behöver ha med dem att göra), och fler barn är inte heller aktuellt.

Nej, nu börjar det dra ihop sig för att sova lite, tror jag bestämt. Och när jag vaknar ska jag börja ladda för två dagar av roadtrip och en massa kul – det ser jag jättemycket fram emot! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *