Revidering

På senare tid har jag ägnat mycket tid åt att granska mig själv, mitt liv, och de konsekvenser mitt liv haft för den jag är i dag. Det var ett av skälen till att jag började blogga igen. Jag hade behov av att…inte hitta mig själv, men…spendera tid med mig själv.

Jag har i stort sett slutat använda Facebook och ibland går det dagar utan att jag ens tittar in där. Messenger har jag aldrig haft installerad, och jag har varit notorisk dålig på att kolla Instagram sedan början. Twitter har jag för länge sedan gett upp och Snapchat fastnade jag heller aldrig för. Jag har helt enkelt haft en alldeles ljuvlig sociala medier-tystnad den här hösten, och har mått oerhört bra av det. Nu, när jag dragit ner användningen av sociala medier till en nästan icke-existerande nivå, så inser jag hur mycket det tär på en som människa. Åtminstone gjorde det det på mig. Åsikter och tyckanden på hög, där man skulle ta ställning, ta ställning, ta ställning. Och om man inte gjorde det, inte dök in i debatterna, så var man en dålig människa som inte brydde sig om andra. Men jag slutade ändå. Det tog stopp för mig för ett par-tre år sedan, och jag slutade redan då. Blundade och prioriterade min egen sinnesfrid som människa, och de saker jag vill, kan och förmår engagera mig i. Utan skam. Och nu har jag även slutat ta del av allt det där, av flödet av tyckande, och jag njuter av det. Känner mig mera hel som människa än jag gjort på länge.

Jag sökte en bunt utbildningar igen. Ja, ni som hängt här sedan augusti vet ju redan hur turerna har gått. Inför hösten landade jag i att söka Litteraturvetenskap C och en bunt fristående kurser inom filmgenren (editering och diverse sådant, eftersom jag leker en del med YouTube nu för tiden), eftersom de två utbildningar jag verkligen ville gå inte ges med start på vårterminen; Röntgensjuksköterska och en master inom fysisk säkerhet på distans. Båda dessa börjar till hösten nästa år, och ska jag läsa någon av dem så måste jag vänta tills dess. Så jag sökte litteratur C och tänkte att jag kunde läsa den under våren, så har jag även möjligheten att läsa en master i litteratur (utöver min ständigt pågående master i retorik) från och med nästa höst.

Det var min plan. Nu är jag dock inte så säker längre.

Jag har nästan läst klart boken Love Warrior av Glennon Doyle Melton, och så här mot slutet så är det en förfärligt massa flum om att hitta Gud på olika sätt, både i yoga-salen, på en andningskurs, och över den första hamburgare hon någonsin tillåter sig på allvar. Lite för mycket mumbojumbo för min smak, MEN…hon skriver också om insikterna hon får kring skillnaden mellan att vara och att bli. Och det slog an en sträng inom mig… För vad gör jag egentligen? Vad har jag alltid gjort? Jo, jag har blivit än det ena, än det andra, men har aldrig hittat lugn och ro och stannat kvar i något av det i längden. Jag har varit allt från pin up-modell till åkare till freelancer till student till författare till physical security specialist till handfärgare till designer till… Listan kan göras evighetslång med saker som jag har blivit, på ett eller annat sätt. Och det kanske är dags att bromsa lite, och ta reda på vad jag faktiskt vill VARA?

Jag gick in på Antagning.se och tittade på vad jag hade sökt inför vårterminen, framförallt på litteratur C. “Vill jag verkligen det här?”, frågade jag mig själv. Och vet ni – det vill jag faktiskt inte. Jag vill gärna ha litteratur C också avklarat, och jag saknar människorna på institutionen, men vill jag faktiskt ägna ett halvår åt att studera litteratur på universitetet? När jag ställde mig själv den frågan, så var svaret definitivt nej. Jag har inte ett dugg lust att läsa de där kurserna. Jag vill bara ha dem avklarade så att jag ska vara behörig för en master i litteratur, som jag inte heller vill läsa, utan bara ha för att jag kanske, kanske skulle stå lite starkare som författare om jag har det också i bagaget. Suck. I själva verket är det vansinnigt. Ska man lägga universitetsexamina på hög, så ska det vara för att man verkligen vill göra just det, inte för att det skulle se tjusigt ut på omslaget till en bok jag skrivit och ge mig extra tyngd som författare. Men jag behöver inte ha det. Jag behöver bara skriva, och skriver jag tillräckligt väl, så kommer det finnas människor som vill läsa det jag skriver, oavsett hur många examina jag har eller inte har.

Jag brukar inte ge nyårslöften, bara nyårsönskningar, men jag tror det är dags för ett löfte. Ett tidigt nyårslöfte, ett novemberlöfte: Jag ska sluta försöka bli mer. Jag ÄR, och jag är alldeles tillräcklig(t). Jag ÄR författare, jag ÄR specialist på fysisk säkerhet, jag ÄR hantverkare med en egen liten verksamhet inom den grenen, och det räcker faktiskt alldeles utmärkt med de sakerna. Inte så att jag inte kan utbilda mig mer, men jag behöver inte bli något NYTT. Så jag lovar härmed mig själv att inte studera mer litteratur på universitetet, för det behövs faktiskt inte. Jag har en tillräckligt bra bas att bygga vidare på, på egen hand, genom att läsa det jag vill utan att behöva prestera något i ett klassrum eller i uppsatser, och genom att skriva det jag vill skriva. Så jag stryker den utbildningen. Oavsett om jag skulle börja köra buss och kanske kunna få till logistiken kring det. Jag stryker den ändå. Jag kanske läser någon av de andra kurserna, de med filminriktning, men de har hela tiden varit kurser jag sökt för att jag hade lust att läsa dem, så där fanns aldrig någon prestationstanke ens från början.

Vad som händer nästa höst vet jag inte. Suget efter att läsa röntgensjuksköterska finns fortfarande där, det ska jag inte hymla om, men samtidigt är det en utbildning där du är i skolbänken hela dagarna och jag har för det första inte ekonomi till det, och för det andra inte orken att jobba heltid vid sidan om det. Så med mindre jag vinner en miljon under det kommande halvåret, så är nog det enda vettiga att låta den drömmen förbli just en dröm. Dels för pengarnas skull, men också för att jag ska ta mig ur den här cirkeln med att ständigt bli något nytt.

Så. Vad är jag då? Vad vill jag helst göra? Jag kan inte hjälpa det, jag återvänder till fysisk säkerhet gång på gång. OM jag ska vara anställd någonstans och ha en karriär, så är det inom det området jag vill göra det. Och jag vill kunna bädda in retoriken, kommunikationen och forskning i det hela också. Och hittar jag ingen vettig möjlighet att jobba med det, så är det egen verksamhet på heltid som gäller. Hantverk och skrivande. Om jag så ska köra buss på heltid i 10 år innan jag tar mig dit. För på något sätt känns det lite som ett omen att jag plötsligt fick två olika vägar vidare rent finansiellt; antingen kommer jag jobba med kommunikation och fysisk säkerhet hos Försvarsmakten, eller också kommer jag köra buss på obestämd tid, medan jag skriver böcker, färgar garn och läser in den där mastern inom fysisk säkerhet på distans med start nästa höst. Att köra buss är det perfekta jobbet att kombinera med de sakerna, eftersom jag aldrig kan ta jobbet med mig hem, och jag dessutom får mitt efterlängtade busskörkort, vilket tar mig ett steg vidare på drömmen om att bygga min egen husbuss. Så oavsett vad som händer framöver nu, så blir det en win.

Jag är specialist på fysisk säkerhet, jag är författare, jag är hantverkare och företagare. Och det räcker alldeles utmärkt så.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *