Regnig söndag

För en gångs skull skriver jag långt innan dagen är slut. Det är en sådan dag i dag, en regnig och nästan lite kall söndag i juli, en skriva-av-sig-söndag.

Jag har mått lite sisådär emellanåt, och haft en del konstiga symptom också. Bästa M oroar sig för att det ska vara en tyst infarkt, men det är jag väldigt säker på att det inte är. Men det är på sitt vis mitt hjärta ändå.

När jag funderar på livet, universum och allting, och hur det senaste året sett ut, så ligger alla svaren där, utefter vägen som utgör den tidsmässiga transportsträcka från då till nu. Bland alla jobb jag aldrig fick komma på intervju till ens, trots att jag har massor av utbildning och kompetens. Till alla jobb jag blir nekad eftersom jag fortfarande är djupt skuldsatt efter åren med exet, och där jag fortfarande i samhällets ögon är mindre värd och ska behandlas som kriminell på grund av det.

Svar ligger också inbäddad bland insikterna att jag måste välja en annan väg i livet, och beslutet lagom till nyår om att antingen bli frisör eller också utbilda mig inom röntgen. Frisör kunde jag inte bli, jag fick inget stöd för det hos min kommun, så jag har istället valt röntgen. Jag kände mig nöjd med det valet, det var ett säkert kort inför framtiden och något jag tänkte bli för över 30 år sedan. Cirkeln sluts, tänkte jag, och började mentalt ställa om mig på att studera och jobba deltid under de kommande tre åren.

Jag sökte jobb inom vården, och var plötsligt vansinnigt eftertraktad som arbetskraft, trots att jag nu befann mig inom ett område där jag hade knappt någon erfarenhet alls. Och i samma veva som jag tog mina första steg som anställd inom vården, så hände Corona och Covid-19, och bara en vecka efter att vi visste att även Sverige hade drabbats, så flyttade 16-åringen akut och abrupt från pappan till mig, och ytterligare en vecka senare även 14-åringen. Båda mådde katastrofalt dåligt, och under månaderna som gått sedan dess har jag fått höra delar av hur de har haft det hos sin pappa, hur dåligt de mått, hur de utsatts för allt från tvång till raseriutbrott, och jag har gått sönder i både själ och hjärta över allt de berättar. Samtidigt har jag tvingats återuppleva mina egna år tillsammans med honom, nu med ett 12-år långt perspektiv på det hela, och jag inser hur tufft det egentligen var. Hur jag var konstant spänd som en fiolsträng på grund av hans humör, hur han ruinerade mig, hur han blev hysterisk när han inte fick ligga med någon var och varannan dag. Jag minns min egen psykiska misshandel och jag upplever mina barns psykiska misshandel genom deras berättelser, och det gör så ont i mig.

Allt detta lägger jag ovanpå mitt utmattningssyndrom. Tillsammans med den konstanta rädslan jag hyser för min 14-årings mående. Jag vet aldrig hur dagen kommer bli, är alltid orolig när jag vaknar över risken att han ska ha tagit sig själv av daga medan jag sover. Jag gråter inombords över hur svårt det är att kommunicera med honom vissa dagar, och biter ihop om ilskan eftersom jag vet så väl att det inte handlar om tonårsbeteende från hans sida, utan om depression och ångest och att försöka hitta fotfästet igen i en ny tillvaro. Även det lägger jag i grytan tillsammans med mitt utmattningssyndrom. Och det är alla de här sakerna som gör att jag ibland inte orkar. Som gör att jag oroar mig för om jag ska orka bära mina barn genom deras bekymmer, och om jag samtidigt ska orka studera på heltid och jobba på deltid. Jag oroar mig även för BUP och att behöva ha med psykologerna att göra. Jag avskyr psykologer och har ju inte heller något skäl att ha något förtroende för dem. Men det kan jag inte säga till mina barn, för de är det enda som står dem till buds i allt det här. Det grämer mig, men jag hoppas ändå att jag den här gången ska bli motbevisad, att de kan vara bra människor, de med (de föregående gjorde inte det, på 16-åringens förra BUP).

Världen är otrygg och osäker över lag numera, och det är klart jag känner av det med. Jag är också otrygg på hur länge vi kan bo kvar i huset, eftersom jag bara hyr det och inte äger det. Och även om jag hade ägt det, så skulle jag inte känna mig riktigt trygg så länge det i själva verket är banken som äger huset, genom banklån. Och är det en sak jag lärt mig i det här landet, så är det att allt är möjligt i så måtto. Har du fått din ekonomi förstörd, så finns det praktiskt taget ingenting du kan göra för att komma på fötter någonsin igen, annat än att bli rik.

Han förstörde mitt liv grundligt, den människan, när han både kraschade min ekonomi och förstörde min kapacitet att någonsin mer ha förtroende för en annan människa i relationssammanhang. Det spökar också just nu, de känslorna, känslor av ilska, av ursinne, av raseri, allt det där som jag tryckt undan i alla år efter skilsmässan, för barnens skull. Det pyr under ytan just nu, så in i bomben, och jag önskar honom allt ont. Jag önskar att ingen mer vill ha med honom att göra så att han inte får någon annan att ta ansvar för hans ekonomi, och att han kör sin egen i botten igen lika mycket som han gjorde med min, och jag önskar att någon äkta make till något fruntimmer han lyckats manipulera sin väg in i byxorna på, tar honom på bar gärning och gör en Lorena Bobbit på honom. Det vore ett rättvist straff för det där förbannade äcklet. Som skuldsatte sin 16-åring omedelbart efter att han flyttade till mig, så att 16-åringen fick betala tillbaka 2500 kronor av sina studiemedel för vårterminen, eftersom pappan hade stulit pengarna. Fast jag tror faktiskt han håller på för fullt att rasera sin ekonomi, att döma efter att båda barnen blivit jagade per telefon av kronofogden, som försökt få tag på honom.

Jag bär på så ofantligt mycket ilska och raseri just nu, men har ingenstans att ge det utlopp. Det kommer ifatt bara, och blir ännu en tyngd att bära, ännu en gång. Och det absolut sista jag vill är att prata med någon psykolog om det. Det ger mig absolut ingenting, och de gånger jag har tvingats till psykolog tidigare i livet så har det alltid slutat med att de undrat vad jag gör där, eftersom jag har fullständig koll och perspektiv på saker och ting. Jag blir bara förbannad ibland, som nu, när mina barn också farit illa på grund av det där fanskapet. Och på grund av att jag lät mig manipuleras den gången, och lät barnen få prova på att bo hos sin pappa när det var dags att börja skolan. Det svinet skulle inte ha haft tillgång till dem över huvud taget, åtminstone inte mer än varannan helg.

Nu vill de inte ha med honom att göra alls. De har bara träffat honom en gång efter att de flyttade, och det var när vi åkte dit för att hämta deras saker. Ingen av dem ville åka, och de var illamående av obehag och oro när vi åkte dit, och andades SÅ lättade ut när vi kunde åka därifrån. Det finns fortfarande en del saker kvar där, men jag tror de helt enkelt får vara. Barnen vill inte åka dit mer, och jag tror det är bättre vi bara kompletterar med nya saker istället.

Det är allt det här som gör att min ork inte riktigt finns där och att jag ibland får dagar där märkliga symptom uppträder, men där jag är fullt friskt i övrigt. Det är sorg över hur det blivit, hur en enda människa fått förstöra våra liv så ofantligt mycket, och kampen för att komma på fötter, både som människa och som mamma med tre mer eller mindre vuxna barn, som allihop drabbats av depression och ångest. Och det som gör mig så säker på att det är det och inte mitt hjärta som fått en infarkt, är att det alltid inträffar efter att något exet sagt och gjort behövt diskuteras här hemma, eller att jag genomgår en period där jag återupplever något som hände den gången. Till exempel den gången han skaffade en älskarinna omedelbart efter att 16-åringen var född med akut kejsarsnitt, och han därför inte fick stoppa k*ken i någon där hemma. 2½ månad senare upptäcker jag det, eller rättare sagt, då hittar jag bevis för det, och får förnedra mig genom att publikt tigga honom om att stanna kvar med sin familj via dagboksinlägg på Lunarstorm. Och när han till sist går med på det, så vägrar han berätta för sin älskarinna på flera månader att han har gått tillbaka till sin fru, för “han vill inte såra henne” – och han tvingade mig att låtsas som att han inte kommit tillbaka till mig, och inte säga något om det offentligt. Det var ett av kraven för att han skulle komma tillbaka (ett annat var att jag alltid skulle ställa upp på pornografiska fotograferingar, och att han skulle få slå mig medan vi hade sex. Han tyckte det var väldigt upphetsande med ett illrött handavtryck på min bak när vi skulle ha sex). Jupp, I shit you not. Han gjorde exakt så, och sa exakt så. Att såra och förnedra sin fru däremot, det var alldeles i sin ordning. Det grämer mig ofantligt att jag inte slog ihjäl fanskapet där och då. Det hade varit bättre för alla. Men å andra sidan är han inte värd att sitta inne för heller. Så jag förlitar mig på Karma istället. Förr eller senare kommer hon ifatt honom på allvar, det är jag övertygad om. Och mitt och barnens liv ska han inte få förstöra mer. Inte nu, inte någonsin. Jag behöver bara ta mig igenom den här perioden av att återuppleva allt skit från den gången, och landa i att vi inte behöver ha med honom att göra någonsin igen.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *