Passion

(Bild från Canva, som just nu skickar 100 % av alla inkomster till “Australia’s emergency bushfire relief and recovery programs”).

På sistone har jag tittat på väldigt många av Bradley Coopers filmer. Att karln är snygg och har otroligt vackra ögon råder det ju ingen tvekan om, inte heller att han är en galet duktig skådespelare (och producent/screenwriter osv). Men det som slår mig mer än något annat när jag tittat på hans filmer är hur han verkligen är all in i sitt jobb. 120 % och ända in i kaklet. Varenda karaktär han gör ÄGER han till fullo, han ÄR den människan, och som åskådare är man fullkomligt övertygad hela vägen.

Bradley Cooper, Actor Extraordinaire.

Precis det där saknar jag, och har saknat i alla mina anställningar sedan tidernas början. Möjligheten att få ge 120 % av sig själv i det jobb man gör, och möjligheten att utvecklas därefter. Ja, jag skulle vilja gå så långt som att påstå att det är fullständigt omöjligt att göra det i Sverige över huvud taget. Möjligtvis med visst undantag för dem som är just skådespelare, men jag är faktiskt inte övertygad om att de kan det heller.

Med ens känns både Sverige och Skandinavien mindre än det någonsin gjort förut, och jag kommer på mig själv med att längta ut, bort, väck. Till vad vet jag inte. Bara det är något jag kan få lägga själ och hjärta i. Gärna något kreativt, men egentligen vad som helst som kan ge min uttorkade själ lite näring. Jag saknar passion i livet. Ser glimtar av det nu och då, som när jag började läsa på lite om screenplays i höstas, men jag behöver ha det oftare. Helst varje dag. Ha en strävan mot passionen, vara i passionen, och just att bara få ge sig hän.

Nej, jag pratar inte om kärlek. Jag är fortfarande inte på en plats i livet där jag känner att jag vare sig vill eller mäktar med sånt. Men om det skulle dyka upp någon i framtiden, så måste det finnas passion där. För jag orkar inte mer mellanmjölksbeteende, endast varierat av olika grader av rövhål. Då är jag faktiskt hellre utan. Men i jobbet, i mitt yrke, i min försörjning, där behöver jag också det där. De där känslorna, för utan dem går jag sönder. Det är det (också) som sakta men säkert hänt mig de senaste 10 åren. Jag jobbade så hårt på att ta mig vidare och skapa en intressant och utvecklande karriär, bara för att upptäcka att jag i själva verket befann mig i en yrkesmässig sopkompress, som den prinsessan Leia och grabbarna hamnar i i en av Star Wars-filmerna. Där väggarna bara kommer närmre och närmre, istället för att man får använda sin energi och sin passion på att göra sitt jobb och att utveckla sitt jobb och sin arbetsplats till det bästa någonsin. Istället kände jag mig bara instängd och att den ena utvecklingsmöjligheten efter den andra bara stängdes framför näsan på mig. Jag skulle bara nöja mig och vara tacksam, inte fortsätta sträva, vilja, kämpa. Men jag fixar inte det. Jag fixar inte att bara sitta still i båten, hålla käften och vara tacksam när jag har så mycket mer att ge. Det går bara inte.

Nå. 47 år gammal i dag. Level up! Har tagit tupplurer på soffan mest hela dagen, försökt förhindra att soptunnan skulle blåsa till Nordpolen (sophämtning i dag, så den skulle ju så klart rullas ut till vägen just i dag), gjort en av mina favoriträtter till middag och städat på laptopen. Good times. Trötta times. Längtar efter sängen och hoppas verkligen jag kan sova natten som kommer.

Level 47 och trött som en gnu.
Favoritmat. Ris, stekta grönsaker med vitlök och halloumi.

I morgon är en ny dag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *