Paniken och den efterlängtade, men oväntade grejen som hände

Det blev till att jobba i går, och jag var för trött för att orka blogga när jag kom hem. Mina nerver var en smula i olag också, efter att jag åkte och jobbade eftersom det inte gick att lista ut hur man sjukanmälde sig och jag ändå hade lyckats bli symptomfri tills på lördagen (jag brassade på med allt från nässpray till Alvedon till allergitabletter, och nåt eller alltihop tog knäcken på vad det nu var som drabbade mig i fredags), och jag fick ännu en kommer-jag-inte-få-åka-hem-från-jobbet-skrämselhicka. Jag var så glad över att jag bara jobbade till kl 21 och inte var den som skulle överlämna till natten, för det gör den som jobbar till 21:20. Det var bara det att hon som skulle jobba till 21:20 kom och meddelade kl 20:45 att hon hade feber och att hon tänkte gå hem då. Yikes! Det blev med andra ord jag som fick lämna över till natten ändå – skit också!

Natten skulle komma 21:10, så det blev några nervösa 20-ish minuter innan han dök upp. Tack och lov var det inte samma kille som i torsdags, utan en ung, supertrevlig kille som jag hoppas jobbar ALLA nätter hädanefter. I alla fall om det är jag som måste lämna över. Fantastiskt trevlig och bra människa, jag hoppas de är riktigt måna om honom. Och en väldigt lättad jag, som kunde få åka hem som planerat. Puh!

I dag har jag förstås varit trött efter gårdagens pass, men inte så farligt eftersom det var ett ganska kort pass. Jag har ägnat förmiddagen åt att diskutera med 14-åringen, som också velat flytta hit nu på stört, och fick till sist säga okej till det. Sedan var det att ta ett telefonsamtal till exet och meddela att båda barnen beslutat att de ska bo här och att de står stensäkert fast vid det, och det gick lindrigare än jag hade väntat mig. Det brukar inte vara så populärt att ha en avvikande åsikt än honom, om man säger så, men han sa inte så mycket om det i dag. Mumlade bara något om “fruktansvärt dåligt skött” och inget mer än det, och det var väl lika bra det. För ska vi prata om vad vi tycker är “fruktansvärt dåligt skött” så har jag en lista längre än båda mina armar sammanlagt. Men det är en annan femma. Nu har i alla fall barnen själva bestämt att det är så här de vill ha det, och de blev båda skrivna hos mig i dag.

Uj.

Det är första gången på 14 år som alla barnen bor med mig. Jag har ångrat som en hund att jag gick med på att låta barnen bo hos sin pappa pga “bättre skola” (det var det nu inte alls, skulle det visa sig) och att jag var så förbannat mån om att vara jämlik och att han självklart skulle ha lika stor rätt till sina barn, för det bet både barnen och mig i röven ganska snabbt. Jag ska inte gå närmare in på den saken än så, utan bara konstatera att jag ångrat det hela nåt så fruktansvärt under de 10 åren som gått sedan jag gick med på det. Och nu har det plötsligt ändrats, plötsligt har jag fått det jag önskat mig mer än något annat i livet, och jag är fullständigt oberedd på att det skulle hända. Inte överraskad, de HAR ju trots allt pratat om det ett litet tag nu, men det gick så fort. Pang, tjoff, så skulle de hit och vägrade helt sonika åka tillbaka till pappan efter att ha varit här över en helg. Det har blivit en del långa samtal om livet, universum och allting, om det är klokt att göra såhär när man är mitt i ett skolår, vilka konsekvenser det får för en massa andra saker, osv. Men de står lika stenhårt fast vid att det är här de ska vara. Så då får det bli så. Och så har det blivit. Och jag känner att oj, jag hinner inte med att känna efter! Visst är jag glad, självklart, men mest av allt är jag fokuserad på hur jag ska lösa allt det praktiska med skolor, överflyttningar, resor till och från skolor, och allt praktiskt här hemma.

Det hela tog sig till sist uttryck i ett okänt antal Excel-dokument med listor över mat, efterrätter, brunchgrejer, bakat, side dishes, udda maträtter att prova, och så en matsedel för den kommande veckan. Min hjärna behövde få fokusera på något enkelt och roligt en stund, efter allt omvälvande som varit på sistone, både med jobbansökningar, intervjuer, att få jobb och börja jobba, och nu detta.

Klockan börjar nu närma sig midnatt, och jag har långt framskridna planer på en dusch. Jag har haft tvättstugerally i dag också, och passade på att bädda rent i mitt sovrum, så det vore skönt att ta en ordentlig dusch innan. Det kanske kan bidra till att få en att känna sig hyfsat fräsch i morgon också, när jag ska ringa runt för att organisera en skola till (åt 14-åringen), försöka få lite fortgång i 16-åringens skolbytesprocess, ringa CSN om studiebidrag, och Försäkringskassan om bidragsförskott and what not. Mycket administration blir det. Men det jag ser allra mest fram emot att administrera i morgon är att få trycka på anmälningsknappen till röntgenutbildningen, för i morgon öppnar de för ansökningar! 😀 Eller jag hoppas åtminstone de gör det, att det finns någon personal kvar på Antagning.se som inte sitter i karantän. Låt oss hoppas det. 🙂

Nu: En dusch, och kanske en till sån där Nadorcott-clementin att doppa i salt-socker-chili från Thailand.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *