På väg mot…ja, säg det.

På väg mot…ja, säg det.

Ja, jösses, som det kan bli. Jag gick från att vara helt på det rena med vad jag ville göra (radiologi) till att fundera på att göra en master i litteratur istället för i retorik (en process jag börjat grotta ordentligt i, och hunnit diskutera med en massa människor vid universitetet), till att fundera på om jag inte bara ska hålla mig till retoriken ändå (så går det när ens handledare plötsligt dyker upp och säger att det är bara att säga till om man vill köra vidare på den).

Just nu är saker och ting med andra ord fullkomligt glasklart. Not. Det är nog lite mer som korvspad med inslag av gyttja-glasklart, kan man säga, och jag vet inte riktigt hur det blir med nånting alls just nu. Knepigt värre.

Jag mejlade min handledare i alla fall, och berättade om mina farhågor kring anställningsbarhet efter avslutade masterstudier i retorik. Därför att för mig är det superviktigt att få forska sen. Och att stå på den här sidan av en master och försöka bilda sig en uppfattning om möjligheterna på andra sidan av den är helt omöjligt. Och det var därför jag funderade på litteratur istället, för utöver att jag tycker väldigt mycket om det också, så har jag dessutom ett större kontaktnät utanför akademikerkretsen inom det området, och känner att jag kanske har större chans att gå ifrån det hela med någon form av inkomst sen. Vilket jag berättade för min handledare, och frågade om hans åsikt i frågan. Han är professor i retorik, så jag tänker att han borde ha en hygglig idé om hurpass svårt det kan vara för den som vill jobba akademiskt och forska efteråt. Jag räknar inte med att han ska sitta med svaret på livet, universum och allting, men det är en klok människa vars åsikter jag alltid uppskattar.

Jag har inte heller glömt bort radiologin. Ett alternativ är ju att jobba vidare på min master under det kommande året, och sedan gå över till radiologi nästa höst. Det alternativet ligger fortfarande på bordet. Dessutom hade jag visst gjort klart fyra av mina masterkurser, vilket innebär att jag bara har 3 terminer kvar. Så om jag skulle gå över till radiologi nästa höst, så har jag bara en termin kvar av min master, och det torde vara bara uppsatsskrivande vid det laget. Så i teorin kan jag ta en ny utbildning och skriva uppsats i lugn och ro vid sidan om tills den är färdig bara. Det är ju en variant. Oklart dock vad jag ska göra med en master i retorik då, men då får jag i alla fall tillfredsställelsen av att göra klart den om inte annat. Det kan ju vara nog så mycket värt, och då gör jag ju något vettigt (i mitt tycke i alla fall) med det kommande året, även om jag skulle byta utbildning sen.

Jag måste erkänna att jag har ont om tålamod när det kommer till sånt här. Jag vill veta. Jag vill planera. Kommer på mig själv med att planlöst scrolla på Facebook, vilket jag inte ens tycker om att göra, och att kolla Antagning.se och min mejl var femte minut, i förhoppning om att någon ny, magisk information ska ha dykt upp, som gör vad jag ska välja till en självklarhet. Än så länge har det inte hänt. Istället borde jag ta tag i den där utbildningen jag måste göra för att få jobba åt Google, som tar 12 timmar att genomföra, innan jag ens kan ta tag i examinationen för det hela och bli godkänd. Eller inte. Och jag borde gå ut och springa, eller åtminstone ta en promenad, så att jag får rört lite på mig. Och det finns fortfarande arbete kvar att göra i trädgården, och vädret är fint just nu. Istället vill jag äta choklad och sticka. Kanske binge-titta på House. Jag känner mig trött i kropp och huvud, och en liten del av mig undrar om jag kanske har dragit på mig ett virus eller nåt. Oklart varifrån dock, jag är ganska säker på att det krävs ett visst mått av social interaktion för att man ska kunna utbyta virus med någon, och jag har legat ganska lågt med den saken i sommar. Orken har inte riktigt funnits där.

Visst tänker jag också på hur det kan tänkas bli att vara tillbaka på institutionen där jag anmält en av dem för att tafsa på mig, och där vi skulle vara tvungna att ses praktiskt taget dagligen. Mig stör det inte nämnvärt, men det var ju inte jag som fick banner för att försöka stoppa handen i någon annans kakburk. Även om jag hade rätt i sak, så är det kanske inte så kul att ha den där kakburken i fejset ständigt och jämt, tänker jag. Fast man kan ju hoppas att han också kan lämna det hela därhän. Jag är då inte intresserad av att skapa några draman i det där ärendet, bevares väl. Jag avskyr dokusåpor, och vill verkligen inte vara del av en heller. Så tills vidare väljer jag att blunda för hela grejen och låtsas att det inte alls är ett problem, och försöka lösa det där med kurserna utan att just den personen är involverad, om det går.

Veckans oväntade: Alla dem jag pratat med på universitetet som fanns där när jag senast studerade där kommer mycket väl ihåg mig. Även de jag inte haft kontakt med sedan dess. Det känns faktiskt lite märkligt. För all del verkar de tycka det är kul att jag hör av mig, så jag måste väl ändå ha gjort ett hyfsat positivt intryck, men ändå. Det känns faktiskt lite weird. Men det kanske bara är introverten i mig som talar.

AniLove

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *