På ultraljud med knölen

För ett tag sedan hittade jag en bula under vänster revben. Den var stor som en halv tennisboll. Jag oroades inte egentligen över det hela, men när det börjar dyka upp delar av tennisbollar på ens lekamen lite hipp som happ, så kan det ju vara bra att kolla upp. Tänkte jag, och knallade till doktorn.

Doktorn såg också bulan, och utbrast genast ‘det ser ut som en tennisboll’. Det gjorde det nu inte riktigt, möjligtvis som en halv tennisboll, men ja, annars var det ju korrekt konstaterat. Det skulle komma kallelse till ultraljud för vidare utredning av vad detta skulle tänkas kunna vara. Doktorn kunde inte utesluta lipom, skrev hon i sin remiss, men själv tyckte jag nog det kändes som att tarmarna kunde vara involverade. Fast eftersom jag har IBS så är det inte så enkelt att veta alla gånger. Det lever ju om en del i tarmarna på en ändå, liksom. Men antingen det, tänkte jag, eller också har jag varit snäll och sedesam alldeles för länge, och fanstyget i mig försöker hitta andra vägar ut.

I dag var det så dags för ultraljudsundersökningen. Lyckades komma fem minuter för sent dessutom, för det var baske mig hopplöst att hitta parkering i stan i dag. Jättevarmt var det också, så jag var ju sjöblöt och flåsande när jag anlände, efter en snabb springmarsch med höga knän från parkeringen och upp till röntgenavdelningen på Samariterhemmet. Som en gasell i betongdjungeln. Personalen blev möjligen lite överrumplade när jag med berått mod anlände, men de fann sig snabbt och jag fick komma in på ett undersökningsrum direkt.

Det dröjde inte många minuterna, så kom min röntgensjuksköterska. Vi pratade lite, jag modellade knölen för henne och så gjordes det en massa olika ultraljudsundersökningar, både när jag stod upp och låg ner. När jag stod upp kunde jag med se skärmen ordentligt, så jag kunde ju inte avhålla mig från att spana lite extra, eftersom jag nu har den här gamla drömmen om att jobba med sånt där. I alla fall, det blev som det brukar bli när jag hamnar hos sjukvården, och jag fick samma kommentar som jag alltid får; ‘Hm…men det här var ju märkligt…’. Det känns på något sätt tryggt numera, att få höra det. Jag hade nog blivit orolig om någon direkt hade sagt åt mig att de vet precis vad det här är.

Hur som haver, damen hade fler patienter efter mig, men hon ville gärna titta mer på bulan, och gärna i sällskap av en läkare de hade på bygget just i dag, som hade stor erfarenhet av besynnerliga bulor. Så hon frågade om jag kunde vänta en stund, medan hon tog den andra patienten emellan och försökte få fatt på läkaren. Det går bra, sa jag, jag är företagare och min egen chef, så det löser sig. Jag får ta ett snack med mig själv om det här att utebli från jobbet i flera timmar på kammaren sen bara, sa jag.

Så jag väntade en liten stund (och hade klokt nog tagit med mig en jätteintressant bok jag håller på att läsa, så tiden flög medan jag satt där), och så fick jag komma in igen och träffa röntgensjuksköterskan på nytt, samt läkaren, en lite äldre man från typ Serbien eller Kroatien eller därikring. Tror jag, han sa i alla fall att han hette Dragan, och det är väl ett rätt vanligt namn i de länderna? Jag har lite dålig pejl i den frågan, det ska medges.

Hur som helst, nya undersökningar tog vid, och det vi till sist landade i var att det är mina tarmar som har hyss för sig, och att det är stora gasbubblor som bildats och som trycker mot bukväggen. Det är inget bråck, och jag har lustigt nog inte ont av det, men ja. Tarmarna var det enda vi kunde se på ultraljudsbilden i alla fall. Så jag hade väl rätt då, som misstänkte just det. Men varför jag får såna där gasfickor som till och med syns utanpå kroppen vetisjutton. Det kanske ÄR fanstyget i en som försöker ta sig ut? I gasform? Vem vet, jag är bara glad att jag inte behöver åtgärda något, och att jag kan köra på precis som vanligt.

Det roligaste på hela besöket kom på slutet, när läkaren skulle gå. Han hade varit ganska neutral när vi först träffades, men på slutet av besöket var han glad och log. Och alldeles innan han skulle gå, så log han och sa åt mig; ‘Om det där är det enda som felas dig, så har du tur!’

Men vet du, svarade jag, det ÄR det faktiskt! Jag är SÅ lyckligt lottad! Jag är 46 år gammal, och jag tror jag är friskast av alla mina jämnåriga vänner!
Vet du vad det beror på, frågade han mig då.
Nej, svarade jag.
Det beror på din attityd!, sa han, du är så positiv och glad! Hon sa det också när hon hämtade mig (han pekar på röntgensjuksköterskan), hon sa att ‘det här är en glad tjej!’.

Jag blev faktiskt jätteglad för det, och tackade så klart för komplimangen. Det är alltid roligt att få höra att man är en positiv människa, och ännu bättre om man kan få någon annan att le också. 😀

Det har varit en bra dag, på alla sätt och vis.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *