Överraskningar

Så var den första dagen som anställd på nästan 16 månader avverkad, och den bjöd faktiskt på ett par överraskningar. Den första kom redan när jag anlände till jobbet, i god tid så att jag skulle hinna fixa ett par praktiska saker först, och det visade sig att jag kommer få jobba mycket mer än jag föreställde mig. Eftersom de erbjöd mig en timanställning, så tänkte jag att det skulle vara som när jag jobbade senast, för 12 år sedan, då de skickar ut meddelanden om vilka pass de behöver täcka upp de närmaste dagarna eller veckan ungefär, och så får man säga till om man vill ha det. Men nejdå, jag ska visst få schema, och kan utan problem få fasta rader på allt mellan 37 och 69 %, eller vad det nu var hon sa. Det är i alla fall inga problem att få till heltidsjobb på de två ställen jag redan tackat ja till, det råder det ingen tvekan om. Så kontentan av det blir ju att jag får börja tacka nej till intervjuer nu, och nej till så mycket mer erbjudanden, för jag kommer inte hinna jobba så mycket. Seriöst – här har man gått utan inkomst i 1 år och 4 månader, och nu plötsligt formligen kastas det jobb på mig, haha!

Den andra överraskningen var hur man jobbade. Så lugnt! Det fanns tid att sitta ner och prata, både med de boende och med kollegorna. Det var en enorm skillnad jämfört med hur det var när jag senast jobbade med det här, där vi bara undantagsvis hann springa på toaletten och där det var en utopi att hinna sitta ner med vare sig de boende eller kollegorna. Så även om det är en hel del att lära sig nu i början, så känns det inte som att det ska vara något problem att orka jobba parallellt med studierna. I alla fall inte om i dag var en typisk dag på jobbet.

Sen var det också lite fascinerande att jobba på en omvårdnadsavdelning jämfört med en demensavdelning, vilket var vad jag gjorde den gången. De boende på det här stället är ganska pigga och fixar väldigt mycket själva, och de var allihop väldigt trevliga och rara. Nå, det var de flesta i Söderhamn den gången också, men demens kan ställa till det lite för en annars trevlig människa också, och de kan nypas, skälla, ropa och skrika.

Allt som allt fick jag ett positivt intryck av avdelningen, och de verkade verkade vara glada och nöjda med mig också, både de boende och kollegorna. Jag fick lite plus i kanten här och var, vilket var roligt. Men två dagars introduktion känns inte som jättemycket just nu, för även om jobbet inte är svårt, så är det ändå 9 personers vanor och preferenser över hela dygnet man ska lära sig. Vem behöver ha sidoskydden uppe på sängen? Vem vill ha något att äta på natten? Vem dricker bara te och inte kaffe? Vem behöver hjälp med si och så? Det blir ganska många saker att komma ihåg om var och en, men jag hoppas jag kommer ha någorlunda pejl efter fredagens pass.

En sak jag hade glömt var hur varmt det brukar vara på de här avdelningarna. Eller, jag kom ihåg att man inte skulle klä sig så varmt under jobbkläderna just för att det blir varmt, men jag hade glömt hur galet törstig jag blir. Hade tagit med en vattenflaska med kolsyrat vatten i dag, men kände att det var knappt den räckte till för det här passet, så framöver ska jag nog ta med en extra flaska.

Nu i kväll är jag riktigt trött, nästan FÖR trött för att njuta av att ha landat i hemmasoffan. Jag vaknade före 7 i morse, i tron att väckarklockan nog skulle ringa när som helst (hade satt på väckning till kl 9), och hade hunnit vakna till ganska mycket innan jag faktiskt kollade vad klockan var. Då var den alltså strax före 7, och jag lyckades inte somna om något mer. Jaja. Lite sömnbrist får man väl uthärda då, och jag känner av det ganska tydligt nu. Samtidigt VILL jag sitta uppe och njuta av att det gick bra i dag, och att jag är ledig i morgon, undantaget en jobbintervju på förmiddagen.

Jag ska i alla fall sticka färdigt den andra Örebrovanten i den större storleken i dag, och lägga dem i blött över natten. Förhoppningen är att kunna skriva klart mönstret i morgon, men vi får se vad jag hinner med – det ska nämligen vara elavbrott kl 10-14 i morgon. Om de inte drar ut på tiden, så är det nog lugnt. Men det är å andra sidan ingen panik heller, jag kan skriva färdigt det i helgen också.

Bara en tumme kvar att sticka, och att fästa alla trådar, sedan är Örebrovantarna klara!

Vi hörs i morgon. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *