Överlevaren

På den här bilden är jag 17 år och jag har nyligen överlevt.

Det är den 17. maj och norska nationaldagen. Jag skulle egentligen ha gått på gymnasiet den här våren, men jag hade tvingats sluta. Men låt oss ta det från början.

Hösten innan hade jag läst på en datateknisk linje på Sjøvegan videregående skole (gymnasium, alltså), och jag hyrde ett café tillsammans med en tjej som var ett par år äldre än mig. Caféet låg precis bredvid en stor älv, och hade även ett par uthyrningsrum, och var öppet bara på somrarna. På vintern skulle det hyras ut som studentboenden, och själva caféet blev én stor lägenhet, som två personer kunde dela, och så kunde två studenter hyra de två rummen ute i korridoren. Jag och Nunne, eller Jorunn som hon egentligen hette, delade på lägenheten, och så var det två tjejer som hyrde de andra två rummen.

Både Nunne och jag hade pojkvänner, vilket var lite knepigt eftersom de bara hade gjort ett sovrum som Nunne och jag delade. Killarna ville ju väldigt gärna sova över hos oss. Men det gick, det med. Fast det visade sig snart att Nunnes pojkvän var våldsam och slog henne när han trodde att jag inte såg. Och min pojkvän var svartsjuk på hennes pojkvän, och tyckte att han fick vara där mycket oftare.

Situationen blev ohållbar när min pojkvän, för vilken gång i ordningen hade jag väl tappat räkningen på vid det laget, ännu en gång blev av med jobbet, och försökte få flytta in hos mig. Det gick ju helt enkelt inte – vi kunde ju inte vara sambos och dela sovrum med min roommate, det var ju bara bisarrt. Dessutom hade hyresvärden sagt ifrån om det också. Inga fastboende pojkvänner! I samma veva mådde jag rätt kasst fysiskt också, och kräktes ofta på grund av dålig vattenkvalitet (fast att vattnet var orsaken fick jag inte veta förrän ett bra tag senare).

Det slutade med att min pojkvän hade förhandlat fram att få hyra en källarlägenhet i Narvik, hos hans faster, och han försökte övertala mig att vi skulle flytta dit istället. Jag kunde byta skola, han skulle ha lätt att hitta jobb eftersom det ju ändå är en stad osv. Till sist gav jag med mig, och vi flyttade till Narvik någonstans i månadsskiftet november-december.

Det hör till historien att fasterns hus utöver hennes boende och källarlägenheten även rymde familjens fotvårdsverksamhet, och ytterligare en lägenhet högst upp i huset, där en av hennes döttrar bodde tillsammans med hennes relativt nyblivne make, en ung man från Mellanöstern någonstans, som stod i kö för en hjärtoperation. Han verkade väldigt trevlig. Och det var han också. Lite FÖR trevlig. Och han hade några egenheter, som exempelvis att han inte ville duscha uppe i huset, utan alltid nere i källaren, i vår dusch. Vårt kök och vardagsrum var liksom i en del i källaren, badrum och toalett i ett rum, och sovrum i ett rum, allting hopkopplat av ett större utrymme som var den yta man först kom in i utifrån. Och han ville alltså heller gå ner från sin lägenhet, ut på gården, ner i källaren, och sedan duscha i vår dusch. Men visst, jag sa inte så mycket om det. Om fastern och min pojkvän var okej med det, så fanns det ju inte så mycket för mig att säga om den saken.

Kräkningarna jag hade dragits med innan flytten hade upphört, men någon vecka innan jul börjar jag må dåligt igen. Jag kräks inte, men kroppen känns konstig, och jag börjar få konstiga blödningar. Det är ingen vanlig mens, utan jag blöder lite hur som helst, när som helst, och magen känns svullen och öm. Jag går till läkare, som inte hittar något fel. Det görs ett rutinmässigt graviditetstest på mig också, men det är negativt. Jag fortsätter gå till min nya skola och försöker acklimatisera mig där och hitta nya vänner, samt komma in i skolarbetet. Sedan blir det jul. Jag fixar mitt livs första egna julgran, men mår sämre och sämre för varje dag.

Julafton spenderar vi uppe hos min sambos faster, tillsammans med hennes döttrar och familjer. Bland annat Mohammed, som alltid vill duscha hos oss, och som väntar på hjärtoperation. Jag hamnar bredvid honom vid bordet, men tänker inte mer på det. Jag blöder ganska mycket den här dagen och fokuserar mest på att ingen ska märka hur dåligt jag mår. Det är då det händer. Mohammeds hand under bordet befinner sig plötsligt på mitt ben, på mitt lår, försöker leta sig in mellan mina ben. Jag blir alldeles perplex, men känner inte att det är rätt tillfälle att ställa till med en scen, och jag orkar inte heller. Jag föser bort hans hand under bordet upprepade gånger under middagen. Men han ger sig inte, och försöker igen och igen. Efter det börjar jag låsa dörren in till sovrummet och vardagsrummet så att han inte ska komma in där, och låtsas som att jag inte är hemma när jag hör honom komma ner för att använda duschen. Det gör jag klokt i, för han börjar känna på dörrarna när han vet att min sambo inte är hemma. Jag sitter alldeles stilla innanför, håller andan, och ser dörrhandtaget röra sig neråt.

Jag går till läkare igen eftersom jag fortsätter ha konstiga blödningar, och fortfarande inte mår bra. Magen sväller som en ballong när jag kommer in i januari. Jag försöker sköta skolan, försöker ducka för Mohammeds närvaro, försöker få min sambo att gå till jobbet, försöker tänka ut ständigt nya ursäkter varje gång han tvingar mig att ringa hans chef och säga att han är “sjuk”. Jag är 16 år och ska fylla 17 i mitten av den här månaden, mitt i smällkalla vintern.

Läkaren hittar inget den här gången heller, och jag skickas hem igen med en sjukskrivning några dagar, och ska återkomma om jag inte blir bättre. Det gör jag inte. Jag blir sjukare och sjukare, tills jag är så sjuk att det enda jag kan göra är att ligga på golvet i vardagsrummet, och krypa på händer och knän ut till badrummet för att gå på toaletten ett par gånger per dygn. Min sambo är jättesur på mig, för jag ligger i vägen när han ska ut i köket, och han måste kliva över mig. Jag tigger och ber att han ska gå upp till sin faster och låna telefonen för att ringa efter ambulans åt mig, men han vägrar. Då tigger jag om att han ska öppna källardörren åt mig, den yttre, så att jag kan ta mig ut och själv ta mig till sjukhuset. Det är en stor, tung källardörr, och jag orkar inte öppna den själv nu. Jag kan inte stå upprätt över huvud taget. Efter ett par dagar ger han med sig och öppnar dörren åt mig, mitt i natten. Vi bor mitt i stan och sjukhuset är mindre än en kilometer bort gångvägen, men det är uppförsbacke, smällkall januari och det härjar en vinterstorm ute. Inte en av de värsta, men tillräckligt jobbig för att ingen människa som inte måste gå ut ska röra sig ute i det här vädret.

Jag måste. Det tar mig flera timmar att dels krumböjd, dels krypande på händer och knän, ta mig upp till sjukhuset. Men till sist kommer jag fram. Får en brits och väntar på läkare. De kollar med ultraljud, utan att se särskilt mycket alls. Jag blöder inte nämnvärt längre heller, det tog liksom stopp under de där timmarna på väg till sjukhuset. Plötsligt mår jag bättre också. Jag är okej igen. Matt, sliten, men okej. De tar nya prover, nytt graviditetstest, men ingenting visar något som helst annat än att sänkan är lite hög, mitt hb nästan obefintligt och jag har lätt feber. De skickar hem mig igen, och jag får tid dagen efter hos en gynekolog nere i hamnen för nya undersökningar. De misstänker äggledarinflammation.

Jag tar mig hem igen, lyckas öppna källardörren själv, förundras över hur jag kan ha varit praktiskt taget döende så länge, och nu plötsligt kan röra mig igen. I fickan har jag en lapp med tiden jag ska vara hos gynekologen på eftermiddagen.

När jag kommer till gynekologen visar det sig vara en enormt stor man, över 1,90, och med händer som dasslock. Han ska göra en gynekologisk undersökning på mig. Jag tar det med jämnmod, och det visar sig bli den bästa gynundersökning jag någonsin varit med om. Det gjorde inte ont alls, var inte obehagligt, ingenting. Han tog en rad prover också, och jag skulle komma tillbaka dagen efter. Det gjorde jag. Och det han berättade för mig fick mig att tappa hakan fullständigt. Ett av proverna visade att jag var gravid, trots att jag hade gjort flera negativa graviditetstest innan. Trots att jag hade använt p-piller sedan två år tillbaka.

…men så var det ju det där med att jag hade kräkts så ofta på förra stället jag bodde på. Kanske hade inte pillren tagits upp i kroppen som de skulle? Kanske hade de följt med upp igen? Några av dem i alla fall? Det var vår bästa ledtråd. Men vad som egentligen var fel visste han inte, och vi bestämde att jag skulle komma tillbaka till honom nästa dag igen, fast denna gång på sjukhuset, för att göra ett nytt ultraljud.

Nästa dag var jag tillbaka på sjukhuset, och gynekologen gjorde ett nytt ultraljud. Och nu fick vi svaret på varför jag var så svullen i magen och varför det hade varit så svårt att se något på det första ultraljudet – hela bukhålan var full i blod. Och skälet till att jag hade mått bättre de senaste dagarna var helt enkelt för att jag hade tappat känseln helt och hållet i buken. Jag hade bara inte noterat att det var så.

Läkaren ville göra en laparoskopi och gå in med kamera via ett litet snitt strax nedanför naveln för att se vad som egentligen försiggick där inne. Han flaggade även för att han skulle operera på en gång, medan jag ändå var sövd, ifall han hittade något som behövde åtgärdas. Okej, sa jag, och bad att jag skulle få gå hem och hämta lite saker bara, och berätta för min sambo att jag skulle läggas in på sjukhus. Läkaren gillade INTE den idén, och ville att jag skulle ringa hem istället, och att min sambo kunde komma till sjukhuset med det jag behövde. Men vi hade ju ingen hemtelefon, min sambo vägrade berätta för sin faster att jag var sjuk, och han skulle aldrig packa ihop något åt mig och komma till sjukhuset med det. Det visste jag med säkerhet. Så jag propsade på att få gå hem själv, jag bodde ju ändå så nära, sa jag, och till slut fick jag det. Mot att jag skrev på ett papper på att jag gjorde det på eget ansvar.

Jag gick hem, packade ihop lite saker, meddelade min sambo att jag skulle läggas in på sjukhus för operation. Jaha, sa han. Sedan gick jag tillbaka till sjukhuset igen och blev inlagd.

På sjukhuset fick jag dela rum med en kvinna strax över 40 som skulle operera bort sin livmoder, och en ung tjej som hade en minst sagt dramatisk ådra. Vi tre hade sjukt mycket kul tillsammans, och då menar jag “sjukt” i ordets alla tänkbara betydelser. Dagarna gick, och jag opererades inte på én gång. Akutfall kom före och jag var för tillfället stabil. Men jag var fastande från midnatt varje dag, ifall de skulle hinna med mig nästa dag. Jag blev inlagd en torsdag, men fick inte plats på operationsbordet förrän på måndagen. Min sambo hälsade inte på mig en enda gång under de dagarna.

På operationsdagen sövdes jag och gynekologen, nu även min kirurg, gjorde en laparoskopi, och fann att jag hade ett utomkvedeshavandeskap. Jag hade blivit gravid utanför livmodern, antagligen på grund av att p-pillren inte hade gjort det de skulle när jag kräktes så ofta under en period, och det hade fäst sig i min högra äggledare. Gynekologen hade gått vidare till operation på en gång. Mängder av blod, både nytt och gammalt, rensades bort ur min bukhåla, och min äggledare fick tas bort helt. Efteråt berättade han för mig att de normalt sett bara tar bort en bit av den, men att det i mitt fall hade funnits en massa stor som en apelsin där, och att min äggledare hade sprängts sönder fullständigt. Men det allra första han berättade för mig efteråt, på första ronden efter operationen, där han stod vid fotänden av min säng och allvarligt tittade på mig en lång stund innan han tog till orda var det här: ‘Du borde inte ha överlevt. Ingen människa kan överleva det du har gått igenom. Det är inte tekniskt möjligt.’ Men det gjorde jag. Jag låg här i en sjukhussäng, levande, medan nya vinterstormar härjade utanför, och det gamla, svårt eftersatta sjukhuset läckte in iskall vinterluft utifrån. Gardinerna i mitt rum fladdrade och jag hade en extra filt. Men jag levde.

Dagen efter fyllde jag 17 år. Jag ringde en av mina bröder och berättade vad som hänt. Han var den första som fick veta. Min sambo hörde fortfarande inte av sig. Inte förrän dagen efter min födelsedag, två dagar efter min operation. Då kom han. Stannade i en kvart, mest för att berätta för mig att han hade blivit av med sitt jobb i fredags, och att mitt studiemedel hade kommit samma dag. Allt studiemedel för hela terminen, för på den tiden betalades allt ut terminsvis. Han hade varit på posten och hämtat ut alla pengar. Hur han lyckades vet jag inte, men han hade fått ut alla pengar. Och nu satt han här, på sjukhuset, och berättade för mig att han hade blivit arbetslös igen, att han hade hämtat ut alla mina pengar, och att han hade gått ut i helgen och hamnat i slagsmål och dessutom gjort slut på alla pengar. Han var 28 år gammal och jag hade precis fyllt 17, dagen innan. Jag sa inget. Han klagade på att han inte kunde stanna längre, för han klarade inte av sjukhuslukten. Han frågade inget om min operation och grattade mig inte på min födelsedag. Sedan gick han.

Dagen efter skrev jag ut mig, trots att läkarna ville att jag skulle stanna kvar. Min sambo ville åka hem till sin pappa, som bodde i en stuga med utedass, trots att jag var nyopererad. Vi packade in oss i bilen, lånade pengar till bensin, och körde de dryga 20 milen i ännu en vinterstorm upp till hans pappa, där jag nyopererad tvingades använda ett iskallt utedass när jag behövde gå på toaletten. Men jag överlevde det med. På söndagen satte vi oss i bilen igen och åkte tillbaka till Narvik. Vi hade fått låna några kronor av min sambos pappa, så att vi skulle överleva någon vecka till, och den måndagen gick jag till Arbetsförmedlingen och skrev in mig där. Sedan gick jag till skolan och meddelade att jag inte kunde återvända dit. Och på torsdagen hade jag fått praktikplats på ett parfymeri i stan, och där jobbade jag sedan hela våren och en bit ut på sommaren, tills jag fick jobb på en lokal matvaruaffär.

På bilden i början är det prick fyra månader sedan jag skrev ut mig från sjukhuset för att leta efter jobb istället, eftersom min sambo har gjort slut på allt mitt studiemedel och jag därför inte kan fortsätta studera. Jag har jobbat på ett parfymeri i några månader, och jag är fysiskt frisk igen. Jag har på mig det största stickprojekt jag någonsin gjort, en stickad topp med tillhörande kjol. Jag terapistickade mig igenom den våren och livet stabiliserade sig så småningom igen. Min sambo hade hunnit få och bli av med ytterligare ett jobb, och fler skulle det bli, och vi skulle snart flytta till en annan lägenhet ute på Ankenes. En med en riktig ytterdörr och med en dusch jag fick ha i fred.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *