Okej, det gick ju bra… Nästan.

Så nära, så nära. Gårdagen blev intensiv, som dagarna innan den här veckan också varit, men jag hann göra klart alla uppgifter inför dagens presentation, var på jobbet i tid, hemma igen strax efter 22, kastade i mig mat, och vid 23 låg jag i sängen. Planen var att sova till 6 i morse, ta en speedy gonzales-morgon, och sitta i bilen 06:30.

Det gick nästan. Eller jo, det gick, alltihop, och jag lyckades maximera antal timmars sömn jag kunde få natten till i dag. Vilket jag verkligen behövde eftersom jag har ett ganska stort minus på sömnkontot den här veckan, och jobbpasset i går var ett av de tyngsta jag haft sedan jag började jobba på sjukhuset. Om inte det tyngsta av alla, faktiskt. Dessutom hade jag två patienter samtidigt, så det var inte många minuters lugn åt gången.

Med visirfrilla på jobbet, och trött som en gnu.

Hur som helst, när jag vaknade i morse var min första tanke “Yes!”, eftersom det enda som stod mellan mig och en tidig, välbehövlig helg var en resa t/r till människobyn och en presentation/grupparbete om 2½ timme. Min nästa tanke däremot, var nånting i stil med &#%(#/%&()#=… För gissa vem som vaknade snuvig och sträv i halsen, med den där distinkta känslan av att nu har startskottet gått för en rejäl förkylning. Gah! I normala fall hade det inte varit något märkvärdigt alls och jag hade åkt ändå (det är ju inte direkt så att man hånglar upp sina kursare, och det är nog enda sättet jag faktiskt skulle kunna smitta någon nu. Ja, om jag nu inte spottar på folk då, men det hade jag tänkt spara tills jag blir urgammal, för då tänker jag sitta i soptunnan och kasta sten och spotta på folk som går förbi). Men nu är de stenhårda på att man inte får visa sig där inne över huvud taget om man har några symptom. Och i takt med att jag vaknade till allt mer, så kände jag allt att kroppen inte var riktigt som den skulle heller.

Det var bara att avboka, och när jag klev upp så kände jag mig ännu mer hängig, så det kändes ju onekligen som ett adekvat beslut på alla sätt. Så jag mejlade kursansvarige och förklarade läget, och att jag skulle vänta in kompletteringsuppgiften (obligatorisk vid frånvaro). Jag fick svar bara någon halvtimme senare, med meddelandet att jag kunde få skicka in svaren på de 9 frågor vi skulle förbereda inför dagens presentation, och att jag hade till kl 16 i dag på mig. Hah, tänkte jag, vad bra! För jag har ju gjort arbetet, det är ju inte det det står i, och jag hade dessutom gjort det på datorn. Bara att datera, döpa om dokumentet till något lämpligt, och spara om det som en pdf, och skicka in. Han hade det i sin inkorg 08:14, en minut innan min grupp skulle börja presentation/grupparbete på plats. Så inte bara slapp jag göra en extra uppgift, jag fick dessutom tillfälle att visa att jag faktiskt inte skolkar för att jag inte gjort det jag ska. Det kändes rätt bra ändå, eftersom det är den första betygsgrundande uppgiften i den här kursen.

Här skolkas det _inte_! Plugg, plugg, plugg.
Och mega-atlaset över människokroppen är inte långt undan heller – här lutat mot bordsbenet vid datorn. 😛

Jag försökte vila på soffan efter att ha betat av det där och skjutsat 14-åringen till skolan, men det gick sådär. Jag hade som vanligt svårt att somna om, som jag brukar ha på morgnarna. Irriterande, för jag var galet trött och kände mig supersliten. Men jag lyckades ändå bara få ihop en halvtimmes halvslumrande och inget mer. Det har inneburit att det har varit en ganska trött och sliten dag, och att jag har tagit det väldigt lugnt. Jag dammsög i typ tre minuter, snodde ihop brownies och gjorde middag, det är i stort sett det hela. Ja, och så en dusch då. Mer än så hade jag inte i mig i dag.

Nybakade brownies.

Formen har varit lite knepig i dag, och jag kan inte riktigt avgöra vad som är att jag bara är sliten, och vad som är eventuellt virus. Jag känner mig sårig och sträv i övre luftvägarna och en aning snuvig, men det är absolut inte på ett sätt som skulle vara smittsamt för någon annan. Jag varken hostar, nyser eller snörvlar. Inget sådant alls. Jag har fortfarande bara den där känslan av att nu är det en dunderförkylning på väg, som jag hade i morse. Samtidigt har jag väldigt klart för mig att det var så det började för 16-åringen, som ju varit däckad i en vecka nu. Hans allra första symptom var att han kände sig sådär sträv och konstig i halsen, efter att han fick springa för att hinna med tåget på morgonen för en vecka sedan, när han skulle till skolan. Men sedan försvann det igen, och det hände inget mer förrän han vaknade vid 2-tiden natt mot lördag för en vecka sedan, och var toksjuk.

Nu undrar ju jag förstås om det blir samma sak för mig, och att jag med kommer vakna kl 2 i natt och vara jättesjuk. Jag hoppas verkligen inte det. Som det känns just nu, så upplevs det som den sortens förkylning jag normalt sett bara kan sova av mig. Jag blir sällan dunderförkyld och sjuk på det sättet 16-åringen blev nu, oftast blir jag mera “normalförkyld” bara, och det är ytterst sällan så illa att jag blir riktigt kass mer än ett dygn eller två, innan det vänder och jag är på benen igen. Jag har alltid varit lyckligt lottad så sett (peppar, peppar). Men vi får väl se vad det blir av det hela nu, och om jag lyckas sova av mig det eller om det kommer bli en större grej.

En sak är jag i alla fall helt säker på – det är INTE Covid-19. Hur jag kan veta det? Jo, därför att de enda människor jag träffat senaste veckan är mina barn (undantaget när jag jobbade i går, men då hade jag skyddsutrustning och man spritar konstant, så det finns inte en chans att smittas av något på jobbet (eller att jag skulle smitta någon annan, för den delen), och dessutom är inkubationstiden för kort), och den enda av dem som varit sjuk och smittsam är 16-åringen. Och han fick sitt Covid-provsvar i dag: Negativt. Så han har inte Covid, och följaktligen har inte jag heller det. Det är så otroligt osannolikt att jag skulle ha fått det av någon annan, så den risken existerar knappt. Så oavsett vilket, så lär även min förkylning, vad den nu än tänker utveckla sig till, vara Covid-negativ. Vilket är lite synd, i synnerhet för 16-åringen. För det hade ju varit bra om det var Covid-19 när han nu skulle bli så förbenat sjuk, för då skulle han förhoppningsvis ha antikroppar i ett år framöver åtminstone. Som det är nu, så kan han ju få Covid när som helst, precis som alla andra.

Ingen Covid i detta test. Hepp.

Det blev som sagt en lugn dag, och jag har passat på att sticka lite. Det går inte så fort, men det har varit skönt att pyssla med stickningen igen, efter en vecka där jag knappt hunnit med det. Nu är en julklapp till färdig, och jag är klar med nästa mudd på Örebrovantarna – kul! 🙂 Och på tal om stickprojekt, så letade jag rätt på en stickad väst jag gjorde för många år sedan nu, som var ett av mina allra första dyrgarnsprojekt någonsin. Det är stickad i en ljuvligt grön Debbie Bliss-färg (tror det kan ha varit Baby Cashmerino i färgen ‘Olive’), och den är sååå mjuk och skön att ha på sig. Ett riktigt höstplagg. 🙂

Vantstickning pågår.
Skönaste västen.
Kycklingburgare med sötpotatisklyftor och bearnaisesås. Inser dock att jag valt en olycklig vinkel på bilden, för jag hade INTE så mycket bearnaisesås som det ser ut att vara här, haha.
Hej, jag heter AniLove, är 47 år gammal, och min uppfattning om “dinner and a show” är en burgare i soffan framför Frost 2… 😛
En suddig brownie med glass till efterrätt/fredagsmys, för det är jag värd. 🙂

Nu hägrar sängen något alldeles kolossalt, och det jag önskar mig mer än något annat just nu är att få sova ostört ända tills jag vaknar utvilad. Och så vore det supernajs om jag kunde sova av mig det här trasslet i luftvägarna också. Det kan väl inte vara för mycket begärt, va? 🙂

Dagens skörd:
Nu börjar smultronen mogna. Inte en dag för tidigt. 😛

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *