Nöjdast

Åh, vilken bra dag det blev! 😀

14-åringen hade sin första långa skoldag efter påsk i dag, och gick ända till kl 15. Var lite orolig för hur det skulle gå och hoppades verkligen han skulle ta sig genom skoldagen, och det gjorde han. Hurra! Fick ett sms vid 12-tiden om att han var trött bara, det var allt. Dock har han fortfarande ingen att hänga med i skolan, och äter inte lunch, och jag skickade ett långt meddelande till den kontakt vi har i skolan om detta i morse. Jag har dock inte fått något svar av henne, vilket är lite märkligt, för hon brukar vara snabb att svara. Avvaktar till i morgon och ser om jag får återkoppling då, annars får jag försöka på annat sätt. Kanske kom inte meddelandet fram? Vem vet.

Anyhow, låt oss återvända till gårdagen en sväng. Gårdagens musikaliska övningar slutade nämligen i ren frustration för 14-åringen. Att lära sig spela på en gitalele är nämligen helt djefla omöjligt! Det finns ingen musik som är anpassad för det instrumentet, och det är definitivt inte gjort för att lära sig spela melodier på. Det är helt enkelt omöjligt. Lite som att försöka hänga en skördetröska på en cykel – det går i teorin, men fungerar inte i praktiken. Det var således en mycket frustrerad ung man som till sist gav upp sina försök, efter timmar av stämmande av instrumentet, försök att hitta spelbar musik, osv. Han kämpade verkligen, och muttrade och svor över att hans pappa hade köpt honom en gitalele istället för en gitarr den gången.

När jag klev upp vid 7 i morse hade grabben varit vaken och uppe sedan kl 5. Han hade ägnat ytterligare ett par timmar på att försöka spela på gitalelen, och var både frustrerad och arg när jag klev upp. Jag hade nämnt i går att vi fick försöka ordna en riktig gitarr åt honom istället då, men kunde även konstatera att en bra gitarr kostar bra mycket mer än jag har möjlighet att spendera just nu. Ändå satte jag mig och kollade igen i morse, fastän 14-åringen var så frustrerad och besviken att han inte ville ha någon gitarr alls. Okej, sa jag, vi släpper det för stunden. Sedan skjutsade jag honom till skolan.

Väl hemma igen fortsatte jag letandet ändå, men att hitta något som ryms i min obefintliga budget var hopplöst. Sedan kom 25-åringen ner och skulle in i duschen, och berättade att han hade en anställningsintervju i stan i dag, som han inte alls ville åka på. Jag erbjöd mig att skjutsa honom, och tänkte att jag kunde passa på att återlämna fler böcker till biblioteket där inne då. I samma veva bokades jag på jobb på sjukhuset i morgon (hurra!), och kom på att jag kunde ju ägna tiden sonen var på intervju åt att kolla på second hand-affärerna i stan, ifall de hade någon gitarr inne. Fast innan vi åkte tänkte jag att jag skulle ringa en av second hand-affärerna här ute, den samma som hade kaffepannan jag panikbehövde i höstas. Kunde jag möjligtvis ha samma tur på gitarrfronten?

Jojomensan, det hade jag! När jag ringde visade det sig att de hade inget mindre än TVÅ akustiska gitarrer, men att de inte hade hunnit få ut dem i butiken ännu. En var en 12-strängad sak där halsen behövde riktas, och så behövde den strängar, och den andra var en klassisk 6-strängad gitarr som behövde strängar, och som hade några tunna sprickor längst ner på kroppen, men som inte borde påverka ljudet. 195 kr ville de ha för den (de visste inte vilket pris de skulle sätta på den andra, och den var inte lika relevant, för jag var ju ute efter en 6-strängad gitarr som grabben skulle kunna spela på _nu_).

Vi drog iväg lite tidigare, 25-åringen och jag, eftersom jag behövde tanka bilen först, och eftersom jag behövde in på second hand-affären innan vi åkte till stan. Min plan var nu att köpa nya strängar i stan, därför ville jag se gitarren först och köpa den om den nu var något att ha. Den såg helt okej ut, tyckte jag, och det följde med ett hardcase till den också. In i skuffen med den, sedan drog vi till stan. Vi hann precis så att 25-åringen hann med sin intervju, och jag knallade iväg till Carolina Rediviva först med biblioteksböckerna, sedan tillbaka till Kungsgatan och Uppsala Musikverkstad. Väl framme vid Kungsgatan såg jag att det var något ståhej vid korsningen 50 m bort från där jag kom ut på Kungsgatan. Det var en massa poliser, långa bilköer, och jag såg en särskild sorts räddningsbil för lastbilar som knuffade på en lastbil med släp. Jag tänkte för mig själv att det är väl nån jäkel som gjort den klassiska köra-fast-sig-under-en-bro-grejen, även om jag aldrig sett någon göra det på just den gatan förut. Men jodå, visst var det så. Så här stod det på polisens hemsida när jag kollade nu i kväll:
15 april 12:32, Trafikolycka, Uppsala

Lastbil och släp har fastnat vid gångtunnel över Vaksalagatan.

En patrull beordras till en trafikolycka på Vaksalagatan mellan Kungsgatan och Storgatan. En lastbil med släp har kört fast vid en gångtunnel.

Både lastbil och släp kommer behöva bärgas. Framkomligheten påverkas kraftigt på platsen. Bärgningsarbetet väntas ta ungefär två timmar.

Uppdatering kl 14:54
Vid halvtretiden var lastbilen bärgad och gatan åter farbar. Polisen skriver en anmälan om vårdslöshet i trafik. Avsändare
Tobias Ahlén, presstalesperson RLC MittPublicerad
15 april 13:23Uppdaterad
15 april 14:57″

Makalöst hur folk kan lyckas liksom… Men jaja, jag knatade i alla fall in på musikaffären och köpte strängar till gitarren, och passade på att förhöra mig lite om vad som kunde tänkas vara ett lämpligt nästa steg om nu det här intresset fortsätter. Killen visade mig stålsträngade gitarrer i olika prisklasser, och jag lärde mig en massa saker.

Klockan hade vid det här laget hunnit bli så mycket att det började bli hög tid för mig att röra mig hemåt, eftersom 14-åringen absolut inte ville åka buss hem i dag heller. 25-åringen var dock inte klar på sin intervju ännu, men vi hade bestämt redan innan att om han inte var klar tills att jag var det, så skulle han stanna kvar i stan och lyxa till det med att äta på Max, och ta tåget eller bussen hem. Så jag styrde kosan hemåt och mot skolan för att hämta 14-åringen. Vid det här laget hade jag även hunnit få meddelande om att 16-åringens iPad (och därmed även inloggningar, förmodar jag) var klara för upphämtning, men jag hade ingen möjlighet att ta mig ända dit förrän tidigast kl 16 i dag, och vid det laget skulle det inte finnas någon kvar att lämna ut den. Eftersom jag jobbar i morgon så bestämde vi att 16-åringen och jag ska komma och hämta den på fredag kl 11. Äntligen! Han har varit utan utbildning i 6 veckor nu, så det är hög tid att komma igång igen. Jag spenderade även en del tid under förmiddagen, mellan gitarrletandet, åt att mejldiskutera med SYOn på kommunen angående 16-åringens studier i höst. Det visade sig nämligen att vår kommun har samverkansavtal med Uppsala kommun, där den skola 16-åringen vill fortsätta på i höst finns, men bara för alla andra utbildningar än den IMA-utbildning han har påbörjat och tvunget måste avsluta innan han får gå vidare till gymnasienivå. Jag påpekade detta i det sista mejlet jag skickade innan vi åkte till stan, men har inte fått svar ännu. Vi får se hur det blir med det där nu då.

Var var jag? Just ja, jag hade börjat åka hemåt för att plocka upp 14-åringen i skolan, medan 25-åringen fick vara kvar i stan och ta sig hem själv. Han hörde av sig när jag var halvvägs hemma, då först var han klar med sin intervju. No big deal, då kunde han ju gå på Max och käka hamburgare i lugn och ro. Och glada nyheter hade han dessutom – intervjun hade faktiskt känts riktigt bra, och det verkar som han ska få besked redan i morgon om det går vägen! När han senare kom hem berättade han att de hade pratat om en massa förmåner som de har osv också, och han var positivt inställd till tanken på att jobba där. Så nu hoppas jag verkligen han får det jobbet! Håll gärna en tumme för det.

14-åringen fick vänta en halvtimme efter att skolan var slut, och ville trots att jag försökte förmå honom att ta bussen i dag absolut inte göra det. Jag förklarade att i morgon skulle han bli tvungen att göra det, eftersom jag jobbar, så jag hoppas det går bra då. Risken finns att han känner sig sjuk på morgonen bara, om han tycker det känns för stressande med det där med bussen. I så fall kanske jag föreslår att jag hämtar honom innan hans sista lektion, för det hinner jag precis innan jag måste åka till jobbet. Vi får se. Bättre det än att han ska missa hela skoldagen, liksom.

I alla fall, alldeles innan jag kom hem till vår lilla ort, som jag måste passera för att komma till nästa lilla ort, där skolan ligger, så mötte jag en ersättningsbuss för tågen. Jahaja, tänkte jag när jag såg den. Då stod väl tågen stilla. Sedan kom jag fram till vår ort, och mötte ordinarie bussen, som var skyltad som ‘Fullsatt’. Lika bra att 14-åringen inte hade försökt ta bussen alltså, det hade bara blivit tokstressigt för honom om bussen dessutom hade varit knökfull. Så det var väl en mening med det också, att han inte ville åka buss just i dag.

Jag plockade upp honom på en parkering ovanför skolan, sedan drog vi bort till affären för att handla till morgondagens middag, som blir lunch istället eftersom jag jobbar kväll i morgon. Väl framme vid affären sa jag åt 14-åringen att öppna bakluckan på bilen, där gitarren låg. Han blev jätteglad! Eller ja, först sa han åt mig att ‘jag SA JU att du INTE skulle skaffa någon gitarr!’, men han kunde inte riktigt dölja att han blev riktigt glad ändå. Frustrationen från i går och i morse hade släppt taget tillräckligt mycket för att han till övervägande delen skulle bli glad, precis som jag hoppades på. Sedan gick vi in och handlade lite snabbt, och köpte även lite gofika också. Gitarren är nämligen hans mycket försenade födelsedagspresent, eftersom vi sköt upp den lite i början på januari (dels pga av tom plånbok efter jul och nyår, och dels för att han inte kunde komma på något han önskade sig). Och ska det vara bonusfödelsedag, så är det klart det ska vara lite fika också. Dessutom fick han köpa sig Billy-pizzor till middag, istället för fisken jag hade planerat. Fisk är inte hans favoriträtt, om man säger så, och har man bonusfödelsedag så kan man få välja något annat. Det är väl inte mer än rätt, kan jag tycka. 😛 Dessutom fick han köpa ett enormt paket O’boy och en massa mjölk också, för han var väldigt sugen på chokladmjölk. Allt som allt samlade jag på mig en hel del pluspoäng i dag, och ligger väl hyfsat till för årets Mother of the Year Award, känner jag. 😉

Väl hemma drog jag igång diskmaskinen och 14-åringen fick gitarr och strängar, och började stränga gitarren. Det visade sig snart att halsen satt snett, och det var en del bök och frustration innan han fick den att sitta på ett bra sätt, så att strängarna inte låg så nära frets’en att det bara skorrade. Men med hjälp av en distans ur min verktygslåda, så löste han problemet till sist. Sedan strängade han iväg och stämde för varv som om han aldrig gjort annat. Han är ju värsta proffset! Jag är ärligt talat tokimponerad!
Dock upptäckte vi att ett av kugghjulen som håller fast en av stämskruvarna saknades, vilket innebär att just den strängen inte går att spänna. 14-åringen bestämde sig då för att sno kugghjulet för sträng 1 (det var 3:an som saknades), eftersom den strängen används minst. Åtminstone var det vad han berättade för mig. I wouldn’t know, stränginstrument har aldrig varit min starka sida, jag sysslade med träblås på den tiden det begav sig.

Ett saknat kugghjul.

Vi försökte först kolla om det gick att sno en av kuggarna på gitalelen, men det visade sig att infästningen på det var sex- eller åttakantigt, medan infästningen på gitarren var fyrkantig. Jag googlade runt lite, och insåg att det man får göra är att byta ut hela paketet med stämskruvar, vilket inte alls är svårt, men ändå en utgift det vore skönt att slippa. Så jag chansade på att mejla Uppsala musikverkstad igen och frågade ifall de möjligtvis kunde tänkas ha ett sånt kugghjul med passande skruv liggande någonstans i sina gömmor, och om jag i så fall skulle kunna få köpa en sån. Håll gärna en tumme för positivt svar även på den frågan. 🙂

Om kugghjul inte går att lösa, så kan man köpa nya stämskruvar helt och hållet istället och bara byta alltihop.

Anyway, när 14-åringen väl hade fått på plats alla strängar som gick att få på plats, så stämde han gitarren och började spela litegrann. Ja, faktum är att han knappt släppte taget om gitarren ens för att äta. Lycklig kille och lycklig mamma! 😀

Nu ska det strängas! Dock fick jag inte ta bild på hans ansikte, haha.
Sedan spelades det. Alltså på riktigt – ser han inte ut att vara född med gitarr i händerna?? 😀

Klockan blev nästan halv åtta på kvällen innan jag började göra mat, vilket dels berodde på att jag behövde vänta in diskmaskinen, dels behövde en paus efter vändan till stan och allt gitarrgrejande, och dels på att hela familjen för en gångs skull samlades i vardagsrummet och pratade musik, gitarrer, tv-spel som handlade om musik och ytterligare instrument i säkert 1½ timme. Hur mysigt som helst! Jag googlade även på tenorsax, som jag verkligen önskar mig och har gjort i typ 30 år. Dock hade jag inte råd på den tiden (tidigt 90-tal), när de låg från 22 000 kr och uppåt, och i dag har jag ännu mindre råd, för nu verkar de ligga från 30 000 kr och uppåt. Suck…men vad är väl en bal på slottet… Kikade även på klarinetter, som är det instrument jag spelade längst (spelade det i typ 8 år, tror jag det var). De är ju liiiite billigare, man kan komma undan med strax under 3000 kr för en sån. Dock vet jag inte vad jag skulle spela på den. Jazz är inte min grej, och förutom det, så finns det inte så mycket kul att spela annat än typ skolkårsmusik. Nå, lite storband kanske det går att hitta också, men jag vet inte. Det känns lite som en trist kompromiss till tenorsaxen jag egentligen önskar mig.

Jag spelade lite tenorsax under senare delen av tonåren, och har önskat mig en egen tenorsax sedan dess (hade en till låns på den tiden).
Klarinett spelade jag från jag var typ 8 tills jag var 16-17 nånting. Även det med låneinstrument.

Hur som haver, till sist pallrar jag mig ut i köket för att påbörja middagen. 14-åringen följde med ut i köket med sin gitarr, där han fortsatte spela och öva. Efter att ha skalat potatis och fått den på kok, inser jag att jag har typ 10 minuter innan det är dags att ta tag i nästa moment i matlagningen. Jag hade gjort 14-åringen jätteglad med en gitarr, 25-åringen var glad över att jag hade skjutsat honom till stan och att intervjun hade gått så bra – kunde jag månne hitta något som 16-åringen skulle bli glad för? Jag visste precis vad jag skulle göra. En väldigt liten sak, som just därför alltid skjutits upp i det oändliga (eller åtminstone sedan vi flyttade tillbaka till huset för några år sedan, och insåg att hyresgästen som bott här under tiden vi varit på annat håll ställt till det med den här lilla grejen): Låset till toadörren.

16-åringen får nämligen nippran bara vid tanken på att någon ska försöka kliva in på toa precis när han är där, och eftersom han är en riktig långsittare (tur vi har två toaletter…), så kan det ibland bli ganska långa stunder av nojjande. Så jag beslöt att nu skulle jag baske mig ta tag i det där, för det borde verkligen inte ta mer än 10 minuter. Och det gjorde det inte heller. I själva verket tog det inte ens 10 minuter att åtgärda, och 16-åringen blev verkligen jätteglad när jag visade honom att jag hade fixat problemet. Så, alla barn glada i dag! 😀 Och därför även glad mamma, som dessutom känner att jag faktiskt åstadkommit saker i dag.

Oklart hur man har lyckats med det här. Var de fulla och någon ramlade på låset, och sedan skruvade de tillbaka det på fel ställe? För det är samma lås som satt där innan vi flyttade till annan ort ett kort tag, men det satt inte längre på samma ställe som innan. Men man ser de ursprungliga skruvhålen högst upp där, ser ni? Två små hål i överkant där? Men nej, de har flyttat ner hela grejen, inte kollat att den satt rätt, och sedan inte brytt sig om att flytta upp den. Vilket för all del inte jag heller har lyckats få tummen ur och göra – förrän nu.
Sådär ja!

Jag ropade ner 16-åringen från hans rum för att visa honom, och han blev som sagt jätteglad. Sedan fastnade han i köket med mig och 14-åringen, och nu kom dagens nästa bra-grej: De började sjunga tillsammans! Och inte bara det, 16-åringen har ju en röst som är fullkomligt guddomlig! OMG! 14-åringen har en riktigt stark röst och behöver öva lite på att sjunga ut ordentligt (16-åringen också, de är ganska försiktiga, båda två), och de två tillsammans lät så jäkla, sjuk BRA! Sweet lord, vilket duo de är! Och vilken duo de skulle kunna bli om de övade tillsammans, och kanske dessutom lärde sig kompa sig själva – 14-åringen på gitarr och 16-åringen på ukulele. WOW, säger jag bara. Inte bara för att jag är deras mamma, utan det var verkligen en WOW-upplevelse. Jag hade ingen aning om att de kunde låta så tillsammans, för jag har aldrig hört dem sjunga tillsammans förut. Jag vet inte ens om de någonsin har sjungit tillsammans, inte sedan de var riktigt små. Amazing! Jag föreslog att de skulle börja öva tillsammans, och att vi även skulle kunna köra lite sing-a-long och så på lördag, efter lördagsbrunchen. De var i eld och lågor över den idén, så jag hoppas de känner sig lika pepp på det på lördag, för det vore galet kul. 😀
Som bonus har förresten 25-åringen lovat att låna ut sin bas och förstärkare till 16-åringen, som är sugen på att lära sig spela det. Dock måste vi ta oss till 25-åringens pappa först, och hämta upp bas och förstärkare där, men det är ju egentligen ett mindre bekymmer.

Till sist kom maten på bordet, och jag som älskar fisk tyckte det var riktigt gott med torsk, potatis och äggsås. Det blev en hel del kvar, som jag nog kan norpa till frukost i morgon. Mums! Nu är det dock dags att snörpa ihop ögonen och inta horisontalläge under täcket, för nu känner jag alldeles tydligt att jag har gjort mitt för i dag. Möjligtvis med undantag för stickningen, som jag inte hunnit med alls i dag. Inte en endaste liten maska blev stickad, och det hör minsann inte till vanligheterna. Men men, det kommer en dag i morgon också. 🙂

Potatis och kokt torsk dränkt i ohemula mängder äggsås. Mums!

Dagens sorgligaste:
Adam Alsing har dött i covid-19, bara 51 år gammal. Det känns riktigt obehagligt, för jag har aldrig hört att han skulle ha haft några underliggande sjukdomar eller så. Det gör även att uttrycket någon myntade här om dagen, om att vårdpersonal inte är hjältar i det här, utan snarare ‘Suicide Squad’ känns ännu mer obehagligt. För om en mig veterligen fullt frisk människa vid 51 års ålder går och dör i det här efter två veckors sjukdom, hur ska det då gå för all sjukvårdspersonal, som jobbar i det i flera veckor och månader i sträck? Usch. Måtte det här eländet passera snart. Jag kände inte Adam själv, men vi har gemensamma vänner, och det gör ju även att det känns om att det kommer ännu lite närmre, liksom en aning mer under huden på en.

https://www.expressen.se/nyheter/adam-alsing-ar-dod/

Adam Alsing

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *