När man fastnar

Jag satte mig i soffan framåt kvällningen och började titta på dokumentären ‘Fallet Gabriel Fernandez – Mordet på en pojke‘ på Netflix. Det är en miniserie i sex timslånga avsnitt som berättar historien om Gabriel Fernandez, en 8-åring i Los Angeles som under 8 månaders tid före sin död systematiskt torteras av sin mamma och hennes pojkvän. Och jag kunde inte sluta titta, inte förrän jag hade sett hela. Jag grät emellanåt, men mest av allt fann jag mig själv sitta och skaka på huvudet över hur obegripligt det hela var. HUR kan man göra så mot en 8-åring?? Eller mot något barn i någon ålder? Eller bara en annan människa, oavsett ålder, härkomst, whatever?

Man blir alldeles vantrogen inför den ondska vissa människor besitter och som får dem att systematiskt misshandla andra människor på det här sättet. Gode gud, inte bara var han instängd i ett skåp om nätterna och ofta på dagarna, utan han blev slagen med både knytnävar och tillhyggen (hans mamma slog ut hans tänder med ett basebollträ, exempelvis), och de släckte cigaretter mot hans huvud, och…tvingade honom att äta kattsand ur en nerpissad kattlåda…! Allt detta under 8 fruktansvärda månader av hans unga liv. Och trots att de sociala myndigheterna var involverade, så misslyckades de fullständigt att ingripa för att rädda ungen.

Det gör ont i själ och hjärta att ta del av den stackars pojkens liv under de där månaderna, och allt han behövde uppleva. Samtidigt gör det mig lite mer beslutsam att följa min tanke om att i framtiden jobba med forensisk röntgen, även om det skulle innebära att jag kanske kommer ha ett avlidet barn framför mig på bordet som bragts om livet på ett fruktansvärt sätt. Jag skulle vilja jobba med forensisk röntgen för att bidra till utredningar kring hur någon bragts om livet, när det finns frågetecken kring just det. Att få vara del i att skipa rättvisa, i synnerhet när det handlar om barn, men över huvud taget. Att kunna ta bilder som tydligt visar vilka skador som finns och som inte går eller kanske inte går att upptäcka med blotta ögat, så att radiologen som ska tolka mina bilder ser exakt allt som finns att se. Så att det blir dokumenterat och så att det syns ifall någon inte bara bragts om livet, utan även ifall det handlar om den typ av terror Gabriel upplevde under lång tid, till exempel.

Det här är en del av skadorna Gabriel hade när han kom till akuten alldeles innan han dog. Vi ser inte hela benen på den här bilden, och där var skador hela vägen, från topp till tå. Ofattbart.

Att se sånt här gör det svårt att ha tro på mänskligheten. Både för misshandeln och mordet, men även när man får ta del av vad myndigheterna gjorde och inte gjorde, som de borde ha gjort. Fruktansvärt, vansinnigt, ofattbart. Det får mig att vilja slåss mot alla orättvisor som drabbar barn mer än någonsin tidigare (jag har fruktansvärt svårt för det, vare sig det handlar om såna här saker, eller det handlar om elever som för att få modersmålsundervisning måste avstå från raster i skolan, eller vad som helst däremellan). Barn ska vara TRYGGA och inte fara illa. Någonsin. Ever. De ska skyddas, uppmuntras och få alla möjligheter i hela världen, och det finns ingenting på denna jord som kan motivera något som helst annat än det.

Jag skakar fortfarande på huvudet medan jag skriver detta, inser jag nu. Frågan är om jag någonsin kommer kunna tänka på det här fallet och inte göra det. Jag tvivlar.

3 kommentarer

    1. Author

      Nej, den där var tuff att se, och känner man att den kan bli i mesta laget så ska man nog låta bli. Det var en ofattbart brutal historia.

  1. Mmm jag har ju läst artiklar förut…det räckte. Fixar inte sånt alls. Hu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *