När en introvert går in i väggen och sedan ska börja om

Jag gick in i väggen för ett par år sedan, av flera olika skäl. Ett av dem var att jag är introvert och att alla vi som jobbade med säkerhet flyttades ut från eget kontor till öppet kontorslandskap(!). Jag vet, fullständig idioti att sätta alla på säkerhetsavdelningen i ÖPPET KONTORSLANDSKAP, men det var vad de gjorde. Så utöver att vårt jobb blev väldigt svårt att göra på ett adekvat sätt, och alla övriga problem jag behövde hantera, så var jag också en introvert som hamnade i ett öppet kontorslandskap – det absolut värsta tänkbara sättet att jobba på för många introverter. Jag var inget undantag i det avseendet. Förvisso är jag en högfungerande introvert som de flesta tror är extrovert (just det, SÅ högfungerande är jag att skenet bedrar fullständigt), men jag är lika fullt introvert rent mentalt, på alla sätt och vis.

Jag behöver alltid ganska mycket ensamtid för att vila och ladda batterierna. Det är min normalstatus. Min kapacitet att arbeta sjunker med 30-70 % om jag tvingas jobba i grupp, öppna landskap eller på annat sätt där jag inte får vara i fred, och då ökar också behovet av att få vara i fred och ladda batterierna också, vilket blir en svår balansgång i de fall jobbet är på ett sådant sätt att jag har människor omkring mig hela tiden och där mitt behov av att ladda upp mig igen inte kan tillgodoses på den tillgängliga tiden utanför mitt jobb. Som när jag jobbade corporate, och jag var tvungen att pendla 3-4 timmar varje dag (och alltså behövde dela pendeltåg med ett okänt antal människor innan arbetsdagen ens börjat och omedelbart efter att den tog slut) och jag dessutom satt i öppet kontorslandskap i 8-9 timmar varje dag. De där 11-13 timmarna dagligen tog så mycket ur mig att de få timmar som blev över varje vecka, helgen inkluderad, inte räckte på långa vägar för att jag skulle ladda batterierna. Det var som om jag var en mobil som konstant var nere på ilsket röda 4 % i batteritid, och där enda sättet att överleva var att befinna sig i flygplansläge. Men att det enda det flygplansläget gjorde var att jag tog längre tid på mig att komma ner på noll och krascha. Det blev som ett plåster som drogs av låååångsamt och verkligen smärtsamt, istället för snabbt och så var det över, om jag ska använda ytterligare en metafor för hur det hela upplevdes den gången.

Jag känner av det i dag. Jag hade mitt första introduktionspass i går kväll, och det gick ju som sagt bra, och jag kände att det nog ska gå bra att jobba så här. En allmän ‘I can do this!’-känsla liksom. I dag känns det lite annorlunda. Jag hann inte riktigt sova ut ordentligt natten till i dag, men nästan, och det spelar också in, så klart. Sedan var det iväg på en intervju jag nästan avbokade, men som jag sedan åkte på i alla fall eftersom det kändes taskigt att avboka den så i sista sekund. Intervjun gick bra, det var både trevligt och informativt och jag skulle kunna skriva en hel del om den, men jag gör det någon annan dag istället, tror jag. Sen åkte jag hem, där det var strömlöst eftersom lokala elbolaget skulle byta någon mätare eller vad det nu var ute i boxen ute vid vägen, och några av oss därför var utan el mellan 10-14. Jag sprang ner till min bästa kompis’ jobb, för hon hade en grej till mig, och vi pratade några minuter.

Kompisens föräldrar reser till Thailand ibland, och brukar ta med sig såna här burkar med den där thailändska blandningen av salt, socker och chili som de gör, och som det är så grymt gott att doppa citrusfrukter i. Min kompis har aldrig tagit sig för att testa det, så hon brukar ge dem vidare till mig – staaaaackars mig! 😛

Sen knatade jag tillbaka hem, och eftersom det fortfarande var elavbrott, så tänkte jag att jag skulle handla medan jag väntade på att få ström igen. Sagt och gjort, jag drog iväg till den lite större Ica-butiken för att handla på mig ett par av deras erbjudanden för den här veckan, lite semla och annat smått och gott. Fick tag på det mesta av det jag skulle ha där, men de hade inte semlor – buhuu! Men jaja, jag sladdade förbi mitt närmaste Ica istället, där de hade grymt goda butiksbakade semlor i förrgår. Men i dag var de slut, undantaget någon vaniljsemla som jag inte var sugen på, och så hade de några från ett bageri jag aldrig hört talas om. Men vet ni, det var de sämsta semlorna jag någonsin ätit! En jättestor, torr bulle, locket i storlek med en femkrona bara, en klutt grädde och så mandelmassa som var så rinnig att den mest av allt såg ut som snor. Bläää! ALDRIG mer att jag köper de där.

Aldrig mer att jag handlar produkter från Päras Hembageri i Gagnef. Sämsta semleupplevelsen jag någonsin varit med om.

Anyway, jag kom hem vid 13-tiden och då var de redan klar med elarbetena och jag hade fått tillbaka strömmen. Kände mig riktigt nöjd med att ha fått undan allt som behövde göras utanför hemmets väggar så tidigt på dagen, och tänkte ta det lugnt och sticka bara resten av dagen, och passa på att vila inför morgondagens långpass på jobbet (jobb 7-13, kurs 13-16). Och jag vet inte vad som hände, men tjoff, så var klockan 18:30 och det var hög tid att göra middag. Då började jag även känna mig riktigt sliten och ifrågasätta vad jag håller på med, och om introverten i mig orkar jobba med människor på det här sättet, i synnerhet efter en krasch som den jag hade för två år sedan. Samtidigt försöker jag tänka som så att det alltid blir mycket nytt i början, och att jag, som är så noga med att jag vill behärska saker till fullo innan jag utför dem “i skarpt läge”, måste acceptera att det inte finns en chans att jag hinner lära mig alla rutiner för alla boende utantill på bara två jobbpass. Och jag försöker tänka på att jag måste vara noga med vila och sömn, i synnerhet nu i början, för att jag ska orka.

Jag försöker även motivera mig själv med att det antagligen bara är den här sommaren jag behöver jobba heltid med det här, för nästa år borde jag kunna komma in på någon av sjukhusets avdelningar istället. Och under skolåret behöver jag bara jobba deltid. Jag försöker även motivera mig med att röntgen är ett bra val även som introvert, eftersom det är många korta patientmöten, vilket är vad som fungerar bäst för mig. Och till sist, som extra morot, så tänker jag att om jag jobbar på nu och inte tappar modet så här alldeles i början, så kan jag kanske unna mig själv den där kameran jag längtat efter i några år nu; en Canon EOS M50. Jag vill göra mer med både fotografi och film, men min nuvarande kamera, en Canon EOS 1300D, har väldigt många begränsningar. Den kan bara filma 12 minuter åt gången, jag kan inte koppla mikrofon till kameran, den har ingen flip-skärm så att jag kan se mig själv medan jag filmar osv. Så jag tänker att jag kanske kan unna mig själv en sådan i juni eller juli, och att jag kan ha det som morot så här i början när jag blir så här sliten. Muta mig själv lite när jag mest av allt bara vill säga ifrån allt av jobb, typ.

Min önskning, en Canon EOS M50. Ingen superavancerad kamera och inte egentligen superdyr, jämfört med vad som annars finns, men den går ändå loss på 5440:- utan objektiv.

Ja, där befinner jag mig just nu, i kväll. I morgon får jag kliva upp någon gång mellan 5 och 5:30 på morgonen, så jag ska nog hoppa i duschen alldeles strax och satsa på att vara i säng senast 22 i kväll. Galet – när la jag mig senast vid den tiden?? 😛 Jaja, en dusch och sedan sticka lite, och så sova. Började på en enkel mössa i eftermiddags, kände att jag behövde något enkelt efter Örebrovantarna. ‘A pallet cleanser’, som de brukar säga. Så jag la upp till en Oslomössa, och tänker att det kanske kan bli en julklapp till någon av grabbarna. Örebrovantarna, andra paret, ligger just nu i blött, för jag orkade aldrig fästa trådarna i går kväll. Det blev i dag istället, innan jag började på mössan. Och att skriva ner mönstret får bli i helgen, samt fotografering.

Oslomössa to be.

Meh, nu tröttmössebabblar jag bara. Mot duschen! Vi hörs i morgon. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *