Något händer

Det har känts annorlunda de senaste dagarna. En känsla jag inte haft på…år? Jag minns inte när den försvann, men jag tror inte riktigt jag haft den på det här sättet sedan 2015.

Jag talar om en känsla av att leva. Om inspiration som vaknar, om ork som sakta återvänder, lust som börjar finnas igen. Jag tror jag helt enkelt kommit till en punkt där jag börjar behöva ett liv utanför Palatset igen. Ett liv där jag är sedd och värdesatt, istället för osynlig. Jag tror att de intervjuer jag varit på och de jag har inbokat lett till just det, och att jag äntligen tog mig iväg för att träffa min bästa kompis. Jag har inte varit hem till henne på…jag minns inte, men minst 1½ år, kanske 2 år. Och vi bor 2 mil(!) från varandra. 16 minuter med bil. Men jag har inte orkat, inte ens med en av de människor som känner mig bättre än någon annan, som jag aldrig behöver låtsas inför. Jag har varit rätt trasig, helt enkelt. Men nu vänder det, och jag verkligen KÄNNER hur det vänder. Det är frekkin’ awesome, i brist på bättre uttryck.

Den här helgen är hela familjen samlad, och vi gör som vi brukar – umgås, äter oss fördärvade, tittar på en massa film och serier. Typ så. Jag hade bestämt mig för att vantprojektet med kompassrosen skulle bli klara i dag, för jag har tyckt de har varit ganska oinspirerande att göra. Fast det är inget fel på vantarna eller Maja Karlssons mönster (fast okej, jag modifierade tummen till en tumkil för bättre passform, och fick därför även ändra mönstet på handflatorna, men det var ju ändå kompassrosen jag tyckte var snygg och ville göra, och som var huvudsaken), jag har bara inte känt någon direkt stickglädje, så att säga. Stickglädjen har över huvud taget känts långt borta de senaste veckorna, men de här vantarna har verkligen varit ett arbete först och främst. Men mot slutet, när vi hängt i soffan och kollat på en serie tillsammans och jag bara hade tummarna kvar att sticka, så började något hända. Jag kom på mig själv med att snegla på projektet som legat på is sedan 2015, och som legat i en ziplock-påse i hyllan bredvid soffan. Örebro-vantarna, som jag plockade fram för flera månader sedan och ställde i hyllan, i hopp om att inspirationen att göra dem färdiga skulle infinna sig om projektet hela tiden fanns i utkanten av mitt medvetande genom att hela tiden vara synligt för mig.

Färdiga kompassros-vantar, som ligger i blött just nu.

När jag stickade färdigt de sista varven på tummarna så började en gnutta inspiration infinna sig, helt apropå ingenting och helt utan förvarning. Jag växlade mellan att titta på serien på tv-skärmen, tummarna jag stickade och projektet i den genomskinliga påsen. Började VILJA jobba med det igen, göra det färdigt, göra det där bokprojektet jag sökte bidrag för i höstas. Jag fick för övrigt avslag på båda ansökningarna, men det var väntat. Men jag vill ändå göra projektet jag sökte för, som är att göra en bok med vantmönster inspirerade av svensk arkitektur och svenska städer. Stockholmsvantar, Örebrovantar och ytterligare 13 par, eller så. Jag har lust att göra det, inspirationen slog plötsligt ner igen. Och det känns som om jag hittat tillbaka till mig själv en liten aning igen, för första gången på typ 5 år. Fast utan att jag hade förstått själv att jag faktiskt hade tappat bort mig själv lite under de senaste 5 åren. Does that make sense? Jag vet inte, jag vet bara att det är så det känns just nu, och att jag inte alls har någon lust att gå och lägga mig, fastän jag faktiskt är supertrött.

Örebrovantar to be.

Jag ska nog pallra mig i säng ändå, och drömma ljuvliga drömmar och sova ut ordentligt och ändå förhoppningsvis ha massor av dag över till att fortsätta jobba på Örebrovantarna. Och att äta cookies, om det finns några kvar efter att ungdomarna haft huset för sig själva i natt. 😛 Ja, gårdagens är så klart borta för länge sedan, men jag bakade två nya laddningar i dag. En med tranbär och vit choklad, och en med mörk och ljus choklad.

Det blev lite trångt på första plåten, den med tranbär och vit choklad. Ibland är det lite svårt att bedöma exakt hur mycket de kommer flyta ut under gräddningen, så här blev det lite trångt om saligheten för några av dem.
Lite bättre utrymme på den här laddningen, med mörk och vit choklad.

Innan jag går och lägger mig – kan vi ta ett ögonblick och bara uppskatta 16-åringens illustratörskills? Jag är svårt imponerad över vad han gör, och har gjort i flera år. Nedanstående OC (Original Character) skapade han i förmiddags, på sin MOBIL(!). Helt makalöst, jag är så impad så jag vet inte var jag ska ta vägen. Visst, jag är partisk, det är ju min unge, men håll med om att han är bra!?

Dagens OC. Bild publicerad med tillstånd av 16-åringen.

Oh! Jag höll på att glömma: I dag fick jag världens bästa idé, åtminstone tycker jag det. Jag har ju alltid önskat mig en garn-adventskalender, men de är svindyra (1500kr och uppåt), och det är bara minis (10-20g) i varje lucka/för varje dag. Det har gjort att jag känt mig lite opepp på det hela. Men i dag fick jag den briljanta idén att jag ska involvera ungarna i att göra en garnkalender, och sprida ut det över hela året så att det inte blir så dyrt med allt i en smäll. Här är min plan: Jag väljer vilka garnkvaliteter jag är intresserad av, säg exempelvis Rauma Finull, och så får ungarna välja vilka färger som ska beställas. Och när paketet kommer, så lämnar jag det öoppnat tills ungarna kan ta tag i det, och så får de slå in garnnystanen och sätta nummer på paketen. På det sättet vet jag inte vilka färger jag får och inte vilka garnnystan jag får när, så att det även blir en överraskning vilken kvalitet jag får varje dag. Det blir kul! 😀

Jag föreslog även att vi kunde göra samma sak åt dem fast med något som faller innanför deras intresseområden så klart, så de ska fundera på vad de vill ha för teman i sina kalendrar. Sen, lite senare när bara 16-åringen och jag satt tillsammans i vardagsrummet, så frågade jag om han hade några idéer till julklappar jag kan göra åt honom i år. Svaret jag fick var minst sagt oväntat, men en sjukt kul utmaning: Han vill att jag gör en film! Jag får helt fria händer att göra en film åt honom om vad som helst, men det ska vara som en riktig film. Jag fick dock lov att be om att få göra en kortfilm, för jag tror inte min dator har tillräckligt mycket knuff för att rendera en 2-timmars spelfilm, haha! Men ja, jag ska definitivt uppfylla den julklappsönskningen, för det kan vara den absolut roligaste julklappsönskningen jag fått ever. 😀

Sova var det, ja. Hoppas jag somnar snabbt och vaknar tidigt, fast utvilad, så att jag hinner sticka massor i morgon! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *