Modesty

Anspråkslöshet. Modesty. Jag vet inte varför, men jag har alltid dragits till det sättet att leva, utan att reflektera över varför. Jag har mest bara slagit fast att jag inte gillar lyx, men undvikit att nämna det alltför mycket eftersom det i mina yrkeskretsar nästan är lite fult att säga så, eller åtminstone suspekt. Notera dock att det finns en tydlig skillnad om man tittar till vilka mina närmaste vänner är – det är få som lever lyxigt och som bryr sig om lyxiga saker bland dem.

Men nu var det mig själv jag tänkte prata om (vad ska man annars ha en personlig blogg till? 😛 ). Det slog mig i kväll, när jag tittade på en ung kvinna i USA som har en YouTube-kanal om sitt liv och sin vardag, att det här med modesty faktiskt är en ganska viktig grej för mig. Hon är för tillfället hemmavarande mamma med två små barn, och kommer troligen få fler barn och vara hemma i ett antal år till. Det kan så klart tyckas lite besynnerligt att jag följer just henne och ett liv jag själv inte haft på över 15 år. Och ännu mera märkligt blir det nog om jag berättar att hon är inte bara kristen, utan mennonit, och att hela hennes kanal handlar om den livsstilen också. I hennes fall, och det sammanhang hon lever och verkar i, så är de ganska öppna och vidsynta ändå, om man jämför med de mer konservativa mennonitgrupperna, som exempelvis amish.

Just i kväll tittade jag på en video där hon hade köpt 16 olika klänningar och hade en provning framför kameran. Hon pratade om ‘modesty’ och vad som var modest för just henne i klädväg (inte för djup urringning, kjolen/klänningen skulle täcka knäna osv), och det fick mig att reflektera över min egen inställning till samma begrepp. Och det slog mig att även om jag å ena sidan i mitt hem har en ganska rörig, smått bohemisk inredning och livsstil, så har min attraktion till HUR jag vill leva alltid legat åt det anspråkslösa hållet ur ekonomisk synpunkt. Jag är fruktansvärt ointresserad av lyx och undviker det helst. Min drömsemester går inte till Dubai i två veckor, jag vill inte bo på Karlavägen med röd matta och kristallkrona i trapphuset (been there, done that, det var det djävligaste halvåret i mitt liv ur boendeperspektiv), jag vill inte shoppa dyra märkeskläder, smycken eller annat. Om jag får något av de förslagen så ligger de i min skala på samma nivå som gynekologiska undersökningar och att betala skatt. Nödvändigt ont-nivån, utan att ens vara ett nödvändigt ont. Högre än så kommer det inte.

Jag klarar inte av att bo lyxigt och har aldrig drömt om det heller. Jag vill ha mina gamla, nötta andrahandsmöbler som står pall för allt från finska vinterkriget till omkullvälta tallrikar med spaghetti och köttfärssås, till att vara konstant täckta av allehanda stickprojekt jag håller på med för tillfället. För en utomstående ser mitt hem antagligen mer eller mindre ut som ett katastrofområde, för mig är det ett HEM, och jag har haft ångest i ett halvår över att jag börjar närma mig den tidpunkt då det ÄR VERKLIGEN PÅ TIDEN med nya sittmöbler i vardagsrummet. Ja, med stora bokstäver. För att shoppa NYA möbler är något jag verkligen inte tycker om att göra, och tänk om jag inte hittar det jag vill ha på andrahandsmarknaden?

Låt oss återvända till det där med klänningarna. Jag har inga som helst problem att köpa hennes resonemang om att klä sig modest och vad det innebär för henne. För något av det värsta jag vet om, är att få höra att jag är snygg eller sexig. På riktigt. Jag tycker fruktansvärt illa om det. Därför att det är den ena grejen man som tjej och senare kvinna matas med hela förbannade livet. Att man är snygg, att man är sexig, eller att man INTE är snygg eller sexig. Konstant. Jag är oerhört intelligent och skärpt och kan fantastiskt mycket om en hel del intressanta saker, men jag kan räkna på EN HAND det antal människor som någonsin gett mig en komplimang för det. Det förekommer praktiskt taget inte. Men varje enskild dag som jag kliver utanför min dörr och möter världen utanför, så bedöms jag utifrån huruvida jag är snygg eller inte, och huruvida jag är sexig eller inte. Det är den ständiga måttstock jag mäts mot, oavsett vad jag gör i övrigt i livet. Och jag har alltid avskytt det, även när den som bedömer mig tycker att jag håller måttet i deras ögon. Att jag är snygg, att jag är sexig. Jag blir inte glad av det, det får mig bara att känna mig förminskad som människa.

Jag har aldrig någonsin klivit utanför min dörr med tanken att jag skulle vara snygg eller sexig för någon annan. Det har aldrig hänt. Jag bryr mig bara om hur jag känner just den dagen, och klär mig efter vad mitt humör dikterar, och vad jag ska göra just den dagen. Jag vill bli mött som människa när jag kliver ut genom min dörr, jag vill att mina kunskaper och min kompetens ska vara vad som mäts, hur jag är mot andra människor, och hur jag beter mig i världen i stort. Och därför tycker jag om den här mennonit-människan på andra sidan jorden, för som det ser ut, så är det så hon bedömer andra människor, och hon klär sig inte för att vara sexig för någon annan, hon klär sig på ett sätt som hon trivs med själv.

Religiös kommer jag aldrig bli, jag är benhård ateist. Men när jag ser dessa små samhällen i de övriga samhällena, så finner jag det på något sätt rogivande att betrakta enkelheten de lever i. Lite som balsam för själen, och som något jag önskar mig för egen del också. Ett liv där jag som mest får höra “vad fin du är i dag!” och att det aldrig är en måttstock, ett liv där man värdesätter andra saker än lyx och extravaganser, och ett liv där det är helt okej att yrkesmässigt sträva efter en karriär som leder till att man blir en högre chef, men att det inte handlar om pengarna och att man inte dessutom måste börja lyxkonsumera för att passa in i mallen. Den människan är jag bara inte. Det spelar ingen roll om jag blir statsöverhuvud över ett helt land, jag kommer alltid ha ett stökigt hem fullt i andrahandsmöbler, hantverksgrejer och en trädgård som gör vildmarken grön av avund. Därför att det jag drömmer om, är inte att bli rik och kunna leva lyxigt.

Jag drömmer om att ha en karriär där jag kan göra skillnad, där jag kan bredda min kompetens, där jag kan passionerat ge mig hän – men där den feta lönechecken inte måste spenderas fjorton dagar innan den ens landat på mitt konto. Jag vill sy mina egna gardiner och gärna en stor del av min garderob själv, därför att ingen känner mitt hem och min kropp bättre än mig, och kan skräddarsy saker så att det blir precis som jag vill ha det. Jag vill inte spendera 27000 på ett köksbord och fyra stolar som är så rangliga att de faller sönder efter tre månader, i synnerhet inte när jag har inte bara ett, utan två rejäla furubord med stolar till, som jag fick ärva alldeles gratis av en annan familj, som kände att de absolut behövde något nytt. Det är 16 år sedan nu, och jag kommer kunna använda de möblerna i minst 16 år till. Jag kan nog rent av använda dem i 30 år till, om så. Och det är precis så jag vill ha det. Jag har redan uppnått det jag önskar mig i levnadsstandard, jag önskar mig inget mer än det jag redan har. Det enda jag önskar mig är att jag ska kunna klä mig som jag känner för, utan att bli värderad när jag kliver utanför min dörr, jag önskar att jag kunde slippa få höra att jag är snygg och sexig även de dagar jag är det, och jag önskar att man kunde få önska sig anspråkslöshet i livet mer än lyx och att det inte skulle vara något konstigt alls.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *