Mjukstart

Mjukstart

Jag mjukstartar träningsåret med mycket powerwalks just nu. Förra året var ett förödande år ur mående-synpunkt, mentalt alltså, och att jag i stort sett inte alls mäktade träna på ett halvår har definitivt satt sina spår på kroppen. Både i flås och kilon.

Exakt hur många kilon jag gått upp vet jag inte. Jag slutade väga mig för 3-4 år sedan eller så. Jag kom till en punkt då jag insåg att det inte spelar någon roll vad vågen säger, för den kommer aldrig kunna mäta det som är viktigt för mig – vad jag orkar. Dessutom har jag i stort sett alltid legat på plussidan viktmässigt, ibland mer och ibland mindre, och det har väldigt sällan spelat någon större roll för vad och hur mycket jag tränat. För jag har alltid varit stark, har alltid haft en grundstyrka och en grundkondition. Och den har jag i huvudsak gått och sprungit mig till.

När jag var liten lekte vi ute i naturen dagarna i ände. När skolan började fick jag en bästa kompis som bodde en mil bort. Vi var inte så gamla förrän vi började gå och cykla mellan hemmen, för att umgås efter skolan eller på helgerna. Mil efter mil lades på hög under de där åren. Jag gick och sprang i skogen så ofta jag kunde också, i synnerhet under tonåren, och jag minns hur vi hade löptävlingar om vintrarna, där vi drog på oss flera par raggsockor utanpå varandra och sedan sprang på de nyplogade vägarna. Nej, man saltar inte vägarna där uppe, det är vinterväglag som gäller där. Man kan väl säga att det där var min första bekantskap med begreppet barfotalöpning – eller i alla fall att springa utan skor. Jag minns också hur otroligt befriande det kändes att inte ha skor på sig när man sprang.

Jag fortsatte gå mycket när jag började gymnasiet, och när jag blev tvungen att börja jobba istället, så hade jag väldigt rörliga och aktiva jobb under flera år. Och på fritiden gick och sprang jag. Jämt. Så småningom hamnade jag i Sverige, gifte mig, och fick barn. Och när sonen föddes, så gick jag också. Minst en mil om dagen med barnvagnen, om det inte var storm eller spöregn eller så. När jag började kunna lämna honom, så började jag springa korta turer på kvällarna i tillägg.

Så har det i huvudsak sett ut, ända tills jag träffade make nr 2, och hamnade i IT-branschen, som var så extremt stillasittande. Jag jobbade väldigt mycket dessutom, och det lilla som fanns av ledig tid så förväntades man åka på AW’s stup i kvarten. Men jag tog mina powerwalks och små löpturer när jag kunde, och jag minns med längtan den korta perioden vi bodde i Spanien, när jag hade löpturer i strålande solsken (utan att det var jättevarmt) och sprang förbi rader av apelsinträd som dignade av mogna frukter.

När vi fick och förlorade tvillingarna var det första jag gjorde för att återhämta mig efter förlusten att gå. Varje dag gick jag kilometervis, och ibland en mil eller mer om jag bara hade orken (jag var rejält sjuk rent fysiskt också under den perioden, och var tvungen att äta galna mängder penicillin och annat jox). Det hjälpte mig behålla förståndet genom den perioden i livet, liksom den gjorde det när skilsmässan var ett faktum. Jag gick och sprang mig igenom det också, jag gick och sprang mig igenom studierna i Uppsala, och genom allting annat i livet. Det är helt enkelt det jag gör och den jag är. Så när jag mår så dåligt att jag knappt rör mig över huvud taget på ett halvt år, då är det riktigt illa.

Jag ser det egentligen nu först. Att det varit så tungt. Och även om jag inte löst allt jag behöver lösa ännu, så har jag åtminstone mjukstartat min träning igen. Tre powerwalks avverkade i år och de första 15 kilometrarna insatta på träningskontot. Snart kommer jag återuppta löpningen också, hitta flåset igen, och göra sådana insättningar i tillägg. Förhoppningen för året är att göra mest löp-insättningar, många powerwalk-insättningar, många cykelinsättningar, ha ett bra flöde av styrke-insättningar, och gärna några insättningar från simhallen också längre fram. Mitt träningsmål i år är att göra träningskontot fetare än det varit på åratal, och jag drömmer om att ro i land 160 mil på löpningen och mina powerwalks. 1000 miles. Det är dessutom lika långt som från där jag bor nu och hem till min ö, de där 160 milen. När året är slut vill jag kunna säga att jag tagit mig så långt, och helt och hållet med mina egna apostlahästar. Så låt oss hoppas att vi får mycket bra träningsväder i år.

I dag har vädret dock varit lika tröstlöst som det varit sedan september ungefär. Det satt långt inne att bege sig ut i det där, men till slut kom jag iväg på min efterlängtade kortrunda. 5 kilometer i tröstlöst väder kan faktiskt vara helt okej när det inte blåser nordanvind och man har en massa bra musik i lurarna. Efteråt blev det ett långt, skönt bad med bokläsning, och därefter lite god mat. Det känns även skönt i kroppen att jag lyxade till det med favoritfrukosten i morse; havregrynsgröt med blåbär, honung och kanel, och så kokta ägg med Sriracha på, och så en apelsin till efterrätt. Jag skulle kunna äta det till frukost varenda dag resten av mitt liv, tror jag. 😀

Dålig bildkvalitet, men så fanns det inte så mycket för kameran att fokusera på heller. Det är mest bara grått och blött, allting.
Go’frukost. <3

(Går)dagens överraskning:
När jag hittade en gammal Glossybox som jag knappt ens öppnat, och inser att den lilla parfymen som följde med luktade galet gott. När fick jag boxen, frågar ni? Well, den fick jag i februari 2017. Jomenvisst. Jag har alltså haft en ny favoritparfym legat i mina gömmor i tre år, utan att ens veta om det. 😛 Misstänker att skälet till att jag inte tittat så noga på innehållet i just den här lådan var för att jag fick en sån där fransböjare, och att det var typ den fjärde jag fick på 18 månader… Men samtidigt är det också det absolut enda klagomålet jag har på Glossybox, och jag har planer på att återuppta prenumerationen senare i år.

Glossybox från februari 2017, praktiskt taget orörd.
‘L’eau de Rose’ av Jeanne Arthes. Ny favorit, som jag dock inte hittat en återförsäljare för i Sverige än.

Dagens det-här-drömmer-jag-om:
Att åka på friendcation med jämnåriga, likasinnade fruntimmer. Kanske till någonstans där man kan springa eller promenera bland apelsinträd, där vi kan ha lite spa, äta och dricka gott, utforska omgivningen och bara må gott. Och inga män tillåtna. Inte för att jag inte gillar män, men jag vill ha en ordentlig tjejkväll som varar i flera dagar. Det drömmer jag om.

Dagens längtan:
Det ska bli sol igen på onsdag. Oj, vad jag längtar efter det!

AniLove

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *