Mitt barn har rymt hemifrån

I morgon är det en vecka sedan min 14-åring fick en ny flickvän. I fredags var han hemma hos henne hela dagen, och jag skulle hämta honom efter kl 22, efter jobbet. Men när jag skickade ett meddelande och sa att jag var på väg, så blev han tvärvrång och ville sova över där. Jag sa nej. Det var inte planerat på förhand, han hade inte med sig sina mediciner (vi är fortfarande i den fas då vi försöker ställa in doseringen, så ett avbrott är inte bra nu), och de är 14 år gamla och hade inte ens varit tillsammans i en vecka. Jag kan inte på något villkors vis tycka att 14-åringar behöver sova över hos varandra som pojkvän/flickvän efter att ha varit tillsammans i fyra dygn. Och det förvånar mig oerhört att hennes föräldrar uppenbarligen inte hade några problem med det.

Det blev världskrig per telefon den fredagskvällen, och 14-åringen skrek okvädningsord och anklagelser till mig per telefon. Saker flickans föräldrar MÅSTE ha hört, för det skedde hemma hos dem. De måste också ha uppfattat att jag var förbannad nog att fortfarande säga nej, eftersom jag sladdade in på deras gårdsplan 45 minuter senare och plockade upp min 14-åring.

14-åringen på sin sida var naturligtvis mer hatisk och respektlös än någonsin i bilen på vägen hem, och sedan hemma. Jag var en vidrig människa på alla sätt och vis som inte hade sagt ja, och det var inte direkt en positiv stämning i huset när jag gjorde kväll och natt efter en i övrigt rätt tung vecka också.

Nästa morgon fick jag ett meddelande på Discord från sonen där han bad om ursäkt för sitt beteende, ville prata och hitta någon sorts “middle ground” och vad det nu var. Positivt, kan man tro, men inte riktigt. Det han egentligen ville var att förhandla fram att han skulle få åka och sova över hos flickvännen närhelst han ville, bland annat, och han tyckte fortfarande jag hade varit orättvis som hade sagt nej kvällen innan. Jag informerade honom på nytt om de två grundläggande regler vi har i vårt hem, och som funnits där under barnens hela liv: 1. Man har frihet under ansvar (och den ökar naturligtvis med ålder och förmåga att ta hand om sig själv), 2. Man respekterar ALLTID andra människor, även när man tycker olika, och i synnerhet sina familjemedlemmar. Sedan förklarade jag på vilket sätt han hade brutit mot båda reglerna, och varför det hade lett till att jag sa nej.

För det första hade han planerat åt mig, genom att SÄGA ÅT mig att jag bara skulle åka hem eftersom han visste att jag var trött och hade haft både en tuff vecka och dessutom en synnerligen tuff dag (han gav mig en order, det var inte en förfrågan om vi inte kunde göra så istället). Inte okej, det är att bryta mot regeln om respekt, eftersom JAG är den som måste avgöra om jag orkar åka en timme extra ut i skogen för att hämta honom, och om jag vill stuva om i mitt schema för dagen efter för att hämta honom då istället. Frihet under ansvar innebär dessutom att man planerar saker, i synnerhet när de är beroende av andras medverkan, exempelvis när man behöver skjuts någonstans för att över huvud taget ta sig dit och hem. För det tredje finns det alltid en rimlighetsaspekt i regeln om frihet under ansvar. Är det rimligt att man SKA sova hos sin flickvän sedan fyra dagar tillbaka när man bara är 14 år? Som vuxen tycker jag den är ganska tveksam, faktiskt, men kan man på ett rimligt sätt motivera det hela så är jag beredd att säga ja ändå. Jag fick ingen som helst motivering utöver att det helt enkelt var vad han ville.

För det andra hade han inga mediciner med sig, och skulle få ett alldeles för långt uppehåll under den period då vi håller på att ställa in hans medicinering.

Och slutligen då, regeln om respekt. Den har det brutits mot ganska frekvent sedan maj ungefär, och jag får till min stora sorg se att trots att det började vända på den punkten under de två veckorna innan han blev tillsammans med flickvännen, i takt med att medicinen började verka, så har han tagit till det beteendet igen för att försöka tvinga sin vilja igenom. Till exempel nu när han på liv och död skulle sova hos flickvännen. Så allting sammantaget fanns det inte på kartan att han skulle få sova borta hos någon som helst den kvällen, hans beteende beaktat och att han över huvud taget inte hade planerat för det.

Jag upplyste honom om detta, och han måste ha haft skamvett nog att åtminstone i den stunden inse att jag hade rätt, för han bråkade inte om den saken, utan bad bara om ursäkt igen, och ville förhandla om hur vi skulle göra framöver, så att han skulle få sin frihet som han ville. Jag svarade att jag behövde fortfarande smälta vad som hade hänt och att vi fick prata om sådant om ett tag. Jag hade då spenderat en tämligen ledsam natt med att gråta mer än jag sov, och mest bara känna mig förtvivlad över det hopplösa i tillvaron i stort.

Efter en stund kom han ner och meddelade att han kände att han behövde en paus och komma bort från allting, och att flickvännens föräldrar hade gått med på att han kunde få stanna hos dem från lördag till måndag morgon (just för att han skulle få just “en paus”, så hennes föräldrar visste uppenbarligen vad det var frågan om), när han och flickvännen kunde åka till skolan tillsammans. Han ville veta hur jag kände kring det, eftersom det ju “spelade roll” för honom. Jag sa att jag inte ville att han skulle åka. Han fick inte lov av mig att göra det, men jag sa också att han fick väl göra som han ville, om det ändå inte spelade någon roll för honom vad jag tyckte. Jag ville försöka locka fram någon sorts samvete, folkvett, skamvett, någon sorts känslomässig respons på vad hans försök att få sin vilja fram innebar för hans och min relation. Det kom inget. Ingen reaktion över huvud taget annat än att han meddelade att det självklart spelade roll för honom vad jag tyckte.

I slutänden tog jag med mig 16-åringen och åkte till människobyn för att fixa ett par akuta ärenden jag inte hade hunnit med dagen innan. Jag mådde fruktansvärt dåligt över allt som hade hänt (och som 16-åringen ju också hade bevittnat, han var ju hemma kvällen innan), och jag bestämde att vi skulle försöka vända allting till en bättre dag genom att ha lite pre-födelsedagsbonanza, bara han och jag. Han fyller nämligen 17 om en vecka. Så det gjorde vi, även om det tog ett tag för oss båda innan vi kunde släppa taget om alla de jobbiga känslorna kring det som hände hemma. Helt lyckades vi väl inte heller, men det blev en okej dag i slutänden i alla fall.

När vi kom hem hade 14-åringen dragit, trots att han visste att han inte fick. Det viktigaste för honom var alltså att få sin vilja fram, och få sova över hos flickvännen, kosta vad det kosta ville. Men vet ni, det förvånade mig inte särskilt mycket. Det var inte alls oväntat efter hur saker och ting sett ut när han varit sådär intensivt fylld av hat och respektlöshet mot mig, och att jag de senaste månaderna bara tycks ha ett värde för honom när jag slåss för honom och för de saker han vill ha. Det som däremot förvånar mig är flickans föräldrar. Efter det som hände fredag kväll, så VISSTE de att han inte hade fått sova över kvällen innan, och att jag hade hämtat hem honom. ÄNDÅ åker de och HÄMTAR någon annans mindreåriga barn dagen efter, och hjälper honom att rymma hemifrån för att han ska få “en paus” från sin mamma?? Utan att över huvud taget ens fråga mig vad jag tycker om det hela. DET finner jag vara minst sagt chockerande och visar på en påtaglig brist på omdöme.

Och även om ungdomarna ljög för dem, och inte alls sa att 14-åringen behövde en paus och komma bort från mig, som alltså är den story jag fått höra, så kanske de borde ha frågat grabben om han verkligen hade fått lov att stanna hos dem över helgen? De kanske rent av borde ha skickat ett sms och frågat om det här verkligen var okej för mig, barnets mor? Maybe?? Förbannade idioter, det är vad jag tycker. Hade jag fått höra att deras 14-åriga dotter plötsligt skulle få sova över hos mig dagen efter och stanna över hela helgen, så kan ni ge er fan på att jag hade krävt att få numret till hennes föräldrar för att ta reda på vad som pågick eftersom det hade blivit tvärnej och världskrig kvällen innan. Jag hade ju för fan inte satt mig i bilen och åkt och hämtat ungen och HJÄLPT henne rymma hemifrån! (Ursäkta svordomarna, men det här gör mig heligt förbannad.) Och hade jäntan tagit sig hit och dykt upp på min trappa på eget bevåg, så hade jag kört hem henne till föräldrarna ögonaböj, alternativt kört henne till polisen om hon hävdade att hon hade det så hemskt hemma att hon behövde “en paus” från dem. Men det är jag, det.

Summa summarum har 14-åringen alltså i praktiken rymt hemifrån och jag har inte hört ett knyst från honom sedan innan han drog iväg i går. Och jag känner bara att jag orkar inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag har kämpat och kämpat för att han ska få hjälp att ta sig igenom allt han varit med om, för att ge honom allt det bästa och alla möjligheter för att han ska ha ett drägligt liv, även om han under många år utsattes för psykisk misshandel. Men jag vet inte hur jag ska göra när han plötsligt blir den som utnyttjar och använder psykisk utpressning mot andra. Jag vet inte hur jag stoppar det. Han har lärt sig av den bästa, och den bästa var verkligen oerhört skicklig på det där. Jag går sönder. Igen. Jag har ingenting att sätta upp mot detta. Det finns ingenting jag kan göra. Jag kan inte skicka tillbaka honom dit, för det sveket kommer han aldrig förlåta mig, och jag kan inte be att Soc ska ta över, för han skulle aldrig förlåta det sveket heller. Och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv heller om jag gjorde någondera. Istället får jag hoppas att han antingen växer ur den här fasen illa kvickt och att den inte blir beständig hos honom, eller att han självmant vill flytta hemifrån tidigt, när han fyllt 15. För just nu, i skrivande stund, ser jag inget annat sätt för oss att kunna rädda vår relation.

Jag älskar honom mer än något annat, som jag älskar alla mina barn. Och det är det absolut värsta i den här situationen, för det går inte att sluta göra det. Man får helt enkelt lov att acceptera att vara förkrossad och förstörd som människa när sånt här händer, för man kan ingenting göra för att förhindra det. Att sluta älska sina barn är omöjligt. I alla fall för mig.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *