Minneboken

När jag gick i skolan hemma i Norge, så hade vi ofta en ‘minnebok’, där vänner och familj kunde skriva en liten hälsning eller en vers, och så kunde man spara den och ha att titta på senare i livet. Jag vet inte om jag hade flera, men jag hade i alla fall en när jag gick i första klass i skolan, och jag har faktiskt sparat den. Och jag måste erkänna att det är lite kul att titta i den där, faktiskt. 🙂 Och för den som undrar – Hege är det namn jag använde under hela min uppväxt och som tonåring och ung vuxen i Norge, och det är även det namn alla som känner mig i Norge använder. I Sverige har jag ett annat namn dock.

Här har min klasskompis Sonja skrivit på vänster sida, och min lillasyster Rita, som då torde vara 5 år, på höger sida.
En av mina kusiner kände sig riktigt inspirerad, och förärade mig flera olika verser.
En tjej i tvåan har skrivit till mig, och även gjort en fin ritning. Det kunde ligga mycket arbete bakom inläggen i de här böckerna, och man lånade ofta hem dem till dagen efter, för att kunna skriva och rita i lugn och ro.
Den här versen skrevs av en vän till familjen, som jag har kontakt med än i dag. Och den där första versen hon har skrivit har följt mig genom livet, som ett rättesnöre.
Det här skrevs av en tjej i fyran, och nu märks det att intresset för pojkar har vaknat. Inte hos mig, men hos dem. Alla fyror som skrev hälsningar i min bok tyckte Hogne, en av mina klasskompisar, skulle vara min pojkvän. Själv hade jag inte uttryckt något åt det hållet, jag var bara 7 och fortfarande väldigt ointresserad av hela pojkvänsgrejen.
Det här var en ganska klassisk typ av vers i de här böckerna. Den här hälsningen skrevs av en tjej i tvåan, vars pappa senare blev min lärare på högstadiet.

Hade ni såna här böcker i Sverige också? Finns det kvar i dag?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *