Min trädgård, mitt liv, ur led är det hela

Jag skrev titeln på det här inlägget runt lunchdags och hade en ungefärlig idé om vad jag skulle skriva. Jag skulle berätta om min trädgård, där saker och ting händer i en knepig ordning, som när mina efterlängtade Morning Glories nu först börjar blomma men att det är för kallt för att blomman ska orka slå ut. Jag tänkte skriva om att jag hade skördat potatis och att morötterna fortfarande bara är pygméer, att jag glömt skörda kikärtor och inser att hälften är ruttna och hälften omogna. Jag tänkte visa pumporna, som ser ut att bli fina, den galna, vildvuxna mini-vallmon som fått för sig att blomma nu, och den fina salladen som växer i ena hörnet av lådan med kikärtor fastän jag inte satt någon sallad där i år. Och så skulle jag skriva om barn som rymmer och hur jobbigt det känns och att jag undrar om det är karma som tyckte det var en bra grej att bestraffa mig med, eftersom jag själv tvingades rymma hemifrån som 15-åring. Men så kom eftermiddagen och kvällen och mitt liv ändrades för alltid.

Men låt oss börja med trädgårdsbilderna. Jag lär ju visa upp dem när jag nu bemödat mig med att ta några bilder för bloggen.

Min första Morning Glory! Synd bara att det var för svalt för att den skulle orka öppna sig…
Morning Glory-knoppar. Tveksamt om jag kommer få se några slå ut dock, det börjar bli lite för svalt för det, tror jag.
Skördade en massa potatis i dag och en näve pygmé-morötter (det finns större morötter där också, de här råkade bara vara närmast mig när jag plockade potatisen). Och några rädisor, de få som blev bra (de ligger i botten av bunken). Merparten blev mest bara blast dock.
Pumpan jag råkade knäcka loss och fick ta in börjar mogna i alla fall.
Sen finns det fyra pumpor till ute. Här är en av de senaste som kom.
En pumpa har bäddat ner sig under ett stort pumpa-löv. Enormt löv, rent av, för pumpan är inte alls så liten som bilden kan ge intryck av. Den är i storlek med en vuxen människas huvud i alla fall.
Det här var nog den allra första pumpan som kom, har jag för mig. Den har mognat en hel del, och hinner nog bli klar först, innan den på köksbänken.
Och så den sista pumpan, som använder ett stort pumpalöv som paraply. Det står mellan den här och pumpan på köksbänken om vem som först ska bli färdig mogen tvåa.
Nyutsprungen, vildsådd mini-vallmo. Det är så svalt ute så den orkar inte ens stå upprätt – men blomma, det har den alltså tänkt göra ändå.
Sallad i hörnet av kikärtslådan. Fråga mig inte hur det här har gått till, för jag har INTE satt någon sallad här i år. Men jaja, snigeln mitt i där har ju en ordentlig fest i alla fall.
Och så det här då….Suck! Jag slutade vattna chiliplantorna för mer än tre veckor sedan, för de gav ändå inga frukter. De bara växte nåt enormt på höjden. Så de har fått stå för att dö ut helt enkelt, och jag har inte riktigt orkat ta ut dem än. Fast dö, det har de vägrat göra. De har varit precis lika gröna och fina, och jorden har inte torkat ut heller. Mysko, tänkte jag, men jaja. Så i dag slet jag fram två av dem, och knäckte dem sönder och samman på kuppen, så stora har de blivit. Och när jag bånglat ut dem i hallen ser jag att en av dem ju har en chilifrukt! Jaja, jag knäckte av den och tog ut den i köket för att se om den orkar mogna på egen hand, och bar ut och slängde de två knäckta och maroderade chiliplantorna. Sedan inspekterade jag de kvarvarande två, och kunde konstatera att båda två nu bär frukt. Heh. Jag måste ha vattnat dem alldeles för mycket, förmodar jag, och så har de bara växt istället för att ge frukter. You live, you learn. De två sista får i alla fall stå kvar i fönstret ett tag till då.

Ja, det var väl trädgårdsuppdateringen, det. Saker och ting är som sagt lite ur led där ute, med saker som blommar på helt fel årstid och saker som inte vill ge annat än en massa blast – och så tomaterna, som jag inte ens fotat, där växterna är stendöda, det svär jag på, men där det ändå växer och frodas en jäkla massa tomater. Jag menar…HUR?? Makes no sense.

Vildvinsväggen blev tjusigt djupröd i år, och man kan ana några gröna tomater på de döda plantorna som fått den gamla gungställningen som stöd.

Jahaja. Ska vi prata om mitt liv nu då? Jag vet inte ens vilken ände jag ska börja i dock. Men jag kan ju börja med att säga att det förrymda barnet kom hem igen i dag efter skolan. Fast han är inget barn längre. Någonstans den senaste tiden har vi kommit till en ‘tipping point’ för honom, och först i dag insåg jag vidden av det. Allt han har genomgått under så många år har gjort det omöjligt för honom att bara vara barn längre, att bli omhändertagen av ansvarsfulla vuxna som bara vill honom väl. Han är inte där längre. I själ och hjärta är han så mycket äldre, samtidigt som han är precis så omogen som en 14-åring kan och brukar vara. Det blir en ofantlig krock. Det BLEV en ofantlig krock. För honom och för mig. Men en sak är säker – vi kan aldrig mer återvända, och jag kommer aldrig riktigt få uppfyllt min dröm om att vi alla fyra skulle få vara en riktig familj på det sätt man som vuxen är familj med sina minderåriga barn. Vi är inte längre där och jag gick till stor del miste om det.

Min 14-åring är betydligt äldre i sitt känsloliv, och han ÄR redo att ta ansvar för sitt eget liv och att vara vuxen. I mångt och mycket åtminstone. Och jag måste nu lära mig att jag inte längre ska ha samma “mamma-befogenheter” som innan, och att han behöver få bestämma själv. Hur jag ska få ihop det med allting annat här hemma vet jag inte, men jag förmodar att jag helt enkelt sköter basic grejerna här åt honom precis som åt de andra. Tvätt och matlagning och sådant (nej, jag har inte barn som avlastar på de punkterna just nu, men kanske kommer det så småningom, när vi alla börjar landa i allt som hänt det här året). Men i övrigt får han väl fixa det som behöver fixas på egen hand, både med skola, läkare, psykoterapeuter och annat. Det kanske är lika bra, för efter att ha jagat hans medicin i över en vecka och överallt fått besked om att den är slut hos tillverkaren, fick jag äntligen fatt på en sjuksköterska hos BUP, som ansåg att det hela var mitt fel. Oklart hur hon fick ihop det där, men jaja. Det är ju inte så mycket som går min väg just nu, så det är väl inte osannolikt att jag på något kosmiskt sätt lyckats få läkemedelstillverkaren att få slut på just de ingredienser de behövde för just den här medicinen. Vad vet jag.

Sjuksköterskan på telefonen sa att hon eventuellt skulle prata med läkaren om att skriva ut något annat, men det lät inte riktigt som hon hade tänkt göra det egentligen. Men med tanke på att 14-åringen ändå inte tagit någon medicin sedan i lördags, så var det väl skit samma. Han tycker han mår precis likadant utan den, medan jag tyckte det blev skillnad. Jag hoppas bara jag slipper återuppleva humörsvängningarna från i somras… Jag tror inte jag mäktar med det igen. Men å andra sidan kommer jag ju fortsättningsvis inte behöva tjata på honom om vare sig att duscha, borsta tänderna eller att lägga sig i vettig tid, eftersom han hädanefter ska ta fullt ansvar för allt sådant själv.

Jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det hela just nu. De senaste tre dagarna har jag varit mest bara förkrossad och i dag var ju inget undantag, i synnerhet inte när jag insåg att den familj jag alltid drömt om nu är borta för alltid, och att jag istället måste bygga en mera vuxen relation till mitt yngsta barn. Jag visste för all del att den dagen skulle komma, det gör det ju med alla barn, jag var bara inte beredd på att det skulle komma så tidigt och så abrupt. Och alltihop hänger så klart väldigt mycket ihop med den här flickvännen han fått, hans första riktiga relation, vilket bekymrar mig en del. Vad kommer hända den dagen det tar slut? För självklart kommer det göra det, de är ju trots allt bara 14 år gamla. Oddsen är ju inte på deras sida för att detta ska bli något livslångt direkt. Och vad händer med 14-åringen när den smällen kommer? Jag bävar och vågar inte riktigt tänka på det.

Jag gjorde ett tappert försök att plugga i dag, men det gick inget vidare. Jag betade av merparten av dagens föreläsning, men det var inte så mycket som fastnade. Jag grät och pratade med 14-åringen och jag grät och blev omhållen av 25-åringen. 16-åringen och jag pratade lite om gladare saker, som tur var, som till exempel att det är hans 17-årsdag nästa söndag. Han är nästan lite i chock över att han redan ska fylla 17. Underbara unge. Eller ja, han är ju inte så mycket unge, han heller. Men han har inte samma behov av frigörelse som 14-åringen (konstigt nog, för jag hade kunnat sätta pengar på att det skulle bli tvärt om när de var små) och verkar väldigt nöjd med att leva som vi gör nu. Han har blommat upp något alldeles kolossalt sedan han kom hit. Medan 14-åringen istället fick en helt ny uppsättning bekymmer som ingen av oss förutsåg.

Min plan för kvällen var egentligen att lasta upp fler stickmönster till Ravelry och Etsy, eftersom jag insåg att jag hade 12 färdiga mönster som inte fanns där än, och eftersom ekonomin också tar tillfället i akt att krascha lite extra just nu (why not, liksom…). Här får man ta till det man kan för att få ihop saker och ting. Ett par stickmönster sålda betalar åtminstone för Netflix, om inte annat. Men hur som helst så blev det inga stickmönster uppladdade i kväll, utan istället kom jag att titta på en YouTube-video om Paris Hilton, som jag självklart vet vem det är men som jag aldrig haft något förhållande till. Jag såg aldrig serien hon blev så känd för, annat än korta snuttar i olika andra sammanhang, och jag fattade aldrig att hon faktiskt var den allra första moderna influencern. Det var en intressant berättelse att ta del av, och den fick mig faktiskt att tänka ett varv till på det som händer mig just nu, och vad det kan innebära för mig.

Jag fastnade lite på hennes grej med att bygga en persona och att just hennes persona faktiskt inte hade så mycket att göra med den hon egentligen är, och det var väl där det började sjunka in på allvar för mig att jag spenderat 20 år på att vänta på att få tillbaka mitt liv. Först i väntan på att äldsta sonen skulle bli vuxen, efter att hans pappa och jag skilde oss, varpå jag träffade en ny människa och det med tiden kom fler barn, och relationen var fruktansvärt destruktiv och hemsk, och så kom det en ny skilsmässa och en ny väntan på att även dessa barn skulle bli stora. För jag kunde ju inte flytta vare sig hem till Nord-Norge eller någon annanstans i världen med eller utan barnen – de har ju rätt till båda sina föräldrar (så här med facit i hand var det ju dock synd att jag inte tog med mig barnen och flyttade, för vi skulle ha mått så mycket bättre i dag i så fall, det är jag övertygad om). Så jag stannade. I 20 väldigt långa år, där jag hela tiden drömt om något annat, om ett annat liv, någon annanstans. Och jag byggde min persona som någon som väntar.

Jag har väntat och väntat på att mitt yngsta barn skulle bli 18 och myndig, så att jag visste att han bestämmer själv över sitt liv och att han kan ta hand om sig själv, jag har väntat på att barnen skulle antingen vara etablerade eller självmant vilja följa med, och då – DÅ – skulle jag vara fri att leva mitt liv som jag vill. Då skulle jag kunna vara egoistisk och tänka på mig först och främst, jag skulle inte behöva ha dåligt samvete om jag reste bort vare sig för kortare eller längre tid, jag skulle kunna flytta utomlands om jag ville, och jag skulle kunna bosätta mig i den där husbussen jag drömmer om. Jag skulle kunna lägga tid och möda på mig själv på ett helt annat sätt än jag någonsin haft samvete att göra tidigare.

Och så händer det här. 25-åringen är ju vuxen för länge sedan, och 16-åringen fyller 17 om bara några dagar och mår bättre än någonsin. Och 14-åringen, som jag trodde jag skulle få vänta längst på, han är plötsligt först ut att kräva vuxenliv och eget ansvar. Och kvar står jag och är chockad över att förlora mitt barn, vilsen över att jag ska bygga en helt ny och vuxen relation med honom och jag vet inte hur man gör, och samtidigt är det som om någon smällt upp en dörr rakt framför mig som jag inte var medveten om fanns, och om jag kliver igenom den så har jag väntat färdigt. Då är jag där, då har jag gått över tröskeln från väntan till vad det nu är som ska vara resten av mitt liv, och där jag snart inte kommer vara mamma mer än när barnen ringer mig på lördag eller vi ibland äter söndagsmiddag tillsammans. En framtid där mitt ansvar plötsligt är bara jag, som är så nära att jag plötsligt kan se den nu, där jag nästan kan ta på den.

Det är så märkligt. Det är som om jag paketerade mig själv “i väntan på” först en gång, efter första skilsmässan, och sedan en gång till efter andra skilsmässan, och nu har snöret på paketet lossnat och pappret börjat ge efter. Och någonstans inuti där finns jag, mitt riktiga jag, den jag som inte har väntat och uthärdat och bara försökt överleva allt skit. Det jag som är jag, som är den som först klev in i den där bilen uppe i Nord-Norge för en herrans massa år sedan, bilen som tog mig till flygplatsen och sedan till Arlanda och landet jag sedan blev fast i på så många sätt. Där jag jobbat så hårt på att passa in och vara svensk att jag tappade mig själv lite på vägen redan då, och ännu mer när mina relationer gick i kras och jag ville mina barn så väl och det bara blev fel och jag borde ha tagit med mig dem långt bort härifrån. Den människan. Finns hon kvar där inne, tro?

Jag vet inte om hon gör det. Men jag vet att allt är inte av ondo, inte ens i den fruktansvärt uppslitande och förkrossande situationen vi hamnat i nu. För den innebär även början till en ny början för mig också. En ny början jag väntat på väldigt länge. Så jag försöker hålla fast vid den tanken mellan gråten och sorgen och chocken. Jag ska hålla allt vad jag kan i den. För det finns ett liv på andra sidan det här också. Det måste det finnas.

2 kommentarer

  1. ❤❤❤
    Jag tänkte på dig så mycket igpr. Så mycket och så starkt. Men något fick mig att inte fråga. Känslan av att du behövde få vara ifred. Så förlåt att jag inte frågade redan igår hur allt hade gått. Men du fanns i mina tankar hela dagen och kvällen. ❤

    1. Author

      Be inte om ursäkt för det, hjärtat. Jag var inte i ett skick där jag orkade prata ändå. Jag har mest bara gråtit i tre dygn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *