Med handen på hjärtat

Säger jag något annat just nu än att “den här veckan sparkar mig där bak” och liknande? Det känns inte så. Det känns som att det är det enda jag säger just nu. Vilket för all del är rimligt, för det är onekligen tufft att hålla ihop allting just nu. Dels att orka med mina egna studier, att jobba så mycket som möjligt samtidigt, och så sköta hus och hem och allting kring ungarna ovanpå det. Med ett utmattningssyndrom i bagaget. Enklare saker har jag onekligen tagit mig an, så mycket är säkert.

Det som faktiskt förvånar mig lite är att jag kan vara så extremt sliten som jag är utan att utmattningssyndromet visat sitt fula tryne (än – peppar, peppar). Det är ju lite märkligt med tanke på att jag så sent som i somras fortfarande hade dagar då ingenting fungerade. Men nu tuffar jag på, dag för dag, och kropp och huvud hänger fortfarande med. Någorlunda i alla fall. För en sak ska jag allt erkänna, med handen på hjärtat: Om någon erbjuder mig ett fast jobb på 50 % eller mer nu, så är jag beredd att sluta min utbildning.

Skälet till det, utöver det ekonomiska, är att den biologiska baskurs vi läser nu är en riktig pain in the ass. Och lite till. Det är en ofantlig korvstoppning, och för mig som varit krasslig förra helgen och delvis under början av veckan, samt haft galopperande huvudvärk varje dag sedan förra fredagen, så har det visat sig fullständigt omöjligt att tillgodogöra sig all korvstoppning som ägt rum den här veckan. Sista föreläsningen den här veckan, nr 3 i raden, var det inte mycket som gick in av, kan jag säga. Det var bara tvärstopp. Till slut var jag nästan gråtfärdig över eländet, för det gick helt enkelt inte att ta in mer information än jag redan åstadkommit den här veckan, och jag behövde förbereda 13 frågor inför morgondagens presentation också. Och av de 13 frågorna så var det bara den första som jag kunde som rinnande vatten, resten var jag antingen helt nollställd på eller hade bara en vag idé om. För självklart handlade de resterande 12 frågorna om alla de saker jag inte hunnit få in i huvudet ännu. Så klart.

Jaja, jag har i alla fall skrivit något på alla frågorna, även om jag inte direkt är förberedd på ett sätt där jag kan ställa mig och hålla presentation om någon av dem (annat än första frågan då, som var busenkel). Det får helt enkelt duga för den här veckan, och så får jag hoppas jag kan hämta in det som fattas den här veckan under veckan vi ska repetera allting inför duggan. För i helgen rör jag inte böckerna, då ska mitt huvud vila och smälta allting, och det tänker jag hålla hårt på genom hela utbildningen. Att plugga varje dag är aldrig en bra idé, saker hinner inte fastna då. Och nästa vecka blir det till att köra på igen med ännu ett gäng föreläsningar och en miljard frågor, så då kommer jag ha fullt upp med att försöka trycka in allt det i huvudet.

Men…ja. Hittar jag ett jobb nu på 50 % eller mer, så tackar jag ja till det och slutar på utbildningen. Jag svär. För jag hatar verkligen den här kursen. Inte för att den är ointressant egentligen, utan för att presentationen av den och sättet vi är tänkta att lära oss allting på är så värdelöst att jag bara blir förbannad. Det finns inte utrymme för att bli sjuk, som jag blev, och det finns inte utrymme för att ha ett liv utanför studierna som kräver engagemang, exempelvis om man har barn som behöver extra stöd eller man är tvungen att jobba sig igenom det hela. Så jag kan absolut tänka mig att lämna hela utbildningen enkom på grund av den här förbannade skitkursen (pardon my french).

Det hjälper ju inte heller att jag har väldigt svårt att se varför jag som röntgensköterska har användning av att kunna ALLT om cellerna ner i minsta lilla detalj. Eller att man får frågor om hur fosfolipider skulle bete sig på en annan planet med motsatta förutsättningar jämfört med jorden. Seriöst? Är röntgensköterskor de som först ska kolonisera Mars? VARFÖR ska jag behöva lägga tid på att lära mig sånt?? Det finns liksom ingen rim och reson i det, tycker jag, och jag undrar uppriktigt om de bara slängt in oss från röntgen på den här kursen tillsammans med alla blivande sjuksköterskor (som troligen inte heller kommer ha mer än marginell nytta av det här i framtiden) för att det är ett enkelt sätt att skapa 15hp.

Sen finns det faktiskt en grej till som retar mig till vansinne med all denna kemi, och det är att de här vetenskaperna alltid presenteras som den yttersta sanningen om livet, universum och allting, men när man väl börjar studera eländet så upptäcker man snabbt att det väldigt ofta heter “vi vet inte vad det här gör” (sagt om merparten av vårt DNA bland annat), och att man helt enkelt förväntas acceptera väldigt mycket av de där sakerna som sanningar rakt upp och ner, men där det i själva verket finns enorma kunskapsluckor. Jag har frågor! MASSOR av frågor! Och jag har jättesvårt att bara acceptera saker som för mig får vartenda rödljus jag har i skallen att gå av. För mig är kemin i det här väldigt mycket likvärdig vilken lullull-filosofi som helst, och väldigt mycket “vi tror” och “vi antar”, och mycket mindre rena fakta än man skulle kunna tro. Så ja, det är en svår kurs för mig på flera nivåer. Och tar jag mig igenom det här, så kommer jag aldrig någonsin igen vilja studera något som helst som har med det här att göra. Jag hatar det här upplägget så hjärtinnerligt, hur intressant ämnesområdet i grunden än må vara, så är det bara.

Nå. Rant over. Jag behöver varva ner lite nu och komma till ro, så att jag kan få mig lite ordentlig skönhetssömn i natt. Natten till i dag blev lite sådär i det avseendet. Jag kunde varva ner i lugn och ro i går kväll, tog en dusch och hoppade i säng vid 1-tiden, och tänkte sova till framåt 10 i dag. Ungdomarna skulle själva ta sig upp och komma iväg till skolan, hade vi kommit överens om, eftersom jag har en tuff vecka och behöver all vila jag kan få för att orka.

Jag somnade närmare halv två, och sov som en prinsessa. Till klockan var 07:14 och 14-åringen skickade ett meddelande om att han åkte till skolan nu. Bra att han berättar, men av någon anledning VAKNADE jag av det där pyttelilla plinget från hans sms, och kunde fasen inte somna om igen. Trots att jag var dödstrött. Sen tyckte jag att jag hörde ett ljud från 16-åringens rum, som är vägg i vägg med mitt, och insåg att han inte satt på 07:14-tåget, som han skulle. Bara att studsa upp och kolla, och mycket riktigt – han hade försovit sig (och av någon anledning hade jag alltså inte vaknat av hans brölande väckarklocka vägg i vägg med mitt rum, som dånat vid 6-tiden, men ett sketet, lågt sms-pling, DET vaknar jag minsann av). Han hade dock vaknat själv och var i full gång med att få på sig kläder, och hade redan meddelat sin lärare om att han skulle bli sen, och eventuellt inte hinna lektionen alls, eftersom han försovit sig. Han hade dessutom klart för sig vilken buss som gick närmast, och skulle ta den istället. Bra för mig, då kunde jag bara gå på toa och sedan återvända till sängen.

Men tror ni jag kunde somna om? I två timmar försökte jag, men trots att jag var så trött att jag var illamående, så gick det bara inte. Det var bara att ge upp och kliva upp till slut, för då hade dagens huvudvärk börjat göra sitt intåg och det var hög tid att kasta in lite smärtstillande, så att jag skulle få något gjort i dag. Är jag inte snabb nog på att göra det, så biter de inte, och hela dagen försvinner för mig (som det blev i söndags). Och är det inte ironiskt då att man fasen inte kan vakna till och bli pigg heller, när man nu inte kan sova?? Kan ni begripa det? Nej, då ska man vara som en jäkla zombie av trötthet dessutom. Gaaah! Sånt där kan driva mig till vansinne. Och det var ju verkligen inte vad jag behövde i dag, när jag hade så sjukt mycket att göra med studierna.

Ja, dagen blev ju som den blev då. Det kunde ha varit sämre, det kunde ha varit bättre, och mitt humör och mina känslor kring den här förbannade kursen kunde DEFINITIVT vara bättre. Överlever jag den och klarar tentan så är det inget mindre än ett mirakel, ska jag säga er, för så mycket annat skit som det händer i mitt liv hela tiden, så vet jag inte hur jag ska få plats med all den där korvstoppningen, vare sig mentalt eller fysiskt. Det är antagligen tur jag har börjat söka jobb igen, om man säger så, för det här kan bli precis vad som helst…

Att jag längtar efter helg är ingen överdrift, det kan man lugnt säga. Men innan dess ska jag ta mig igenom morgondagens presentationer och grupparbeten, följt av jobb hela eftermiddagen och kvällen, och när jag jobbat klart ska jag inte bara åka hem, utan fortsätta förbi Palatset och ungefär två tusen mil rakt ut i becksvarta skogen, för att hämta 14-åringen hos hans flickvän, på en adress jag aldrig varit på förut. Det blir kul… (antagligen inte). Jag kommer inte vara hemma igen förrän vid 23-tiden (om jag hittar där ute i skogen, vill säga), så gissa om jag kommer vara redo för helg vid det laget…

Jag hoppas bara grupparbetet och presentationerna kan bli klara i förtid, så att jag får en lucka innan jag måste jobba, för jag skulle behöva ta mig förbi två olika bibliotek (som ligger typ i varsin ände av stan, dessutom) för att lämna tillbaka böcker som skulle ha varit återlämnade förra fredagen (när jag blev sjuk och inte åkte in till människobyn), och för att förhoppningsvis hinna köpa något att äta till lunch + något att äta under kvällen, så jag inte svälter ihjäl innan jag hinner hem. Men vi får se. Det kan bli en ofrivillig fastedag också, med undantag för frukost, som jag hoppas jag åtminstone ska hinna med.

Ja, det blir ju inte så mycket bilder i de här inläggen, hörni, när jag mest bara gnäller och muttrar över den här förbaskade kursen. Men ni ska i alla fall få se de färdigblockade Örebrovantarna, även om jag inte fotograferat dem ordentligt ännu, och så ska ni få en sneak peek på nästa vantprojekt, som blir Kirunavantar! 😀 De sistnämnda har jag dock lovat mig själv att jag inte får göra mer än mudden på, inte förrän jag färdigställt stickmönstret för Örebrovantarna. Annars kanske jag börjar röra ihop saker och ting. Så planen för helgen är att skriva färdigt Örebromönstret och publicera det, SEN får jag börja designa Kirunavantarna på allvar. 🙂

Örebrovantarna, ovansida.
Örebrovantar, insida.
Mudd till Kirunvantar in the making.

Nu ska det varvas ner här med lite stickning och kanske en YouTube-video eller två. För det är jag banne mig värd. Så det så. Och om ganska precis ett dygn har jag förhoppningsvis hunnit slå ner rumpan i soffan igen, och kan andas ut efter den här galna veckan. Håll tummarna för det, och att jag inte irrar runt i mörka skogen fortfarande då… 😛

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *