Lugnet & stressen

Det har börjat hända lite nu och då. Två gånger den här veckan, rent av. Jag pratar om lugnet. Det där djupa lugnet som känns ända in i själen. Lugnet som säger att allt kommer bli bra, att allt ÄR bra, och att det bara kan bli bättre härifrån. Det är en helt fantastisk känsla. En känsla jag inte haft särskilt ofta de senaste 20 åren. Det har funnits Någon som har varit ett hinder för det. Fast nu är det inte riktigt så längre. Det börjar finnas ett skydd, till sist.

Jag hade det där lugnet i dag, ända fram tills klockan var 14 ungefär. Det var ren njutning. Sedan kom stressen istället. Vi visste att den där Någon skulle vara på ett ställe nära oss i eftermiddags, och vi var alla på helspänn och bar på en oro att Någon skulle dyka upp på vår trappa. Även jag kände så, men mest var det barnen och deras oro som smittade av sig på mig. Vi stannade inomhus ända tills klockan var 18, med ytterdörren låst, som vi alltid har det. Sen skulle vi grilla. Jag kände mig trygg på att vi inte behövde vara oroliga längre då, men 16-åringen var inte redo att gå utomhus ännu. Så vi skippade grillandet i dag och gjorde mat inne istället.

Vi har det mycket bättre nu, även om det finns såna här stressmoment kvar fortfarande. Jag hoppas de ska minska med tiden. Jag hoppas Någon till sist ska förstå att jag inte baktalar honom. Att det här inte kommer från mig. Det kommer från barnen. De blev stora. De förstod. De valde. Och jag stödjer dem till fullo i deras val. Någon förstår inte det. Någon tror jag är boven som orsakat detta. Jag struntar i vad hen tror, för mig är Någon inte relevant över huvud taget. Någon saknar fullständigt betydelse i min värld, och är bara Någon jag behöver vänta ut, tills barnen är myndiga och bestämmer allt själva. Jag är inte intresserad av att vinna över Någon och inte heller av hämnd. Det skulle bara vara intressant om Någon hade betydelse för mig. Men Någon har inte det.

Någon saknar allt av betydelse för mig och är inte värd vare sig tid, möda eller känslor. Någon är ett övergående problem som jag väntat ut i 13 år, och som jag bara behöver vänta ut i ytterligare 3½ år, sedan kommer den pyttelilla blipp som Någon i dagsläget utgör på min världskarta slockna helt. 3½ år kvar tills 14-åringens myndighetsdag, frihetsdag, självbestämmandedag. Efter det kan jag tillåta mig att fullständigt glömma att Någon ens existerar. Och det är faktiskt det absolut enda jag vill. Att få glömma. Jag vill inte ta strid eller slåss, för det skulle innebära att jag måste lägga tid och tankemöda på Någon, och det har jag ingen som helst lust med.

Någon är en människa jag praktiskt taget aldrig tänker på, och som varken barnen eller jag är nämnvärt intresserade att diskutera eller prata om. Vi har annat som upptar vår tid. Vi växer, mår bättre, bygger en ny tillvaro. Det är vad vi lägger vår tankemöda och energi på. Det finns inget hat eller någon ilska här, inte från min sida i alla fall, och jag försöker undvika att barnen ska fastna i det, trots att gudarna ska veta att de har alla skäl i världen att både hata och vara arga. Men efter 20 år vet jag också att det inte kommer leda någonstans, för Någon kommer aldrig medge vad hen har gjort. Det kommer inte hända, och då kommer hat och ilska bara leda till frustration och att barnen mår ännu sämre. Så jag påtalar det, försöker motivera, skapa grogrund för drömmar, hopp och framtid istället. Vi pratar om utbildning, jobb, resor, drömmar, hopp och längtan. Vi odlar ingen negativitet under vårt tak. Det finns ingen lycka i det, ingen väg framåt.

Det här var inte inlägget jag egentligen hade tänkt skriva. Det är nog bara det sista av stressen som behövde få utlopp. Kanske är det också morgondagen som spökar lite. Vi har planeringsmöte på skolan då, och trots att de rent generellt gav ett bra intryck i våras, så har jag fortfarande svårt att ha förtroende för skolväsendet över lag. Jag tycker deras uppdrag borde vara att säkerställa utbildning och barnens välmående i första hand, men så är inte fallet i Sverige. I Sverige är närvaro viktigare än allt eftersom vi har lagstadgad skolplikt. Därför har tusentals barn blivit hemmasittare istället för att få anpassad skolgång hemifrån, till exempel. Det intressanta är att Covid-19 tämligen omgående visade att barn som har svårt med närvaron i skolan och som nu kunde jobba hemifrån istället, plötsligt fick hundraprocentig närvaro OCH gjorde bra ifrån sig ämnesmässigt, jämfört med när de bara satt hemma och inte fick uppgifter anpassade för arbete på distans. Det tål att funderas på.

Min 14-åring har nu fått på papper att hans psykolog rekommenderar att han får tenta bort grundskoleämnen i förtid, för att minska stressen över skolplikten och närvaroplikten. Jag hoppas verkligen vi kan få skolan att hörsamma det, för vet ni vad 14-åringens ursinnesutbrott den senaste månaden berott på? Stress över den annalkande skolstarten. Han berättade det för mig i går. Så jag kommer verkligen, verkligen slåss för att han ska få tenta bort ämnen och bli klar i förtid, och jag har inte för avsikt att tvinga honom till skolan om han inte mäktar med det. Har man social ångest som diagnos, bland annat, så måste man själv få styra över den sociala biten av ens tillvaro. Det spelar ingen roll hur mycket skolan eller samhället generellt vill åberopa att det är “bra för en” med social interaktion, för när man har en sådan diagnos, så får man inte på något villkors vis bli fråntagen alla möjligheter att välja när, var, hur och med vem. Då vet man bäst själv. Och min 14-åring vet definitivt bäst själv, han har en mognad som vida överstiger många vuxnas, i synnerhet i frågor som rör honom själv.

I morgon möte. Jag längtar efter att det ska vara över. Och undrar hur många gånger jag kommer få höra att jag kan “få stöd i mitt föräldraskap” den här gången.

Jaja. Det blir nog bra.

Bra i dag:
De skalperade gurkorna börjar återhämta sig, och har börjat producera en ny omgång gurkor. 🙂

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *