Livet, livet.

Det är väldigt mycket liv just nu. Intensivliv. Fullt ös och ända in i kaklet-liv. sådär som får en att undra om man verkligen orkar, om det hela ska gå vägen. Det är vad hela den gångna veckan präglats av. Men den har även innehållit ett par små överraskningar, helt oväntat.

Veckodagarna har ju handlat om studier, jobb och att få vardagen att fungera på hemmaplan. Eftersom mina ungdomar mår som de gör, så är det svårt att ställa krav på dem utanför att de ska orka med skola och jobb, för de har det helt enkelt inte i sig. De har gjort slut på sig själva lagom tills att de kommer hem/är färdigjobbade. Det innebär att precis allting här hemma faller på mig. Allt från att handla mat till att tillverka den, till att diska, städa och allt annat. Det tar ohemult mycket energi, i synnerhet när man bor i villa med en tomt som också behöver kärlek.

Jag behöver dessutom lägga lite extra möda, energi och kärlek på mina barn, för att de ska orka med sin vardag och sina studier. Just nu är det framförallt 14-åringen som behöver extra stöd, och det är minst sagt en balansgång just nu. Han är bara tre veckor in i sin medicinering, och även om jag absolut ser en positiv skillnad så är han samtidigt drabbad av väldigt jobbiga biverkningar. En av dem är oväntade raseriutbrott där han inte blir utåtagerande, utan bara fruktansvärt otrevlig på ett lågmält sätt, samtidigt som han utstrålar iskallt hat mot den det riktas mot. Och det kommer så fort! Innan har det ju funnits en uppbyggnadsfas innan han fått sina humörsvängningar och raseriutbrott, men nu är det som att vända en hand.

Ilskan är annorlunda nu också, som sagt. Den känns annorlunda, känns obehaglig. Och det är dessutom fruktansvärt obehagligt att uppleva sitt barn på det här sättet, som annars alltid varit den snällaste, raraste varelsen på denna jord (fram tills han dels fick problem med depression och ångest, och dels att han behövt uppleva det han gjort med mobbning och hur han blev behandlad i sitt andra hem). Det är en förändring som är helt galen när den inträffar. Men det positiva med den här medicineringsutlösta ilskan är att den går över mycket snabbare än hans tidigare raseriutbrott. Innan kunde han vara arg i 5-6 dagar utan problem, nu lägger det sig inom några timmar (även om han helst inte pratar med den han varit förbannad på på ytterligare några timmar).

Andra biverkningar som han sliter med är värk i lederna, framförallt knäna, och att han har svårt med aptiten. Fast de sakerna kan man ju leva med, även om jag skulle vilja att han fick i sig lite mer mat om dagarna. Sen finns det säkert andra saker också som vi inte insett ännu att de är biverkningar, men de där tre har jag i alla fall insett är just det, för de är så påtagliga. Hoppas bara de kan gå över snart, i synnerhet det där med det iskalla hatet, för det känns så hemskt vidrigt att hamna i skottlinjen för den. Även om han inte rår för det.

Nå, jag hade egentligen inte alls tänkt skriva om det där, men å andra sidan kanske det är bra att göra just det. Att vi som är föräldrar till tonåringar som kämpar med depression, ångest och även andra saker faktiskt sätter ord på hur det upplevs att vara i vår sits i det här. Jag vet att jag hade saknat att dela det med andra som upplever samma sak, men jag vet ingen som faktiskt skriver om det. Å andra sidan har jag väl inte letat supernoga heller, det kanske jag borde göra.

Hur som helst. Den gångna veckan flög förbi med alla göromål som den innehöll, och jag tycks ha blivit godkänd på båda de seminarier vi hade på torsdag och fredag – yeay. Det är nog så viktigt inför slutbetyget i kursen i januari. Men nu ska vi ha uppehåll i den första Radiografi-kursen i 12 veckor innan den fortsätter med ytterligare två veckor i början av december, innan det blir en hel månads självstudier över jul och nyår. Men nu närmast blir det 10 veckor biologiskt basblock, följt av 2 veckor VFU.

Jag bävar lite inför den kommande kursen, för den sägs vara brutaltung, och lite så är det väl jag minns den från förra vändan också. Men med lite tur kanske jag har fördel av att ha läst den en gång förut, även om det är typ 12 år sedan. Håll tummarna för det!

Nu i helgen var tanken att bara vila och annars städa lite lugnt, och det är väl i grova drag så det sett ut också. Jag tog dock ett rejält ryck i går eftermiddags och tokröjde hallen uppe, vilket har varit nödvändigt att få gjort betydligt längre än jag är beredd att erkänna. 😛 Att få det gjort innebar även att jag äntligen kunde få ställt upp alla torkställningar där uppe igen, vilket är bästa stället att ha dem på om man vill slippa snubbla i dem hela tiden.

Det blev även ett rejält tvättstugerally i går. Jag vet inte vad som hände, men tvättkorgen var i stort sett tom söndag kväll förra helgen. Sedan tycks all smutstvätt i världen ha kommit hem till mig för att dö, för när jag sladdade in i fredagskvällen den här helgen, så var korgen proppfull och det bara vällde över, och på golvet bredvid låg det lika mycket till. Vaffan?? Sen tillkom det ju ännu lite mer tvätt allt eftersom jag röjde runt i går och tvingade Palatsets övriga invånare att komma ner med det de hade kvar på sina rum, så efter att jag hade kört fyra fulla maskiner i går såg det lik förbaskat ut så här i tvättkorgen:

Översvämning i tvättkorgen och lika mycket till på golvet bredvid. Hur är det möjligt?? Här har jag ju tvättat fyra stora laddningar redan! Gaaaah!
Trapptorkställningarna är fulla i handdukar och tvättlappar.
Ännu mer tvätt på tork.
Och ännu mer tvätt på tork.

Alltihop borde vara torrt tills i morgon, så då kan jag fortsätta tvätta allt som blev kvar i tvättkorgen i går (nej, jag har ingen torktumlare).

Annat som hänt i helgen har varit hejdlösa mängder mat. Ingen helg utan överdrivna mängder mat, det är mitt motto! 😛

Fredagsmiddagen blev Max’ vegoburgare med sötpotatisklyftor och tryffelmajonnäs – herregud, så gott! Och ja, vegoburgarna smakar precis lika gott hemma! MYCKET godare än burgare gjorda på kött, rent av. 🙂
Kex, brieost och fikonmarmelad är ju inte det sämsta man kan ha till lunch en lördag, kan jag tycka.
Lördagsmiddagen blev chicken sandwich med bacon-majonnäs och jumbo-fries. Gott!
“Why change a winning concept?”, tänkte vi, och slog till på burgare i dag med. Denna gång blev det Max’ krispiga kycklingburgare, och det var lika galet gott som allting annat man satt i sig den här helgen, och som vid det här laget antagligen fått ens artärer att krulla sig.

Jag har förstås även klämt in julklappstillverkning och adventskalenderpaket även denna helg. En julklapp blev klar, och en annan visade sig behöva lite förstärkningar i form av ett extra garnnystan, som därför beställdes. Det borde anlända om någon dag eller två. Jag gjorde även färdigt ett adventskalenderpaket till min syster, och börjar inse att den där tjusiga kartongen jag tänkte tillverka för dem att ligga i antagligen kommer behöva vara i storleksordningen flyttkartong. Heh. Ja. Det KAN eventuellt ha varit så att jag inte riktigt haft klart för mig hur SKRYMMANDE saker och ting skulle bli när jag tillverkade dem…host, host. Det kanske är enklast att bara skicka med en skottkärra som hon kan ha dem i, så kan hon ju rulla fram den till hennes goa fåtölj varje morgon, när hon ska öppna paket. 😛

Dagen i dag blev betydligt mer vilsam än gårdagen, och det var nog lika bra, för jisses, vad sliten jag har känt mig i dag! Ett tag undrade jag om jag höll på att bli sjuk, vilket är en högst befogad grej att oroa sig för just nu. 16-åringen blev nämligen tokförkyld och sjuk natten till i går, så nu går jag bara och väntar på att det ska bryta ut för mig med. Och ja, jag har även skickat en förfrågan till min vårdcentral om att åka och testa 16-åringen för Covid-19 eftersom Folkhälsomyndigheten nu uppmanar till att barn och unga också testas, men i nuläget är jag osäker på om vi kan få till det. 16-åringen är så kass och vår vårdcentral ligger ända inne i människobyn, 4,2 mil bort, och jag är högst tveksam till att han orkar åka så långt just nu. Men vi får se hur det blir. Hoppas bara det inte blir ännu värre än det här, och att det snabbt börjar läka ut, för han har haft en riktigt jobbig dag i dag.

Men på tal om det här med att vara sliten, så har vi faktiskt veckans första lilla överraskning här: Jag känner mig fruktansvärt jättesliten…men kroppen har inte bara stängt ner sig, som den gjort tidigare när det blir för mycket av något! 😀 Alltså, utmattningssyndromet håller sig fortfarande på mattan, TROTS allt som pågår just nu! Wohoo! Måtte det fortsätta så. 🙂

Ja, vi kan väl ta den andra lilla överraskningen jag fick också då: Först drömde jag världens mysigaste dröm om att jag var tillsammans med en god vän, och att han var den bästa pojkvännen ever. Ni vet, en sån där galet mysig dröm bara, som får en att bara le när man vaknar. Sen, typ dagen efter eller så, så mötte jag någons blick och han log mot mig, och för bråkdelen av en sekund så sa min hjärna att “men du…det kanske kunde vara lite trevligt ändå att ha någon i sitt liv på det sättet…?”. Efter att inte ha haft en endaste liten tanke åt det hållet sedan Dackefejden ungefär, så var det minst sagt en överraskning att det där dök upp nu. Fast tro nu inte att det kommer hända något stort framöver med det första – jag har helt enkelt inte ork till det, inte med de ekonomiska frågor jag brottas med, ungdomarnas behov av stöd och hjälp, och så mina egna studier ovanpå det. Men bara att tanken dök upp var ju spännande. Kanske kommer jag ha ork och utrymme för det någon gång i framtiden? Vi får se. 🙂

Jag tog tag i ett annat projekt i helgen också, utöver att röja på hallen uppe. Designen för Örebrovantarna är ju sedan länge färdig, men jag har velat göra en version i Rauma finull också, som är ett billigare garn än Östergötlands Visjöull, som jag designat både de här och Stockholmsvantarna i. Jag vill ha med fler garnalternativ i mina mönster, på bilderna, för att folk inte ska låsa sig vid att de måste använda just det garnet designern har använt i ett stickmönster. Jag tycker sånt är så trist, för man måste ju inte använda dyrgarn bara för att designern har gjort det, och det viktigaste är ju att man får sticka och göra kul saker, inte att man spenderat allt man äger och har på garnet.

Tillverkning av Örebrovante i Rauma finull.

En annan sak jag ska skriva in i mina mönster, tänkte jag, är att jag tycker det är helt okej att människor som köper mina mönster stickar upp saker och säljer kommersiellt på marknader och liknande. Inte industritillverkning alltså, utan småskaligt, för småföretagare och hobbyföretagare och så. För jag kan inte se att jag skulle förlora något som helst på det – jag har ju ändå inte tid att sticka åt andra, så då är det ju toppen om andra har lust och möjlighet att lägga tiden på att göra det åt de som inte kan/vill/hinner sticka själva. Jag tror inte det kommer innebära att jag säljer färre mönster, utan jag ser det som att då får ju flera tillgång till mina designs. Och för mig innebär det ju att det är fler som går runt ute i världen med mina designs på sig, som en reklampelare för mina arbeten. Win-win! 🙂

Mjaha…det var nog det jag hade att berätta för den här gången, hörni. I morgon börjar en ny kurs, denna gång på distans, och dra mig baklänges vad glad jag är för just det just nu! Bara tanken på att kliva upp snortidigt i morgon bitti och åka in till stan….neeeeeeeeejjjeee… 😛

Sov så gott, hörni, så hörs vi i morgon! 🙂

Veckans hoppsan:
Det verkar inte bättre än att jag ska få smultron i september. Jaja, bättre sent än aldrig, va? 🙂

Smultron i vardagsrumsfönstret.

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *