Livet efter utmattningssyndrom

Att drabbas av utmattningssyndrom är på många sätt som att återställas till fabriksläge. Med den lilla skillnaden att några av synapserna blivit så grillade att de inte riktigt fungerar som de ska längre. Eller inte fungerar alls. Det innebär ibland att man får lära om vissa självklarheter, som exempelvis hur det här med ork fungerar. För skillnaden mellan ork före och efter ett utmattningssyndrom är milsvid. Före kunde man känna sig trött, sliten, utmattad och en rad sådana saker lite nu och då, och man kunde skilja på de olika typerna och det fanns en tydlig distinktion mellan en bra och en dålig dag, exempelvis. Numera gör det inte det. Jag kan vakna och känna mig utvilad och helt okej på morgonen, och inse när jag tagit mig nerför trappan, in på toa och sedan in i vardagsrummet att energireserven jag hade åstadkommit under natten inte räckte så mycket längre än så. Fast jag känner mig inte trött, sliten, utmattad eller något av det där, utan det är helt enkelt bara en fullständig frånvaro av ork som säger en att nehepp, det blir nog inga stordåd i dag, inte. Det är faktiskt en ganska märklig känsla. Eller frånvaro av den samme, snarare. Men efter 2½ år börjar jag vänja mig.

Jag vet i och för sig inte om alla får det så här efter sitt första utmattningssyndrom. Jag minns inte om jag hade det, men kanske? För det här är varken det första eller andra utmattningssyndromet jag haft, det är det tredje eller fjärde. Fjärde är det nog. Fast jag minns inte att de första var lika kraftiga, så kanske hade jag bara alldeles vanliga krascher då, och drog på mig storkovan nu sista gången? Sannolikt är det så. Jag upplever det i alla fall som helt annorlunda den här gången, och finner att jag får revidera liv och leverne fortlöpande, allt efter vad jag kan och orkar göra. Som det här med jobb. Sjukhuset fungerar bra, äldrevården not so much (vilket är synd, för jag har träffat några riktigt roliga fruntimmer i min egen ålder på båda äldreboendena, som jag gärna skulle hänga mer med). Och när 14-åringen är på sitt mest tonåriga humör, så dräneras jag snabbt och blir som en gammal ballong som luften gått ur. Eller som i dag, när jag äntligen lyckades ta tag i det här med sovrummen, och jag kom så långt att jag fick dammsugit och möblerat om litegrann inne hos mig – vilket innebar att jag flyttade sängen 30 cm, tog in ett lätt bord med lite större yta att ställa bredvid min säng, knuffade in en byrå som stod på hallen alldeles utanför mitt rum, flyttade över kläder i den samma och dammsög litegrann. Jag hade 3-4 pauser om 10-20 minuter emellan också, ändå blev jag så sliten att jag var tvungen att sova en timme på soffan efteråt. Och sa att det fick bli hämtpizza till mat i dag, för jag hade ingen ork kvar att laga mat. Det är bitvis fortfarande svårt att förlika sig med att det är så jag fungerar nu, men jag börjar som sagt acceptera det ändå.

Hämtpizza! Min favorit är vegetarisk pizza, det är i stort sett det enda jag köper när vi handlar hämtpizza.

Jag oroar mig naturligtvis för hur det ska gå att studera och jobba parallellt i 3 år. Någonstans hoppas jag att dessa månader av tillvänjning ska göra att jag sakta kan komma upp på en nivå där det går att fungera på det sättet, så att jag får ihop det totalt sett. Samtidigt är jag beredd på att det kanske inte går vägen, och försöker vara open minded kring vilka alternativ som kan tänkas finnas. Ett alternativ är ju att jag faktiskt kommer igång med skrivandet igen. Att jag började blogga var ett steg på vägen mot just det, och jag känner numera att det är skönt att skriva något i stort sett varje dag, även om det inte nödvändigtvis är så spännande för någon annan att läsa. Men det är i alla fall god träning, och jag mår bra av det. Dessutom ger det mig ledtrådar om saker att jobba vidare på, och det ger mig möjligheten att formulera den här nya vardagen jag haft i ett par år nu, med mina egna ord.

Någon skrev i går ett inlägg på Facebook (kan det ha varit Anneli Wester, tro?) om det här med ens inre röst, och att man kan jobba med hur man låter ens inre röst tala till en och hur man påverkas av det. Inlägget handlade typ om negativa tankar som styr en och så, vilket är något jag inte har problem med alls. Däremot fick det mig att fundera på vad min inre röst egentligen säger, och kom fram till att min inre röst har ägnat de senaste 20 åren åt att säga åt mig att jag måste vara förberedd. På allt och på alla fronter. Ska jag skriva böcker, så ska jag veta allt om det aktuella området. Ska jag skriva något forskningsrelaterat, så ska jag ha gått igenom och analyserat allt av forskning som är relevant för min forskning. Ska jag sy, sticka, pyssla, hantverka något, så ska jag ha allt hemma i god tid innan. Så där håller jag på med precis alla mina projekt, vilket för det mesta leder till att jag är sjukt mycket förberedd på det allra mesta, och jag har gjort enorma mängder research om allt möjligt, men istället kommer jag aldrig riktigt till skott att faktiskt göra alla de där sakerna jag har förberett mig så inför. Jag hinner helt enkelt inte. All tid går ju åt till förberedelser istället, och det hela blir en obra cirkel jag liksom fastnat i.

Som det här med att skriva böcker. Att skriva historier är min största talang, allra helst psykologiska thrillers. Jag är grymt bra på det. När jag sätter mig ner och faktiskt gör det. Men när gjorde jag det senast? På allvar? Problemet jag har i dag är att jag har ett vardagsliv som ständigt avbryter, vilket jag behöver lära mig att hantera, samt att jag måste lära om min skrivprocess, så att den faktiskt blir av. Som sagt, det var ett av skälen till att jag började blogga igen. Jag har även börjat läsa mer under samma period, fast rent nöjesläsande bara. Det gör också skillnad. Jag behöver hitta den där historieberättaren som bor någonstans där inne fortfarande, för jag tror helhjärtat att det är det jag ska bli “på riktigt” när jag blir stor. Det har alltid varit det. Allting annat har bara varit frågan om att etablera mig ekonomiskt så att jag skulle ha friheten att just skriva, och att etablera mig på den fronten på riktigt.

Min plan nu, när jag insett att det är dags att sluta förbereda mig på att jag en vacker dag ska bli författare, och istället VARA författare redan nu. Jag kan det här, jag behöver bara hitta rutinen för det. Herregud, jag är ju redan publicerad författare och jag har till och med förlagsverksamhet registrerad själv också – jag vet allt jag behöver veta. Nu är det dags att GÖRA istället för att förbereda.

För i dag är jag dock nöjd med att ha fått fixat lite i mitt sovrum. Tanken är att jag ska kunna ta min tillflykt dit med min dator, och kunna sitta där och skriva i lugn och ro om jag vill. Nu har jag ett bord som är stort nog bredvid min säng för att ställa laptopen på, så nu är det bara att köra. Och som inledande inspiration nu i kväll, så har jag sett ett par filmer baserat på noveller av Stephen King. Först ‘1922‘, sedan ‘Secret window‘. Jag passade samtidigt på att fästa alla trådar i boho-koftan och att börja montera den, och nu håller jag på att sticka halskanten. Sedan ska fickorna stickas och det ska virkas fastmaskor runt ärmarna och runt öppningen i fram och längs nederkanten, sedan ska den blockas. Så skönt att nästan vara klar! Det här projektet har pågått i snart 3 år! Jag längtar efter att få den av stickorna, att fotografera de fyra jag har gjort så här långt, och att få börja använda dem.

Mycket trådar blir det. Och här har jag fortfarande inte fäst alla trådar i ärmarna på koftan.
Krage på g, en kort, liten en, som blir klar på nolltid. Jag räknar med att bli helt klar med denna i morgon, så att jag kan blocka den då. Hurra!

I dag har jag förresten testat att bara dricka vanligt vatten istället för kolsyrat vatten. Jag har ju den där luftbubblan som kommer och går i tarmen, och som är riktigt störande emellanåt. Den senaste veckan har den varit det, antagligen på grund av all mat man tryckt i sig också, men jag tänkte hur som helst jag skulle prova att inte dricka kolsyrat vatten i några dagar och se vad mina tarmar tycker om det. Det sitter långt in dock, det ska medges, för jag älskar verkligen mitt kolsyrade vatten.

Mason jar-mugg med både handtag och lock med hål för sugrör – perfekt!

Nå, ett par rader till på kragen hinner jag kanske att sticka, sedan får det bli sängen. I morgon är det åter till allvaret, och dags för 14-åringen att återvända till skolan. Håll tummarna att det flyter på bra! …och att han sover längre än till kl 1 i natt, som han gjorde natten till i dag, eftersom han vänt på dygnet och vägrar lyssna på mor sin när det handlar om att komma rätt igjen. Han kan själv minsann…suck. Men jaja, han får väl vara trött i morgon då, inte mycket att göra åt det. Jag hoppas också att 16-åringen kan komma igång med sina studier igen under de kommande par dagarna, men vi väntar fortfarande på hans iPad och inloggning.

God natt! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *