Ledsamheter

Det har varit några dagar av ledsamheter nu, och även om gårdagen gick hyfsat bra, så fick även den sig en törn i slutändan, på flera olika sätt. Ett av dem hade att göra med Facebook, vilket jag ska skriva mer om i ett eget inlägg inom kort, men det hände även två andra saker i går, som på sätt och vis hade koppling till just Facebook.

Det ena var ett ansikte från förr, som jag plötsligt kände igen. Någon som en gång i tiden, för mer än 30 år sedan, var en bekant. Jag tvekade lite, men skickade sedan en vänskapsförfrågan. Tänkte att han borde känna igen mig, för jag har samma efternamn nu som den gången, och vi har många gemensamma bekanta. Jag tänkte även att han kanske inte alls ville ha någon kontakt, det var ju ändå mer än 30 år sedan vi senast sågs, och även på den tiden var det inte mer än på en nivå av att vara just bekanta.

Nästan ett dygn senare kunde jag konstatera att han inte hade svarat, och jag började känna mig lite obekväm med att jag hade skickat den där förfrågningen till att börja med. Inte för att jag var rädd för att han skulle välja att inte tacka ja, utan för att brottstycken av hur saker var den gången började sippra tillbaka in i mitt medvetande. Fragment av hur min familj under en väldigt kort period umgicks med hans familj, och att det ganska abrupt upphörde. Varför vet jag inte, men jag anar vad det kan vara. Mina föräldrar var inte ortens mest populära direkt, i synnerhet inte min pappa, och jag skulle inte bli förvånad om han sa eller gjorde något som fick dem att omedelbart ta avstånd till oss. De vore varken de första eller de sista som gjorde det i så fall, och det var något jag var så van vid på den tiden att jag inte ens reflekterade närmare över det. Jag drogs oftast över samma kam som mina föräldrar, framförallt min far, eftersom jag hade samma utseende som honom. Det förutsattes att jag var samma skrot och korn, och jag behandlades därefter. Det verkade aldrig finnas någon som tänkte tanken att om han försökte köra över dem och göra dem till offer för hans skit – så kanske jag också var det? Kanske till och med i ännu större grad, eftersom jag var tvungen att bo och leva under samma tak? Men nej, ingen frågade mig någonsin hur jag hade det hemma.

Eller jo, en av mina lärare gjorde det vid ett tillfälle när jag gick i 7:an eller tidigt i 8:an, efter att jag hade skrivit något i marginalen på ett prov jag hade skrivit, nånting i stil med att livet var meningslöst – men han gjorde det genom att kalla till möte med mina föräldrar, vilket innebar att jag fick sitta på mötet med min mor bredvid mig och därför utan möjlighet att berätta någon som helst sanning. Hon var inte världens bästa förälder, hon heller, kan man väl säga. Inte för mig. Mest av samma skäl som resten av samhället omkring mig där uppe, så vitt jag kan förstå – jag liknade min far, vilken hon upplevde sig vara fjättrad vid, först och främst på grund av att jag (hennes förstfödda) hade fötts och nu existerade. Jag kunde liksom inte vinna det där, det gick inte. Jag var och blev min fars dotter, och hur menlös jag än försökte göra mig själv, och hur mycket jag än strävade och aldrig ställde till med något, så var och blev jag sekunda vara.

Men åter till det jag började berätta om, den där vänskapsförfrågningen. Jag tänkte att jag skulle återta den, och hoppades att han helt enkelt inte hade sett den ännu. Det var ju trots allt knappt ett dygn sedan jag hade skickat den. Men när jag gick in på sidan över skickade förfrågningar så stod det att jag inte hade några. Han hade alltså tackat nej. Jaha…men jaja, det var ju som sagt över 30 år sedan vi senast sågs, och det behövde ju faktiskt inte vara mer än så. Man ska inte skapa en hel hönsgård av en fjäder, det är något jag försöker hålla styvt på. Men av någon anledning så gick jag in på hans profil ändå, varför vet jag inte riktigt, och nu upptäckte jag något märkligt. Om han hade tackat nej till min förfrågan, så borde det ju finnas en knapp där man kunde skicka en vänskapsförfrågan igen (inte för att jag hade tänkt att göra det, aldrig i livet), istället för att det står att man har skickat en request. Men det gjorde det inte. Det fanns ingenting där. Jag hade aldrig sett det förut, och var tvungen att googla vad det innebar.

Det tog mig inte många minuterna att hitta svaret: Om knappen är helt borta, så innebär det att personen har klickat först en gång för att tacka nej, och sedan en gång till, vilket innebär att förfrågningen markeras som spam, och att man aldrig mer kan skicka en vänskapsförfrågan till den människan. DET sved. Han ville verkligen, verkligen inte ha med mig att göra, med andra ord. Jag var oförberedd på det och det tog mig lite på sängen. Kanske för att jag haft några ledsna dagar redan, vad vet jag. Men det kändes, ända in i själen kändes det, att bli så eftertryckligt ratad som människa. Spam. Jag -vill-inte-ha-med-dig-att-göra-och-du-får-aldrig-mer-en-chans-att-vara-någon-jag-kallar-vän-ratad. Och på en gång blev jag den där människan jag var då, hon som alltid drogs över samma kam som sina föräldrar, och sin pappa mest av allt. Hon som var så van vid att det var så, men som hade kunnat ge sin högra arm för att få en chans att visa att hon var sin alldeles egna människa, att hon var värdig på lik linje med alla andra, att hon inte var bara en kopia av de som hade tillverkat henne.

Jag vet att det är dumt. Jag vet att det kanske inte alls hängde ihop på det sättet. Jag vet att jag ingenting egentligen vet. Jag blev bara ledsen över det där, och det kastade mig tillbaka till den tiden och det som kan ha hänt då, som jag inte heller vet. Jag bara anar. Och för allt jag vet kan han vara ett riktigt praktarsle också, någon som röstar på typ SD och som är en allmänt usel människa. Jag vet faktiskt ingenting om den saken, för jag har inte hört ett knyst om honom under de senaste 30 åren. Jag hade praktiskt taget glömt bort att han fanns på grund av det, tills han råkade sväva förbi i ett eller annat sammanhang på Facebook, och jag kände igen honom och klickade på en knapp jag helt enkelt borde ha låtit bli.

Livet, hörni. Så kan det vara. Ibland ratas man, och det råkar hända när man är lite skör i största allmänhet, och så blir man lite ledsen. Fastän det på det hela stora inte alls var någon stor grej. Bara någon som inte vill vara bekant med en. Det är ju inte som om det är en barndomsvän som plötsligt säger upp bekantskapen. Det är bara en människa som alla andra människor, fast han inte vill ha med mig att göra, utan att jag vet varför.

Jaja.

Det hjälpte väl inte heller att det fanns fler ledsenfaktorer i går. Jag har en bekant, som plötsligt tystnade på Facebook i januari-februari nån gång, och som jag trodde bara hade tagit en Facebook-paus. Jag hade kikat in ett par gånger under våren för att kolla att jag inte missat något han skrivit, men nej, det var fortfarande tvärtyst. Jag tänkte inte mer på det, utan såg mest bara fram emot att han så småningom skulle återvända och att vi skulle sitta i timmar och riva käft med varandra online.

I går gick jag in på hans sida igen, och nu fanns det plötsligt en post från en av hans två systrar, där han var taggad. Han dog natten till 14 maj…

Luften gick ur mig alldeles när jag såg det. Jag hade ingen aning om att han var sjuk, han hade aldrig sagt något om det. Eller så hände allting väldigt snabbt, från januari till maj. Och jag kan inte låta bli att tänka på alla hans inlägg om hans latte och en cigg på närliggande kaféet där han bodde i Stockholm, och hur glad han var att vara en fri man igen, efter att ha genomgått en uppenbart väldigt jobbig skilsmässa något eller ett par år innan vi snubblade över varandra online. Jag tänker på hans son, som var 7-8 år, och som brukade tvinga pappan att baka bullar tidigt om morgonen, så att grabben kunde ha ett litet kioskstånd på trottoaren, där han sålde saft och bullar till de som gick förbi, och sedan gick de och handlade glass för alla pengarna. Och jag undrar om någon kommer göra det med grabben nu när hans pappa är borta.

Fan. Det var så oväntat. Ännu en sak jag inte varit beredd på de senaste dagarna.

Adjö, Mats, och glöm inte gummistövlarna. En vacker dag dyker jag upp i Nangijala, jag med, och proppar ditt brevinkast fullt i gräddtårta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *