Längtan

När jag vaknade i dag ville jag helt enkelt inte kliva upp. Efter en timme under täcket var jag tvungen att gå på toa, men det blev raka spåret tillbaka till sängen, och en timme till under täcket. Kroppen kändes bara ovillig, tung, trött. Det molvärkte i leder och ligament, och en dov, ihållande huvudvärk som började visa sig redan i går kväll fortsatta att glida runt innanför skallbenet. Jag mådde verkligen inte bra.

Det har fortsatt hela dagen, och jag fick skrinlägga alla planer på både studier och träning. Det gick bara inte i dag. Och det slog mig, att just det här är något jag alltid dras med när det är lågtryck och fuktigt. Soliga sommardagar där temperaturen ligger runt 15-20 grader så finns det inte, likaså kalla vinterdagar med högtryck och sol. Då mår kroppen bra. Men lågtryck och fukt…not so much. Så man kan ju säga att det är förbaskat klantigt av mig att ha bosatt mig längst in på Uppsala-slätten… 😛

En annan sak som slog mig i dag – eller snarare som jag kom ihåg – var hur bra det kändes i kroppen när jag bodde i Spanien. Skillnaden var så markant att min dåvarande sambo, som knappast tog notis om sådant annars, anmärkte på hur mycket piggare jag var där nere. Så vi pratar om en signifikant skillnad, alltså. Det fick mig att återvända till den där tanken om att bosätta sig på breddgrader med stabilare temperaturer än här, kanske någonstans där det i huvudsak ligger mellan 15-25 plusgrader…typ Los Angeles. Kanske är det det jag borde göra? Vem vet. Kollade i alla fall upp temperaturer och väder där borta, och så här såg det ut:

Väderprognos för LA de kommande dagarna.

Det där känns ju betydligt roligare än +2 och mulet, mulet, mulet, regn, mulet som vi ska ha här. Undra på att kroppen mår skit liksom. Så jag kan inte låta bli att leka lite med den här nya tanken om att flytta till Los Angeles eller därikring. Det lockar, även om jag vet att processen är knepig. Annars är ju Spanien ett alternativ, eller kanske Grekland.

Både 24-åringen och jag är dessutom utled på att kämpa ekonomiskt. Det sliter på oss båda, och jag ska inte ljuga – det ÄR bittert att vara så extremt kompetent som jag ändå är och att ha två rejäla yrkesutbildningar (både som retoriker och inom fysisk säkerhet), och att vara fullständigt värdelös på den svenska arbetsmarknaden. Inte så att jag ångrar vare sig utbildningarna eller yrkesvalen, men jag ångrar att jag etablerat mig i det här landet. Men nu är det som det är, och jag får göra det bästa av situationen. Och just nu tror jag det bästa är att utbilda mig en gång till, denna gång till röntgensjuksköterska.

Exakt hur jag ska finansiera det vet jag inte, men jag hoppas kunna få jobb som uska eller vårdbiträde åtminstone när jag påbörjat utbildningen (jo, jag tar för givet att jag kommer in, eftersom jag har såpass höga poäng på mitt gamla HP + mina akademiska poäng). Och sen har den research jag gjort visat att det här är verkligen ett framtidsyrke. Behovet av röntgensjuksköterskor beräknas öka med minst 9 % under de kommande 8 åren, vilket kanske inte låter mycket, men det är det. Därför att det är mer än för någon annan yrkesgrupp, och inte bara i Sverige, utan i hela världen. Det innebär att den utbildningen är väldigt sannolikt min biljett bort härifrån, om jag fortfarande skulle vilja det när jag är färdigutbildad. Och vill jag bo kvar i Sverige, så kommer det finnas gott om jobb här med. Så jag har bestämt mig för att göra den grejen. Frisörutbildningen tror jag ändå inte att jag kommer få, och skulle jag mot förmodan göra det ändå, så får jag väl ta mig en till funderare då. Men röntgen känns som bästa alternativet för framtiden som det ser ut just nu. Bonus 1: Jag kollade hur många sådana lediga jobb det fanns i Los Angeles just nu. Svaret var 467…
Bonus 2: Tar jag mig bort från Sverige så finns det ingenting som hindrar att jag återupptar fysisk säkerhet och personskyddsjobb vid sidan om. Exempelvis i USA, där man faktiskt verkar uppskatta kvinnliga livvakter. Här i Sverige förväntas man ju hålla käften och vara glad om man får jobba som butikskontrollant, liksom…morr.

Det känns i vilket fall hoppfullt på sikt, även om det är tufft just nu och har varit det ett tag. Jag måste bara hitta ett sätt att överleva ekonomiskt under de kommande 18 månaderna eller så, sedan kommer jag garanterat ha uska-jobb fram tills jag är färdigutbildad.

YouTube nu, och stickning. En somrig topp i solnedgångsfärger, medan jag längtar bort till andra breddgrader känns som en bra grej att avsluta den här erbarmliga dagen.

Somrig topp och GRWM med Monique Parent på YouTube.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *