Kuggad

Jag blev kuggad på duggan. Med 0,8 poäng kvar till godkänd. Om det är surt? Oh ja. Men vet ni vad det värsta är? Att jag fick bara en poäng för textfrågorna, där man annars kunde ha fått 8 poäng totalt, och att jag var inne på rätt område på båda frågorna. DET är surt. Jag hade kunnat ta det om jag hade varit helt ute och cyklat på de frågorna, men att vara helt rätt ute och ändå få så lite poäng för mina svar, och på grund av det bli kuggad över ynka 0,8 poäng…det känns faktiskt rätt hårt. Taskigt, rent av.

Jaja. Tydligen finns det möjlighet att skriva om den 15 november, vilket är en klar förbättring jämfört med februari nästa år, som är vad vi först fick höra var nästa tillfälle. Fast jag har faktiskt mejlat kursansvarige och frågat om han kan kolla mina svar en gång till och se ifall det finns 0,8 poäng till att hämta där. Jag förväntar mig dock inte att han ska vare sig göra det, eller om han gör det, att han ska ändra sin bedömning. Inte efter hur han betett sig tidigare när man frågat om något.

Annars då? Tja…gårdagen försvann i studier och ett mindre roligt utvecklingssamtal via Teams med 14-åringen och hans klasslärare. Inte för att det går dåligt för 14-åringen i skolan, absolut inte, han ligger långt före sina klasskamrater i det mesta. Däremot hade han världens tråkigaste attityd under mötet, och det var så illa så jag skämdes rent av. Men samtidigt är det väl bra att de också får se hur han kan bete sig hemmavid emellan varven (tack och lov är det dock mycket längre mellan gångerna numera). Frånsett det var det inte mycket att säga om gårdagen, tror jag.

Plugg, plugg, plugg.

I dag var jag bokad på jobb, så jag såg till att sova ut ordentligt (jag är mer nitisk än någonsin med min sömn – jag har lärt min läxa sedan jag drabbades av utmattningssyndrom igen hösten 2017). Så jag sov till 10:30, klev upp och började jobba med frågorna till dagens föreläsning (bestämde mig för att göra saker i en annan ordning i dag), höll på med det i en dryg timme och hann faktiskt beta av 10 av de 15 sidorna frågor till dagens föreläsning (bara 15 sidor i dag, hurra!). Sedan åkte jag och jobbade, och hade det softaste jobbpasset jag någonsin haft. Så jag var ju varken tokslut eller dödstrött när jag hoppade i bilen och åkte hemåt, och var på ganska bra humör. Det kändes riktigt bra, eftersom jag hade 5 sidor frågor kvar att göra, och en hel föreläsning att beta av så här på nattkröken. Fast när jag sedan kom hem till nyheten om att jag hade kuggats på duggan, så försvann ju motivationen för några som helst studier illa kvickt, förstås.

På jobbet.

Jag lyckades ändå ta mig i kragen till sist, och strax efter kl 2 hade jag betat av både resten av frågorna samt föreläsningen, fast jag ska ärligt erkänna att mitt fokus under föreläsningen var minst sagt splittrad. Handen på hjärtat var det nog inte så mycket jag faktiskt fick med mig av den, men men. Nu har jag åtminstone försökt lyssna på den, tagit mig igenom hela, och det får faktiskt vara bra nog för i dag.

I skrivande stund har jag god lust att bara kliva av hela utbildningen. Inte bara för duggans skull, den råkade mest bara bli droppen som fick bägaren att rinna över just i dag. Men det är även av andra skäl. Det är för alla stickprojekt och -mönster jag inte hinner med att skriva och publicera, bokprojekten jag inte kommer hinna med på ytterligare tre år (minst), och för att jag saknar mitt litterära skrivande allt mer nu när jag bloggat aktivt i över ett år. Allt jag gör och allt jag gjort i utbildnings- och yrkesväg de senaste 35 åren har ju egentligen haft ett primärt syfte: Att säkra mig ekonomiskt i tillräcklig grad för att jag ska hitta lugnet, ron och tryggheten för att kunna sätta mig att skriva på allvar. Därför att jag har velat gardera mig inkomstmässigt eftersom jag tagit så enormt mycket stryk på den fronten först under uppväxten och sedan på grund av mina ex (en av dem i synnerhet). Så även om jag verkligen vill bli röntgensköterska också, så är det fortfarande inte mitt primära mål, utan det är bara ett steg på vägen för att säkra mig och barnen ekonomiskt så att jag kan hitta möjligheterna att skriva.

I går lät jag barnen läsa en novell jag skrev för 7 år sedan. Ni kan ju tänka er, en 14-åring och en 17-åring, som dessutom är ens egna barn – det är nog den absolut tuffaste publik du kan ha. Men de satt båda två knäpptysta och läste hela berättelsen utan att en endaste gång låta sig distraheras av något annat (händer ju typ aldrig) och båda två var nästan awestruck efteråt och tyckte storyn var grymt bra. Det fick mig också att känna att jo, det är ju det jag ska satsa på. Jag ska skriva. Och just nu, efter duggan och den allmänna känslan av att slåss mot väderkvarnar, så är det en liten del av mig som undrar om jag gör rätt. Borde jag bara jobba som vak och resurs och lägga min tid i övrigt på de här kreativa sakerna? Är det en mera meningsfull sysselsättning trots allt? För jag VET ju att jag är bra på att skriva. Riktigt bra. Jag är helt säker på att jag skulle kunna leva av det om jag bara får det där första genombrottet. Men för att få det första genombrottet så måste man hitta tiden och ron och allt det där för att skriva.

Jag vet inte om jag gör rätt som klivit på en ny utbildning under de förutsättningar som råder just nu för mig. Men jag vet i alla fall att det inte är fel heller. Inte jättefel. Det är en vettig och bra tanke att göra sig själv så attraktiv som möjligt på arbetsmarknaden, och att skapa mesta möjliga förutsättningar inför framtiden. Så jag kommer inte kliva av utbildningen nu, det behöver ni inte vara oroliga för. Men jag kommer nog känna en lust att göra det så länge den här specifika kursen pågår, det lär jag inte komma ifrån. Och går det åt pipan och jag kuggar både duggor och tentor på löpande band, så att jag inte kan fortsätta, så är det i alla fall inte på grund av bristande engagemang från min sida (undantaget just i kväll). För jag kämpar verkligen för att lära in det här mastodontmaterialet. Det gör jag.

Och så tänker jag också att jag kanske kan göra som Fredrik Backman, och skriva och posta noveller online, så ofta jag kan, så kanske det kan skapa möjligheter på sikt. Om jag inte har tid att skriva böcker, så får jag väl försöka skriva det som är möjligt att hinna med och visa upp det på det sätt jag kan. Man vet ju aldrig, kanske trillar ett bokförlag över dem och tycker de är så bra att de vill ge mig ett förskott för att skriva en bok. Eller så kanske många gillar det jag skriver och vill se mer av det, och kan tänka sig att vara patreons via Patreon.com. Större mirakler har ju skett, och våga vinn osv. Kanske är det så jag får göra helt enkelt, medan jag fortsätter tugga i mig den här elefanten till eländeskurs, en tugga i taget. Och sedan vidare i min utbildning, om jag nu blir godkänt till sist. Vem vet.

Tur man har sin tröjstickning när man ska lyssna på de aptrista föreläsningarna.

Usch, nu är klockan redan 3 på natten, och jag hade egentligen hoppats vara i säng vid 2. Men jag behövde få skriva av mig lite, kände jag. Och i morgon är det en ny dag. Min plan är att göra de 6 sidorna med uppgifter inför fredagens gruppträff, samt att unna mig en lite längre powerwalk under eftermiddagen, när solen ska titta fram lite mer än den gör tidigare under dagen, och nu när den där senan i höger ben tagit till vett och slutat göra ont. Men först: skönhetssömn galore.

Veckans musik:
Dolly Partons nya julalbum som precis har släppts.

2 kommentarer

  1. Men gaaah attans!!!
    Jag håller ändå tummen för att ditt mail gör susen ❤

    Och ja, publicera! En dag… jag VET det.

  2. Author

    No such luck… 😞 Det blir till att skriva om den 15 november. Suck.

    Jag tror också jag kan lyckas…jag måste bara hitta ett sätt att göra det, men det är som om livet gett sig fan på att sätta krokben för mig tidsmässigt, pengamässigt och på en massa andra -mässiga sätt. Men skam den som ger sig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *