Julpyssel, nya presidenter och meteorer

Himmel, snacka om att det blev en händelserik dag i dag! Jag inledde lugnt, med samtal med syrran på Discord, som vi ofta gör. Sedan tog jag tag i lite julklappstillverkning, som jag förstås inte kan visa bilder på just nu, samtidigt som jag hade cnn.com på i bakgrunden. Att det varit ganska säkert att Joe Biden och Kamala Harris skulle ro hem det hela är det väl ingen upplyst människa som tvivlat på, men man ville ändå ha det bekräftat bortom allt tvivel. Och i dag hände det alltså. HURRA! Nu blir vi av med the toddler in chief – äntligen! – och får inte bara en vettig president, utan dessutom en KVINNLIG vice president, som dessutom tillhör BIPOC. Halleluja! Det är fantastiska nyheter! 😀

Julklappen jag pysslade med i ett par timmar kan jag som sagt inte visa er, men jag kan avslöja att det är ett syprojekt, och ett som jag visste skulle bli lite pyssligt att göra. Och det blev det – på två timmar hann jag bara skära ut hälften av alla mönsterdelar och stryka dem, det var allt. Ujuj. Det är bara att inse att jag kommer få lägga några timmar på det här, men forhoppningsvis blir det bra och mottagaren blir nöjd. Det är dessutom ett projekt jag velat göra åt mig själv hur länge som helst, så det känns extra roligt att få göra det som en gåva nu. Sen får vi se om jag gör en åt mig själv sen när jag är klar med alla julklappar som ska tillverkas.

När min avdelade sytid var över för i dag, så gick jag över på att börja på årets julgodis. En kompis till mig berättade nämligen för någon vecka sedan att hon brukade frysa sin fudge, och det måste jag så klart prova! Förra året gjorde jag 12 sorters godis och hade stora problem med hur jag skulle förvara allting kallt, eftersom mitt kylskåp är så litet. Lösningen blev att lägga allting i kylväskor inne på kattvinden uppe. Men i år ska jag istället försöka frysa åtminstone all fudge, för jag har en stor frys med gott om utrymme. Så jag slog till på att påbörja årets godistillverkning redan i dag, och kokade ihop citronfudge. Sen blir det “bara” 8 sorter i år, hade jag tänkt, för det var ohyggligt mycket godis i detta hus förra julen. Vi fick ju allihop en hel del godis i julklapp också + att ungarna får en hel del godis i sina julstrumpor. Vi var flera dagar in på mellandagarna innan jag ens tog fram något av allt det egentillverkade godiset. 😛

Citronfudge till jul! Suddig bild tyvärr, jag har lite dåliga ljuskällor precis över köksbordet, men jaja. Ni ser ju vad det är ändå. 🙂

Jag ljög förresten lite när jag sa att det bara skulle bli 8 sorter i år, för det blir 9. Samma vän som berättade att hon brukade frysa sin fudge, delade i kväll med sig av ett recept på saffranstryffel med pistagenötter och excuse me, men de där bara måste jag göra också!

Jag snodde hennes bild för att ha som referens till när jag själv ska göra dessa, och jag kan säga redan nu att jag kommer tokgilla även de här… 😛

När vi nu är inne på godis, förresten, så köpte jag en ny sorts Marabou-chokladkaka som lördagsgodis i dag. Det är inte en av de där stora, utan en lite mindre variant, och fastän det stod på omslagspappret att den var ny, så har jag inte sett någon reklam för den någonstans, och den låg bara undanskymd på hyllan bland en massa annat godis. Det jag jag pratar om var en mjölkchokladkaka med mini-Oreos inbäddade. Eftersom vi alla gillar både choklad och Oreos, så hade den ju potential att bli en favorit, men den var faktiskt ganska menlös. Och så såg den lite märklig ut också, kan jag tycka.

Märkligt lördagsgodis.

När jag var klar med tillverkningen av citronfudge och den skulle stå och stelna, så drog jag iväg på affären för att skicka syrrans adventskalender och att handla lite. Nu var det moment of truth – hade jag fått till allting som det skulle vara när jag köpte frakten online? Well, det var det ingen som spontant kunde svara på. Killen som först skulle ta emot paketet var en vikarie som inte var så bra på utlandspaket, så han bytte av en kollega i kassan som var mer erfaren, och som istället fick hjälpa mig. Vi gick igenom formaliteterna och allting såg rätt och riktigt ut, men både hon och killen som först hjälpte mig skrattade båda och sa att de inte var vana vid kunder som var så väl förberedda och att de aldrig hade tagit emot paket på det här sättet förut. Men vi kom fram till att allting såg rätt och riktigt ut i alla fall, så det var bara att klistra på tull-lappen också och registrera paketet, sedan var saken biff.

Ha! Trodde vi, ja. För de har en särskild sorts plastfickor till tull-lapparna, som man klistrar på paketet, men som är en sorts ficka som tullen kan öppna för att ta ut tull-lappen igenom. Och vi kunde fasen inte hitta öppningen på plastfickan, där vi skulle stoppa inn min prydligt utskrivna tull-lapp! Vi letade båda två i en halv evighet innan jag till slut lyckades lista ut att öppningen var på motsatt sida av vad vi trodde (gah!). Sedan visade det sig att tull-lapparna är ju större än var plastfickan är, så jag fick ta en sax och klippa bort så mycket som möjligt av pappret, och ändå vika undan en liten kant för att jag över huvud taget skulle få pappret in i plastfickan, så att jag kunde limma fast det på paketet också. Men vi bara skrattade, både hon och jag, när vi höll på med det där.

När vi äntligen hade fått till det där med plastfickan och tull-lappen och hade kollat all information, så kunde vi konstatera att det där var ju hur smidigt som helst egentligen. Det enda de behöver göra är att skriva datum på tull-lappen när paketet tas emot av dem, lägga det i plastfickan och klistra det på paketet, och sedan blippa in paketet i systemet. And that’s it. Nu när vi vet hur man gör, så tar hela processen max 3 minuter, och man slipper stå på plats och skriva i tulldeklarationer och sånt jox, och köpa porto där, så att de måste klistra på en miljard frimärken osv. Man behöver inte sätta på ett endaste frimärke faktiskt, eftersom streckkoden anger att paketet är betalt för. Nice! Jag ska helt klart skicka paket på det sättet även fortsättningsvis. 🙂 Och när jag tänker efter, så ska jag nog se till att julklappspaketet skickas samma dag som jag får lön, alltså den 25 november, för det slog mig just att med alla Covid-restriktioner i kombination med alla julpaket som ska skickas (som lär bli fler än någonsin i år, när folk inte får umgås), så lär det ju bli kaos i posthanteringen i december. Man kanske rent av skulle försöka få iväg paketet tidigare ändå, när jag tänker efter. Det fanns ju ingen Covid förra året, så PostNord har ju ingen aning om vad som väntar i paketmängd i år…och de är ju inte direkt kända för att göra ett bra jobb ens i vanliga fall.

Anyway, jag hade en halv tanke på att fortsätta med mitt syprojekt i kväll, men jag bestämde mig för att inte stressa med det, för det är en del pyssel att få till det och jag vill inte göra något fel. Så bråttom är det ju inte att få det färdigt heller, även om det är bra att få det gjort så fort som möjligt. Istället har jag gjort chili con carne, ätit den där märkliga Oreo-chokladen, och suttit i soffan och stickat och gjort ett nytt försök att titta på The Mandalorian. Jag hade bara sett första och halva andra avsnittet sedan innan, och upptäckte i dag att nu är ju hela första säsongen ute (8 avsnitt) och två avsnitt av säsong 2. Så jag tänkte att jag skulle unna mig lite sticktid och att börja om från början på den serien, och jag fick faktiskt även sällskap av 14-åringen.

Tröjärmsstickning och The Mandalorian på Disney+.

Jag hann väl ganska precis igenom andra avsnittet när ett ljudligt ‘BVOOOM!’ kom utifrån. Jag har aldrig hört något liknande förut, och det första min hjärna grep till i brist på andra alternativ var att det kunde vara ett godståg som långsamt spårade ur nedanför mitt hus, men utan ljudet av metall. Jag kastade mig på fötter i samma ögonblick som jag hörde det här och rusade ut på trappan för att utröna vad det var, och det kändes som tunga vibrationer i luften. Jag har aldrig varit med om något sådant förut i hela mitt liv, och det gick inte att förstå vad det var. Jag postade på Facebook om det, och snart kom det poster från flera andra också som även rapporterade om att rutorna hade skallrat hos dem och att de hade sett ett kraftigt ljussken, olikt allt annat de någonsin varit med om förut också. Kvällstidningarna snappade också snabbt upp det hela. Expressen skrev bland annat om det HÄR.

Ganska snabbt var konsensus att det måste ha varit en meteorit som brann upp, en så kallad bolid och en väldigt ljusstark sådan. Det känns absolut som en rimlig förklaring, tycker jag, för ljudet jag hörde liknade ingenting annat jag på något villkors vis kan relatera till. Det var ingen explosion eller något sådant, det var en dov smäll i himlen, liksom. Sen såg jag inget ljus, av någon anledning, men jag läste senare att ljuset kom 2½ minut före smällen, så jag måste ha råkat titta åt ett håll där jag inte hade något fönster i siktriktningen just då. Men ljudet hörde jag. Det var en fascinerande upplevelse, i synnerhet det här att hjärnan saknade förmåga att förstå vad det var för något, eftersom ljudet jag hörde inte överensstämde med några av de förinlagrade parametrarna i mitt huvud. Skumt! 🙂

Ja, det var väl det det. Jag tror inte jag har så mycket mer att berätta just i dag. Jag firade den nya presidenten och vice-presidenten med en liten skvätt vin, det är väl det enda jag inte nämnt.

En liten, liten skål för President Biden och Vice President Harris!

Jo, förresten, en sista grej – jag hade ju bestämt mig i stort sett hundraprocentigt för att kliva av utbildningen igen, och jag tror jag gör klokt i det. Jag har nämligen fått ordentliga utbrott av min vuxenakne igen under de senaste par veckorna, något jag får när jag är väldigt stressad, och det till trots för att jag fortfarande behandlar med retinol regelbundet. Det säger ju sitt om hur kroppen reagerar på den nuvarande situationen, och att den känner av att nu är det dags att dra i bromsen. Det känns fortfarande inte roligt utan ganska surt att kliva av, men samtidigt känns det vettigt. Och när kroppen nu också faktiskt börjar signalera att det är i mesta laget, så bör jag nog ge akt på det. Jag ska nog vara glad att jag får någon som helst förvarning över huvud taget, för det var tunnsått med det när jag kraschade.

Nya utbrott. I verkligheten ser det dock ännu värre ut än det gör på den här bilden.

Jahanej, lite skönhetssömn på det här, va? 🙂 Snacka om händelserik dag…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *