Jag tyar inte mer

14 av 22 föreläsningar avverkade, och nu börjar det ta stopp på riktigt. Inte bara för mig, utan för alla som läser kursen, verkar det som. Fast jag ska ärligt erkänna att det har tagit så mycket stopp för mig den här veckan att jag var tvungen att lyssna på måndagens föreläsning både i måndags och i går, och i dag mäktade jag inte med att lyssna på vare sig gårdagens egentliga föreläsning eller den som var tänkt för i dag. Istället har jag försökt jobba med kompendierna och frågorna som hörde till, med sisådär framgångar. Man kan nog säga att jag skummat igenom materialet den här veckan, i själva verket. Jag förmår liksom inte ta mig in på djupet just nu. Jag tyar inte mer, helt enkelt. 😛

En annan sak som hänt i dag och som påverkar studierna är de utökade restriktionerna för Uppsala län. Eftersom smittspridningen ökat i vårt län och man nu rekommenderar att man inte umgås med andra än dem man bor med, så har universitetet beslutat att även grupparbetena på plats utgår (hurra!) och att vi istället ska ha dessa online via Zoom (skit också. Hade mycket hellre gjort en inlämning). Både bra och dåligt, men framförallt skönt att slippa åka fram och tillbaka för de där grupparbetena som jag inte är så förtjust i. Inte för att jag har något emot min grupp, de är jättebra på alla sätt och vis, det är bara inte min grej med sånt där. Och därför hade jag så klart gärna sluppit grupparbeten över Zoom också, men jaja. Jag slipper i alla fall lägga drygt två timmar på att åka i tillägg till själva grupparbetet – alltid något. 🙂

I morgon ska jag däremot till stan på förmiddagen, fast på en jobbintervju. Jag har knappt ens hunnit tänka på den, p g a studierna, utan tar det som det kommer. Däremot är jag måttligt förtjust över att det ska spöregna nåt förskräckligt i morgon, och jag har fortfarande bara mina kassa sommardäck på. Men jaja, jag får ta det lugnt bara.

På tal om att knappt hunnit tänka på, så har det hänt en annan grej som är lite…tja, överraskande är väl ett bra ord. Någon jag träffat nu under hösten har visat sig ha en tendens att nästla sig in i mina tankar helt osökt i tid och otid, och jag känner mig minst sagt förvånad över det. Jag är inte redo någonstans för några dylika äventyr, vare sig emotionellt, praktiskt eller på annat sätt. Det är inte heller något som kommer bli något och inget jag kommer försöka få att hända, utan det är bara…förvånande. Att upptäcka att man är en liten smula mottaglig ändå, fastän alla omständigheter bara är fel på alla sätt och vis. Samtidigt är det lite mysigt och kanske lite hoppfullt, eftersom det hela liksom har åtföljts av tanken ‘om jag någonsin försökte igen så skulle det i så fall vara med en människa som det här’.

Ja. Who knew att något sådant skulle trilla in i huvudet på en, med tanke på hur allting ser ut just nu. Jag trodde ärligt talat inte jag hade det i mig, inte som livet ser ut just nu. 🙂

Nå, nu ska jag ta min älskade, fula sweatshirt-sovtröja och mig själv och kravla i säng, och försöka få mig till livs lite skönhetssömn innan morgondagens intervju.

Högt älskad och ful sweatshirtsovtröja, inköpt begagnad på Tradera för sisådär 16 år sedan. Det är en högtidsstund varje gång det är kallt nog att ha den på sig på natten igen! 🙂

3 kommentarer

    1. Author

      Tack ❤

      Intervjun gick bra, och nu ska jag skicka in referenser, så får jag besked i början på november om jag gått vidare. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *