Innan allt ändrades (igen)

Den här bilden är tagen i Narvik, dagen innan min farfar skulle begravas. Jag minns känslan av att sitta i den där fåtöljen, i min fars lägenhet. Jag minns smutsen, äckelkänslorna, och hur glad jag var att jag inte var ensam där med honom. Jag minns hur vi skurade köksbänken och diskade saker som hade stått länge, länge. Jag minns den instängda lukten av smuts och svett. Jag minns min tröja, som jag hade stickat färdigt för inte så länge sedan, och som jag tyckte så mycket om.

Farfars begravning var sorgsen, som begravningar är. Men det var fint också. Han är den enda farfar jag känt, även om han inte var min biologiska farfar. Vi kallade honom bara ‘far’. Det var Far och Mor i Beisfjord för min syster och mig.

Han hade ett amputerat ben, och han fick ofta fantomsmärtor i det. Då knackade han på protesen, nedanför där knäet skulle ha varit, för det hjälpte. Och han älskade att pilla en i håret, så vi satte oss alltid på golvet vid hans fötter, och så pillade han en i håret så man nästan somnade, medan Mor gjorde kjøttkaker, kokade potatis och gjorde stuvade makaroner som var söta som tillbehör.

Den här bilden är bilden alldeles innan allting ändrades. Igen. Det är bara dagar innan jag får en ny pojkvän mot min vilja, innan jag tvingas leva under hot i några månader, och innan jag slutligen börjar jobba på ett kringresande tivoli för andra gången i livet, och till sist hamnar i Sverige och blir kvar här. Men allt det där är en historia för en annan gång.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *