I flygande fläng

Himmel, vad det har blåst de senaste dagarna. Ja, för att vara här alltså. Vi har legat mellan 10 och 20 m/s, och det känns i mitt lilla hus här på kullen! Det ruskar och skakar, och även den här gången har jag det här med att jag vaknar jättetidigt när det blåser. Fastän jag inte på långa vägar sovit klart. Oklart varför, för det är ju inte direkt som att jag är ovan vid att det blåser – jag är ju uppvuxen på en ö i Nord-Norge liksom… But here we are, som 16-åringen brukar säga.

I går blev det inget bloggat, trots att jag absolut hade för avsikt att göra det. Dels ville jag berätta om den galet häftiga drömmen jag hade, en sån där dröm som är alldeles kristallklar liksom, där jag högst överraskande blev utnämnd till kapten för ett rymdskepp, och reste ut i världsrymden. Otroligt häftig dröm, och minst sagt oväntad. Var fick jag allt det där ifrån? Och varför var Ben Affleck en av mina män (som i manskap, alltså)? Jag var i alla fall oerhört bekymrad för stackars Ben, för det var en väldigt liten raket och han är ju förskräckligt lång. Tror jag? Eller ja, i drömmen var han det i alla fall. Nästan så man blev lite orolig att han skulle behöva sitta med fötterna stickandes ut på undersidan när vi flög runt i rymden och gjorde vad-det-nu-var-för-uppdrag vi hade fått (minns tyvärr inte). Natten till i dag hade jag också en väldigt kristallklar dröm, men jag minns tyvärr mycket mindre av den. Jag har mest bara vaga minnen av att jag var på båten min kompis Sverre jobbar på och hälsade på, och att jag var på väg till Island. Men ja, livat värre i drömmarnas värld just nu. 😀

Gårdagen var annars lugn. Efter lite divideringar blev det bestämt att jag skulle skjutsa 14-åringen tillbaka till hans pappa, medan 16-åringen skulle vara kvar. 16-åringen har nämligen sportlov denna vecka medan 14-åringen har det nästa vecka. Sagt och gjort, 14-åringen och jag hoppade i bilen framåt kvällen för att åka och tanka, och sedan åka till Stockholm. Bilstackarn gick på ångor, så den behövde verkligen lite mat i magen för att vi skulle komma någonvart. Blåste alldeles förskräckligt gjorde det också, och det kändes så lagom kul att åka bil i tre timmar. I synnerhet som jag mycket hellre ville jobba på mönstret till Örebro-vantarna. Men, men, det var bara att bita i det sura äpplet.

När vi närmade oss Heby, där jag skulle tanka, var det något som liksom inte stämde riktigt. Jag försökte utröna vad det var, och när jag kom fram till sista lilla backkrönet där man ser de första husen, så kopplade jag vad som var konstigt. Allt var bara svart! Inte en tänd lampa någonstans, och inte det där skenet på himlen som det blir ovanför orter med tät bebyggelse. Det var som om hela Heby bara hade upphört att existera. Jättemärklig känsla! Det hade så klart blivit elavbrott gigantus, så hela samhället var becksvart, så även alla bensinpumpar. Så det blev till att avboka hela resan (stackars mig) och bara åka hem igen. Fick så klart en skopa ovett från exet, som själv sitter i London på kurs just nu, som tyckte att “jag fick väl pallra mig upp på morgonen i dag och skjutsa ungen innan skolan börjar!”. Visst, det är ju inte så att jag har saker att göra, jag med. Jag svarade bara att jag hade möten på morgonen, så det fick bli på kvällen istället. Han fick helt enkelt gilla läget. Och jag profylaxandades lite och tänkte intensivt på att det bara är strax under 4 år kvar, sen är 14-åringen också myndig och jag slipper ha med exet att göra någonsin igen. Halleluja.

Kvällen spenderades i huvudsak i sällskap med 16-åringen, och med färdigställande av nytt mönster för Örebro-vanten. Ja, den ena av dem i alla fall, den andra vanten får jag ta vartefter, jag har ett par saker till jag behöver designa på den. 16-åringen och jag bondar bara mer och mer, och det är så galet skönt! Nu har han också upptäckt att allt pappa säger är kanske inte alldeles korrekt, och han börjar inse att det finns en massa saker han inte vet. Det är en enorm lättnad, för det har varit som att slåss mot en stor, oformlig och osynlig massa. Hur som helst, istället för att blogga blev det alltså kreativt umgänge med 16-åringen, massa pratande om en massa saker (16-åringen är jättepepp på att hänga med mig runt i världen sen, yeay!), och som sagt, lite vantdesign.

Jag vaknade förstås tidigt och med sömnbrist i dag, dagen till ära. Klart man gör det när det vankas jobbintervju! 😛 För att få till bästa möjliga logistik, så skjutsade jag 14-åringen först, medan 16-åringen hängde med för att hämta upp lite extragrejer han behövde för resten av veckan här. Man kände sig nästan sned efter 20 mil med kraftig sidvind, men till sist hade vi tagit oss till Stockholm först och sedan tillbaka till Uppsala, där jag hade min intervju. Jag var inte alls pepp på någon intervju i dag, men måste säga att det var en riktigt bra intervju och att jag gick därifrån med en riktigt bra känsla. Han jag träffade var galet trevlig, och han nämnde bland annat att det kanske kunde gå att få till det så att jag jobbade typ på fast kvällstid på 50 %, och då kunde jag ju bara fortsätta med det rakt av efter sommaren. Det vore guld värt! Då skulle jag dessutom kunna plocka på extra pass som jag känner för, när/om jag vill jobba mer. Så jag hoppas verkligen jag kan vara aktuell för det hos det här företaget.

Jag måste förresten berätta om samtalet jag hade med 24-åringen när jag, trött och lite halvstressad alldeles innan jag skulle åka, skulle be honom handla till middagen:
Jag: Kan du handla lax? Och…ris? Jag tänkte göra laxpasta.
R: Ris??
Jag: Ja…? Eller vad är det vi brukar ha till laxpastan?
R: …. Pasta?
Jag: Uhm….visst ja.

Sweet lord, ibland är man helt med, haha!

Det var riktigt skönt att komma hem efter intervjun, och medan jag väntade på att diskmaskinen skulle bli klar, så passade 16-åringen och jag på att ränna ner på affären för att handla ett godis jag längtat efter att testa: Chokladdoppade cheeze doodles! 24-åringen hade nämligen passat på att köpa både en påse av det till sig själv när han handlade, och en påse Ahlgrens elektriska bilar, som också var en ny sort. Vi passade på Ahlgrens dock, 16-åringen och jag, och tog bara de andra. De var goda, men de var mindre än jag hade förväntat mig, och jag hade nog trott att man skulle känna lite mer av den där saltsmaken, men de var ändå goda. 🙂

Liten, men naggande god!

Apropå väder, förresten…det är svårt att tro att det bara är februari när åkrarna är alldeles gröna!

Lite dålig bild, jag bad 16-åringen fota genom en smutsig bilruta medan vi låg i 110+ på motorvägen.

Jahanej, nu har jag inte huvud till att skriva mer i dag, tror jag. Sömnbristen är tydligt närvarande, men jag skulle ändå vilja sticka ett par varv innan jag ska sova. Godnatt! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *