I all ärlighet, amen.

Ny vecka, nya stordåd. Jag bestämde mig för att hålla ett öga på klockan när jag gick och la mig i går, för att utröna om jag verkligen ligger vaken i 4 timmar innan jag somnar. Uppenbarligen gör jag det, vilket var minst sagt chockande att inse. Jag ligger nämligen inte och vrider mig, åtminstone inte nämnvärt, utan ligger mest och filosoferar och hittar på historier för mig själv, medan jag gör lite andnings- och avslappningsövningar så att jag ska somna. Jag hade dock aldrig trott att det rörde sig om 4 timmar…

Det ska dock tilläggas att jag natten till i dag hade problem med värk i benen när jag skulle försöka somna. Inte träningsvärk, utan mer en enerverande, stickande värk lite här och där i benen. Väry annoying. Kanske hade jag somnat snabbare om jag hade sluppit det, vem vet. Vad som däremot står klart är att min sömn periodvis är helt off och har varit det ett bra tag. Jag pendlar mellan insomnia, till de här perioderna av väldigt långa insomningsprocesser, till att sova dåligt, till att plötsligt slå till på 9-12 timmars sömn när kroppen är så ur lag att jag mer eller mindre komasover för att komma ikapp igen. Så kan jag inte ha det.

Således tillkommer ett nytt hälsoprojekt: Ordning och reda i Sleepville. Lite oklart exakt hur jag ska gå till väga, men i dag tvingade jag mig själv att vakna kl 11, vilket gav mig strax under 7 timmars sömn. Tillräckligt för att fungera på, men förhoppningsvis tillräckligt mycket brist för att jag inte ska ligga vaken till kl 6 på morgonen innan jag somnar. Tänkte även läsa en stund istället för att filosofera ihop en massa historier, kanske kan det få hjärnan att gå ner i varv lite snabbare. Vi får se. Vad gäller elektroniska enheter så är det inget jag använder i sovrummet över huvud taget. Ever. Mobilen fungerar enbart som väckarklocka, och även om jag skulle få notifications från exempelvis Instagram (som är den enda sociala medier-grejen jag har på min mobil – eller f’låt, jag har Snapchat också, men den använder jag aldrig), så tittar jag inte på dem förrän EFTER att jag sovit. Utan undantag.

Vad jag kan tänkas hitta på i övrigt vet jag inte, jag får väl helt enkelt prova mig fram bara och ta ett steg i taget. Jag gör ju även ändringar på andra håll i tillvaron, och både kropp och huvud ska hinna med allting. Faktum är att jag undrar om förra veckans megasvacka kan ha varit en reaktion på att jag gick från noll till hundra på träningsfronten… Jag har ju tidigare nämnt att jag i stort sett inte tränat något alls sedan juni förra året, och att jag då tränade hyfsat mycket. I dag fick jag för mig att kolla hur det såg ut innan juni också, och fick mig en överraskning. Jag inbillade mig nämligen att jag hade tränat ganska mycket första halvåret av 2019, men så var inte fallet.

Faktum är att jag bara har 23 träningspass loggade för förra året. Totalt. Jag hade 4 korta pass i februari (ca 5 km vardera), 2 superkorta i mars (2,7 km), 3 pass i maj (ett 5 km i början av månaden och två 3 km i slutet av månaden). Sedan kom juni, med 13 pass någorlunda jämnt fördelade över månaden. Efter det – ingenting, ända fram till nyårsafton, då jag loggade 3 km. Så det jag trodde var ett hyfsat bra träningsår fram till och med juni var i själva verket ett riktigt kasst år, med undantag för just juni månad. 23 pass totalt på hela året, det var allt jag fick in. Så då kanske det inte är så konstigt att kroppen slår lite bakut när man drar till med 16 pass i januari 2020 (plus det där passet på nyårsafton, vilket innebär 17 pass mellan 31. december och 24 januari)…

Totalt så här långt i år har jag loggat 18 pass. Den andra februari. Om jag följer planen, som är att åtminstone beta av en powerwalk varje dag hela den här veckan, så kommer jag att ha tränat 23 pass – lika många som förra året totalt – redan nu på lördag, den 8 februari. Det är en tankeställare, minst sagt. 2018 är också en historia i sig, med hyfsat mycket träningspass under vintern, när jag är sjukskriven, mera spridda skurar när jag återgår till jobbet och samtidigt försöker driva upp min verksamhet, varpå jag slutar mitt dåvarande day job på Klarna, och sedan börjar och slutar i två andra jobb. Det är dock ett ställe som är tydligare än något annat i almanackan där året, där man ser att min träningsmojo bara dog – veckan då min dåvarande pojkvän dumpade mig på det fulast tänkbara sättet. Satan i gatan, det sveket känner jag av fortfarande, om jag ska vara ärlig. Men det är en annan historia.

Det som också syns tydligt i min träningsdagbok är vädret. Jag mådde skit förra året, och ägnade större delen av året åt att försöka komma på fötter, bootstrapping mig själv mest hela tiden, kämpandes mot bitterhet och en känsla av att alltid bli sviken av både myndigheter och de som borde vara de första att supporta en (ens partner), och… ja, jag led mig i stort sett genom året. Jag kämpade SÅ för att komma på fötter, men i kampen mot svenska myndigheter vinner ingen. Sedan kom lågtrycken och regnet. Under sommaren var det mest bara skönt, för det behövdes så väl i våra knastertorra skogar (det är ofta skogbränder nära mig) och det innebar att jag hade en ursäkt för att inte gå ut. Inte för att jag har några problem att träna i regn, normalt sett bangar jag inte något väder utom möjligtvis när det blåser mycket (jag avskyr det), men då…det var precis som att jag bara dog invärtes och inte orkade kämpa längre. Och när september kom hade den där tjocka, grå, blöta yllefilten av moln lagt sig över oss här, och den stannade kvar ända fram till mitten på januari.

Så här med facit i hand tror jag att jag drabbades av en depression någonstans i perioden augusti 2018 fram till september 2019, när den var ganska ordentligt etablerat och har blivit ett problem jag nu försöker åtgärda så gott jag kan. Och jag gör det på det enda sätt jag vet fungerar för mig: Träning. Utomhus och mycket. Om jag inte orkar något annat, så går jag. Det är så jag alltid har gjort. Jag har gått mig igenom allt från skilsmässor till att mina barn har dött, och det är det absolut enda som fungerar för mig. Det är det enda som får mig att behålla min sinnesfrid, som får mig att orka, som får mig att fungera som människa. Men det är klart kroppen blir lite överraskad när det blir så mycket på en gång, och jag får kanske ta att det blir såna där veckolånga svackor emellanåt. Huvudsaken är att jag fortsätter igen så fort jag kan.

I år är året då allting ska vända. Jag behöver hitta mitt fysiska jag igen, den människan som bor i mitt huvud, men som inte reflekteras i min spegelbild. Jag behöver etablera träningen på allvar i år, bygga styrkan och konditionen jag behöver för att orka allt jag vill. Behöver bli av med övervikten som hindrar mig från att vara jag. Den har en egen historia, och reflekterar också min mentala hälsa, inser jag nu. Men jag får berätta den någon annan dag. Den ska bort nu i alla fall. Hur mycket det är i kilon vet jag inte, och det spelar inte heller någon roll. Jag har inte vägt mig på ett par-tre år nu och har inte för avsikt att börja med det nu. Det säger absolut ingenting om hur hälsosam jag är, hur stark jag är, hur länge jag orkar springa, eller om jag får i mig det jag behöver av vitaminer, mineraler och spårämnen. En våg säger absolut ingenting om mig annat än att det är mer av mig än det behöver vara, och det behöver jag ingen våg för att veta.

Toppenhälsa är målet. Både invändigt och utvändigt. I kroppen, i hjärnan, över allt. I år ska jag etablera alla de där nyttiga vanorna jag vill ha jämt. Hur jag äter, hur jag sover, hur jag tränar, vad jag tränar, hur jag mår mentalt. Det är prio ett i år, tillsammans med att byta karriär och återfå någon form av inkomst. Jag kan säga att sedan jag bestämde mig för att vid nyår begrava tanken på att arbeta med fysisk säkerhet, så har jag mått mycket bättre rent mentalt. Det spelar ingen roll hur kompetent jag är om jag lever i ett land där en kvinna som är 40+ inte är önskvärd inom säkerhetsbranschen, med mindre hon vill jobba som väktare eller butikskontrollant – jag kan inte vinna den grejen. Och det är trots allt deras förlust, för jag hade varit en grymt bra chef och säkerhetskoordinator. Att släppa taget om det har gjort att jag redan mår bättre rent mentalt. Det är över, och jag sörjer inte. Förlusten är trots allt inte min, det är alla de som inte ens kallade mig till intervju som är de stora förlorarna.

Nu längtar jag efter att få veta vad min nya framtid ska bli. Frisör eller röntgen? Jag har i stort sett räknat bort frisör, jag tror inte kommunen kommer vilja betala den utbildningen, men någonstans hoppas man ju lite ändå. Fast samtidigt vet jag inte hur jag gör om jag får den. Tackar ja och börjar, men söker ändå röntgen till hösten? Troligen. Och får jag den inte, ja, då blir det röntgen. Båda delar är stabila framtidsalternativ. Det känns bra.

Kanske släpper jag också taget om att skriva böcker en gång för alla i år. Min skrivmojo är minst sagt opålitlig, och att få ihop en hel bok tycks vara omöjligt numera. Kanske är jag klar med det också. Vi får se. Jag vet bara att ett nytt liv väntar, och att nu går jag in i det som troligen blir mina sista år i Sverige. Sedan väntar nya äventyr. 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *