Hysteriskt

Den här Corona-grejen börjar bli lite smått hysterisk. Hyllorna med toapapper gapar tomma, som om nationen drabbats av urakut rännskita och inte Corona-virus. Jag blir tillfrågad sju tusen gånger om dagen om jag kan jobba då eller då, och jag måste tacka nej till jobb på löpande band. Just nu mäktar jag inte mer än halvtid, och även det är tungt. Dels för att jag är precis i början av min nya karriärväg och dels för att jag samtidigt har 16-åringen som mår väldigt dåligt just nu, och som jag måste försöka skapa en sömlös övergång för, så långt det går. Det är helt enkelt mycket nu.

I går jobbade jag 12-21:20. Utöver besöksförbud så hade de även infört obligatorisk temperaturmätning för alla som jobbade, och hade man högre än 37,6 fick man inte jobba. Alldeles innan jag kom så höjde de till 37,8 grader, vilket var tur för mig, för jag landade på 37,5 grader. Sjuksköterskorna tyckte det var lite tveksamt, men jag fick lov att jobba i alla fall.

Dagen flöt på fint ända fram till strax efter 18, när det blev dags att påbörja kvällsbestyren. En skulle duscha, och det blev både bökigt och tidskrävande, och jag var så dyngsur efteråt av både svett och vatten att jag var tvungen att byta skjorta. Sen vidare till nästa, som skulle ordnas för sängen, vilket blev ett ännu värre bök, och tog en halv evighet innan det var klart. Och vips var jag dyngsur igen. Sedan gick det inte att logga in på datorn när jag skulle rapportera, så jag fick helt enkelt lämna det därhän. Trött, slut och sjukt redo att åka hem satte jag mig de sista 10 minuterna av passet och väntade på att nattavlösningen skulle komma.

Han kom släntrande strax därefter, och sa att han just hade tagit tempen och hade 38 grader. “Hur gör vi nu?” sa han, och jag bara tittade på honom, och svarade “ja, hur gör vi nu?”. Jag ville bara hem, för jag var tvärslut. Då frågar han “Ja, vad är gränsen?”, och jag började ana oråd. “37,8 grader”, svarade jag, varpå han replikerar “ja, alltså, jag har ju 38,6 grader!”
“38,6? Alldeles nyss hade du ju 38 grader?”
“Ja, men jag testade en gång till och då var det 38,6”
“Jasså? Det låter ju som att det är något fel på termometern. Kom så går vi och mäter en gång till tillsammans.”

Han hade förstås inget annat val än att gå med mig ner till sköterskornas kontor, och upprepa temperaturtagningen. Och kan ni tänka er – nu hade han 35,8! Då ville han mäta en gång till, och jag sa att visst, det kunde han väl göra. Så han mätte ytterligare en gång, och den här gången visade termometern 36 grader. Med andra ord världens snabbaste återhämtning från feber till fullt frisk och feberfri. “Du har inte feber. Du kan jobba.”, sa jag, och så var den diskussionen avklarad. Men jag var INTE glad efter den avslutningen på kvällen, och min lust att någonsin komma tillbaka till det boendet dog fullständigt. Mest för att jag bara var grymt sliten, vilket jag är fortfarande i dag. Jag har nog aldrig önskat mer att jag ska få jobba extra på röntgenavdelningen istället.

En annan sak är att Folkhälsomyndigheten har gått ut och sagt att vi som jobbar inom äldrevården absolut inte får gå till jobbet om vi har symptom på luftvägsinfektioner, vilket jag så klart har fått i dag. Omväxlande snuvig och täppt, rinnande ögon och sträv i halsen är definitivt förkylningssymptom. Jag skickade sms till bemanningsansvarige strax före 14 i dag, och bad om råd kring hur jag skulle agera, eftersom jag är bokad att jobba 16-21 i morgon. Fick inget svar. Efter en timme försökte jag ringa henne istället, men då fick jag en automatisk telefonsvarare som tillhörde en karl jag aldrig ens hört talas om(??). Då skickade jag ett sms till chefen på stället, alltså strax efter kl 15 i dag, men inte heller hon svarade. Samtidigt hittar jag ingen information om sjukanmälan i något av de papper jag fått, och jag hittar heller ingenting på hemsidan. Jag vet att det sitter en lapp fastklistrad på insidan fönstret i den lilla glaskur som ska föreställa kontor när vi jobbar, och att det finns telefonnummer till sköterskor och sånt där, och jag förmodar att det kanske kan stå uppskrivet där. Men det hjälper ju föga nu. Så nu är frågan vad jag gör. Jobba ändå i morgon (med tillräckligt mycket Alvedon och nässpray kan jag nog uthärda de ynka 5 timmarna det rör sig om), eller börja ringa land och rike runt för att hitta någon jag kan sjukanmäla mig till? Det sistnämnda känns ärligt talat som mer arbete än att bara åka dit och jobba, men nu är det ju inte orken det sitter i. Suck.

Allting hade varit så mycket enklare om de hade en mer enhetlig hantering av saker och ting. Som det är nu, så ska man logga in med sin tagg digitalt när man kommer, sedan kolla i en pärm exakt var man ska jobba, sedan ska man bära runt på en mobil där de har lagt in alla sysslor i block (men där sysslorna inte nödvändigtvis överensstämmer med verkligheten) och där jag ska bocka av dem för varv, samtidigt som vi ska bära runt på något som ser ut som en mobil från tidigt 90-tal för larmen. Vi har en app online för vår arbetstid, där vi bara kan se vilka pass vi har tackat ja till och ingenting annat. Alla förfrågningar om man kan jobba kommer via sms. Sen har var och en av oss en egen inloggning till datorn i glaskuren, en annan inloggning till rapporteringsverktyget och en tredje till mejlen. Sedan ligger det en mapp vid sidan om, där det står vilka som ska duscha när osv. Interna anslag finns på en anslagstavla i personalmatsalen, och inne hos de boende finns det ytterligare lappar med saker man ska komma ihåg att göra. Det känns lite som att 14 personer försökt effektivisera i omgångar och var och en på sitt sätt, några analogt (pärmar och papper) och några digitalt (appar, mejl osv), men att ingen av dem samordnat sig med de övriga.

Just nu, ett dygn efter gårdagens pass, känner jag fortfarande att min lust att åka och jobba i morgon inte är särskilt stor. Dels efter gårdagen, och dels för att jag ju faktiskt har förkylningssymptom. Samtidigt känns det taskigt att sätta folk på pottkanten på kort varsel så här, även om det ju egentligen inte är jag som gör det, utan Folkhälsomyndigheten. Om vi inte hade haft Corona, så hade jag skyfflat in Alvedon och brassat på med nässpray och jobbat ändå, och bara bitit ihop de där 5 timmarna. Men nu…jag vet inte, jag. Vi får se hur det blir.

Jag var så trött i går att det tog mig över en timme från att jag bestämde mig för att gå och lägga mig, tills jag hade tillräckligt mycket ork att faktiskt göra det. Sov sedan till kl 10, och hade som vanligt satt mobilen på ljudlöst för att få sova ut. Med viss bävan kollade jag om jag hade fått några meddelanden när jag vaknade, men som tur var så fanns det inga. Jag hade ingen lust att tacka nej till en massa jobb. Det höll i sig i ungefär 5 minuter, sedan började det rassla in förfrågningar. Jag sa att jag tyvärr inte kan jobba mer i helgen och att jag redan är fullbokad nästa vecka, vilket är sant – jag är schemalagd tre dagar på ett nytt ställe då, och kommer alltså komma upp över halvtid redan då. Och eftersom det dessutom är ett nytt ställe och jag även ska jobba på demensavdelning där, så vet jag ju att jag kommer vara extra trött också. Så inga fler pass än de nästa vecka.

En bra sak som hände i dag var i alla fall att Akademiska hörde av sig och hade fått färdigt anställningskontraktet för intensivvårdsavdelningen jag kommer jobba på ibland. Hon skickade det i dag, så nästa vecka får jag se hur mycket jag kommer ha i timlön där – en liten detalj vi inte hann prata om ens innan mitt första pass där, haha. Det kom ju lite hastigt på, så att säga. 😛 Men jag fick i alla fall inloggningen till timvikarietjänsten de har, där jag kan markera vilka dagar jag kan och vill jobba, så de vet att de dagarna kan de fråga mig. Jag markerade merparten av de dagarna i mars (från nu då) och april som tillgängliga. I nuläget står den här avdelningen högst upp på min önskelista, det är bara röntgen som står högre, så jag hoppas jag kan få en del pass där framöver.

Jag är riktigt trött och lite skruttig i kväll, så jag tror jag avslutar bloggen här för i dag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *