Huset

Det här är huset jag bodde i från jag var 7 år tills jag var 14. Det var ett hus vi byggde, och jag minns så väl doften av trä under byggtiden. Jag minns även flera av de stora grejerna som hände, som när plattan huset skulle stå på hade gjutits klart, när stommen hade börjat resas, när taket kom på och när det kom en trappa istället för en stege mellan första och andra våningen.

Jag minns hur lyxigt det var att vi hade värmekablar i golven på bottenvåningen, att det fanns en hel tvättstuga med en extra dusch i, och att både min syster och jag skulle få egna rum. Jag minns när de satte in fönstren och hade glömt fästa dem i ett av rummen, så att ramen och allting trillade ut och gick i kras när de försökte öppna dem. Jag minns att någon av snickarna trillade ner från övervåningen innan de hade byggt trappan, och bröt ett ben, eller om det var en arm. Ett ben, tror jag.

Jag minns hur min syster och jag lekte tillsammans i huset. Jag minns hur vi på julafton öppnade dörren ut till balkongen för att lyssna efter kyrkklockorna från kyrkan som stod mitt på den lilla landmassan mellan stora ön och Stonglandshalvön, när de ringde julen in kl 17 på eftermiddagen, och hur ljudet av kyrkklockorna i den kalla vinterluften blandade sig med ljudet av Sølvguttene som sjöng julen in på tv’n i bakgrunden. Jag minns hur min far alltid skämtade om att vi skulle skjuta upp att öppna julklappar, och att vi istället skulle få ett kok stryk (det fick jag rätt ofta, så det var inga tomma ord för min del).

Jag minns hur vårfloden ett år fick allt vatten från fjällen bakom huset att leta sig till en gammal bäckfåra ovanför vårt hus när älven och vattenmagasinet inte räckte till, och en störtflod grävde sig ner under huset på baksidan och sprutade upp som en gejser på framsidan, och sköljde bort hela vår uppfart. Hemvägen från skolan hade tagit extra lång tid den dagen, för vägen var bortsköljd på flera andra ställen mellan skolan och hemma också, och när jag kom hem kunde jag inte ta mig fram till huset, jag bara stod där, en bit ifrån, och tittade på vattnet som sprutade upp under det. Som om någon ställt det ovanpå en vattenkanon. Och jag minns hur jag inte kunde använda mitt sovrum på flera veckor efteråt, eftersom det låg på bottenvåningen, och det hade stått 60cm vatten där. Min bäddsoffa hade stått under vatten inne i mitt sovrum. Det var en bisarr tanke.

Jag har en rad svarta och brutala minnen från livet i det huset också. Minnen jag gärna hade varit utan, men som är avslutade kapitel för länge sedan, och därför ingenting jag pratar om i dag. Det tillhör ett liv som fanns en gång för länge sedan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *