Hur vet man vad som är vad?

Att jag drabbades av utmattningssyndrom för tre år sedan är ingen hemlighet, och jag har behövt anpassa livet en hel del efter det. Ända fram tills i somras hade jag dagar, både en och flera, där kroppen helt enkelt bara strejkade och vägrade göra i stort sett något som helst annat än att sitta upp och att andas (typ), så det var ju med viss bävan jag tog mig an det här med att påbörja en ny universitetsutbildning samtidigt som jag har en familj som behöver väldigt mycket stöd, och samtidigt som jag måste jobba mig genom studierna för att vi ska ha en chans att överleva. Det är en väldigt dålig ekvation när utgångspunkten är att man drabbats av utmattningssyndrom. Och tydligen har en släng av PTSD och lite sånt jox också efter mina relationer.

Jag har hela tiden tänkt som så att jag tar en kurs i taget och en termin i taget, så får vi se hur långt det räcker. I bästa fall grejar jag alla tre åren, i värsta fall…well, jag hoppades nog att “i värsta fall” skulle vara att jag med näbbar och klor fick kämpa mig igenom första året av utbildningen och därefter kanske ta en paus, men vi får se om jag tar mig så långt. Men missförstå mig rätt också – det är inte så att jag är på väg att kliva av just nu. Det jag säger är att jag är fullt medveten om att jag kan bli tvungen att göra det, åtminstone för en tid. Men det kräver att jag tar mig betydligt mycket längre än jag gjort nu för att jag ska slippa börja om från början.

Det som är grejen just nu är däremot att jag märker att min inlärningskapacitet har förändrats ganska mycket sedan jag drabbades av det där utmattningssyndromet. Inte så att jag har svårare att förstå saker egentligen, utan det är mer som att jag förstår materialet alldeles utmärkt, men så fort jag lämnar det (t.ex avslutar för dagen) så är det som om det lägger sig en grå, ogenomskinlig hinna över all kunskap jag inhämtat, som sedan ligger kvar i flera dagar och upp till ett par veckor innan det lättar igen och jag liksom får tillbaka kunskapen igen. Inte allt jag läst, men det mesta finns där i hygglig grad åtminstone. Det är nytt, och något jag inte var förberedd på. Jag trodde nog snarare att det skulle vara svårt med den omedelbara förståelsen, att man liksom skulle vara drabbad av det där hjärnluddet som man hört många andra prata om, i själva inlärningssituationen. Men att drabbas så här efteråt…det har jag inte hört talas om. Kanske för att det är lite knepigt att förklara, eftersom det samtidigt är lite diffust? Hur förklarar man att något är glasklart medan man går igenom materialet, och att det tio minuter efter att man slagit igen boken/stängt ner kompendier och allt man jobbat med bara är en dimmig, grå gröt kvar i huvudet?

Jag vet inte om det var därför jag fick svårt på duggan och skrev sämre än jag är van att göra på prov. Var det mindre saker som fastnade i mitt huvud på grund av att jag drabbas av det där? Drabbades jag av det under duggan eftersom det var en situation där man är lite mer stressad än vanligt? Jag vet inte, men jag tror inte det. Jag minns mest bara att jag tvingade mig själv att sitta stilla och läsa frågorna om och om igen så att jag inte skulle vara för snabb, förstå frågan fel, och därför svara fel (det har annars alltid varit mitt största problem under hela livet innan utmattningssyndromet, men jag har aldrig kuggat på grund av det). Så…jag antar att min inlärningskapacitet har förändrats på något sätt, efter att jag kraschade. Och att jag inte egentligen märkt av det innan eftersom jag inte tidigare befunnit mig i en situation där jag är tvungen att lära in sådana enorma mängder saker på så kort tid som vi ska göra nu. Eller är det här “bara” ett resultat av den stress vi alla känner, vi som pluggar det här? Hur ska jag veta vad som är vad?

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Det finns ingen tid att lära sig nya studietekniker som tar hänsyn till att man kraschat på det sättet, och jag vet inte ens om det finns några sådana. Och om det finns, så går de garanterat inte ut på att trycka in så mycket information som möjligt in i huvudet på tio veckor, utan snarare tvärt om. Att det får gå i en lugnare takt när inlagringen inte riktigt fungerar som den ska. Så jag har inte så mycket annat val än att försöka hänga med här bara och hoppas att jag klarar lära in tillräckligt mycket för att fixa proven i slutändan, och gör jag inte det, så får jag väl helt enkelt kliva av (om jag inte fixar omtentorna heller alltså). Jag känner varken bu eller bä inför det egentligen. Det är höst, vilket innebär att jag mentalt och själsligt längtar hur mycket som helst efter att få skriva, sticka, designa mönster och jobba med kreativa saker istället, eftersom det är så jag i grunden är funtad. Studierna är för stunden bara något att uthärda i väntan på att antingen bli godkänd eller att inte bli det. Samtidigt vet jag att inspirationen för studierna absolut kan återvända med full styrka när den här kursen är över, i synnerhet om jag nu klarar proven också.

Det som förvånar mig mest i allt det här är att jag trots stressen och pressen jag har just nu, som är enorm, ändå inte har haft någon dag då kroppen bara sagt tvärnej till att göra något som helst. Den har fungerat ändå, trots att det har varit ännu tuffare nu än det var i somras och i våras. Det är ju faktiskt ganska märkligt. Så sliten som jag är nu, så hade jag aldrig trott det. Hade jag vetat att jag skulle vara så här sliten bara 6 veckor in i utbildningen, så vet jag inte ens om jag hade börjat, för jag hade varit övertygad om att jag skulle tvärkrascha igen. Men det har jag inte gjort, konstigt nog. Varför vet jag inte. Jag kanske går mest av allt på adrenalin just nu? Inte helt osannolikt, faktiskt. Men går gör jag i alla fall, det tuffar på, dag för dag.

Fast i dag drog jag faktiskt i bromsen. I går lade jag ner 12 timmars jobb på att få ihop 14 uppgifter inför dagens grupparbete/presentation, samtidigt som jag drogs med en enveten huvudvärk som kommit och gått ganska frekvent de senaste veckorna (jodå, visst ser jag sambandet) och en mage som tvärkraschade. Jag var klar vid midnatt i går, och återigen sänkte sig det grå dimman över all kunskap, och jag satt här mest som ett kolli. I 2½ timme, för trött för att orka röra mig, för trött för att orka lägga mig. Och när jag äntligen tog mig i säng var jag för sliten för att orka somna (ni som drabbats av utmattningssyndrom vet precis vad jag pratar om här. It’s a thing.), och jag skulle upp kl 9 för att åka iväg till BMC. Jag tänkte för mig själv då att jag kanske skulle få sjukskriva mig i dag, för jag mådde verkligen risigt och var så sjukt sliten, men jag tänkte att jag skulle avvakta med att bestämma något tills jag hade sovit några timmar.

När jag vaknade kände jag mig fortfarande lika eländig, och när jag så blev bokad på jobb både lördag och söndag så insåg jag att det var dags att dra i bromsen. Jobba kommer jag göra, för mat måste vi ha och jag har räkningar som är superviktiga att få undan, men jag mäktade inte med grupparbetet i dag. Huvudet ville inte, kroppen ville inte, jag var kräkfärdig, så sliten kände jag mig. Så jag sjukanmälde mig och mejlade in det material jag hade förberett istället. Förhoppningsvis kan det godkännas som kompensationsarbete, för jag vet inte riktigt var jag ska hitta orken att göra ett sådant också.

Jag borde ha gjort en massa saker här hemma i dag också, men jag förbjöd mig själv det och beordrade vila hela dagen. Jag var fruktansvärt trött också, för det blev inte mer än någonstans mellan 4 och 5 timmars sömn i natt. Det blev en timmes tupplur på soffan mitt på dagen, vilket gjorde stor skillnad, sedan skjutsade jag 17-åringen till hans sista lektion för dagen och passade på att gå in på Dollar store och handla lite duschtvål, schampo, handtvål och sådana saker medan jag väntade på att han skulle bli klar. Jag hittade även numrerade klisterlappar för adventskalender, som jag ska ha till syrrans kalender (fast vid närmare eftertanke kommer jag ju behöva tre ark till, till ungarna också. Jaja, får köpa det nästa gång). Och så slog jag till på ett par örhängen formade som löv åt mig själv, för en tjuga. Jag är barnsligt förtjust i löv i alla möjliga former, så jag unnade mig dem.

Nya örhängen! Minns inte senast jag köpte något sådant åt mig själv, men det måste vara många år sedan nu.

Sedan plockade jag upp 17-åringen igen, handlade lite, och åkte hem. Och det är i princip vad jag har gjort i dag, förutom att köra en laddning disk och att göra mat. Annars har det varit ett väldigt välbehövligt soffhäng med julpysslande under kvällen, och mitt huvud har i övrigt fått vila från allt som heter studier i dag. Samma sak blir det i morgon och söndag. Jag jobbar båda dagarna, och inga studier kommer bedrivas då. Mitt huvud behöver en paus. Och jag ser fram emot att jobba, det var en väldigt trevlig avdelning att vara på. Jag var hos dem för första gången i onsdags, och hade alltså fått sms i morse om att de hade varit SÅ nöjda med mitt jobb, och att de gärna ville boka mig i helgen också. Det känns fortfarande lika bra varje gång jag får höra det där. Som sagt, man har varit svältfödd på positiv feedback i åratal. Det hjälper inte att själv veta att man är hyggligt bra på något, om man inte får höra det också, så uppstår det liksom ett svart hål i medvetandet kring det där, tror jag. I alla fall tycks det ha blivit så för mig.

Hur som helst var det väldigt roligt att de tyckte så mycket om mig, och att de så gärna ville att jag skulle komma tillbaka. Och av alla avdelningar jag varit på, så är det bara den här som är på samma trevlighetsnivå som min “ordinarie” avdelning. Ni vet, man känner ju liksom av stämningen bland de som jobbar och så. På min ordinarie avdelning är alla trevliga och man har liksom blivit en i gänget där, och man fick lite samma känsla på den här avdelningen. Kul! Sen finns det vissa avdelningar som man hoppas aldrig kommer boka en igen, men det är en annan femma. Och det är ju egentligen en fördel med att jobba som jag gör nu – jag har ju fått möjlighet att vara på massor av avdelningar på hela sjukhuset, och kan bilda mig en egen uppfattning om hur det skulle vara att jobba där som exempelvis sjuksköterska. Inte för att jag ska jobba som sjuksköterska då, men…ja. Ni fattar.

När vi nu är inne på jobb, så har jag ju sökt några sådana på sistone. Det som verkar vara genomgående är att de får helt sjuka mängder ansökningar just nu, eftersom så många blivit arbetslösa och söker desperat nya jobb. Det har de dels skrivit i några av återkopplingarna jag fått, där de tackat nej med framförallt den motiveringen (jag anar att de har svårt att ens hinna gå igenom alla ansökningar, jag vet ju hur det var när jag skulle anställa folk när jag jobbade på Klarna – det kom in MYCKET ansökningar). Och dels fick jag också höra det från ett jobb jag sökt hos kommunen, som arbetsledare jourtid på timme, där jag var en av de utvalda som dels fick telefonintervju, och dels gick vidare till en vanlig intervju. Hon som ringde mig sa det att de hade fått helt vansinniga mängder ansökningar, och att hon kämpade för att hinna sålla igenom allt.

Men ja, all this to say att jag alltså har en jobbintervju nästa vecka! 😀 Också det en timanställning, vilket innebär att jag kan kombinera det med studierna. Om jag kommer klara ännu ett jobb ovanpå allt annat? Högst tveksamt, men det beror förstås på hur mycket det kan bli. Men jag tänker också så här, att skälet till att jag satt mig på skolbänken för att läsa till röntgensköterska är ju för att jag ska kunna försörja oss och för att jag tycker det är ett intressant yrke med utvecklingsmöjligheter. Vill jag bli det mer än något annat här i världen? Nej. Mer än något annat vill jag ju skriva, det är ju det som är slutmålet. Och om jag plötsligt står där med två timanställningar som genererar tillräckligt mycket pengar in för att jag ska kunna försörja familjen, så kanske det kan vara värt att ta en paus från studierna, bara jobba, och så försöka skriva istället? Det tål att funderas på, om inte annat.

Nej, nu låter vi de djupa funderingarna vara för i dag. Det är hög tid att sova lite, fastän jag egentligen inte har lust. Egentligen skulle jag vilja dra igång en film och fortsätta med kalenderpaketspysslandet jag håller på med, fastän jag är supertrött. Men jaja, det är en dag i morgon också. 🙂

Dagens lek med Snapchatfilter:

“Burp…!” 😉
TGIF! Dags att hitta sin inre Elton John.
Jag om 20 år, på en söderhavsö? Fast med något mindre kläder då kanske. 😛

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *