Hur skulle du göra?

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja det här inlägget, men vi kan väl ta ryggen först kanske. Den är bättre nu, långpromenaderna gör enorm skillnad. Jag gick drygt 7 km både i förrgår och i går (och i går tog det bara 1 timme och 45 minuter, mot två timmar dagen innan), och blev lite bättre efter varje gång. I dag avstod jag dock från promenader, för jag kände mig bara så enormt sliten. Jag har faktiskt tagit ledigt från studierna också i dag på grund av det. Men istället för promenader så har jag varit iväg ett par gånger under dagen och fixat lite ärenden, så jag har inte bara suttit stilla heller. Och status för ryggen just nu är att ryggvärken är nere på 15-20 % av det den har varit bara, och att jag har hyfsat god rörlighet igen. Det tar sig, med andra ord. 🙂 Och i morgon eftermiddag flaggar yr.no för 12 grader varmt och strålande sol, så då ska jag definitivt ut och samla på mig både rörelsepoäng och D-vitaminer.

Bild från gårdagens promenad. Fick dessutom tillfälle att använda mössa för första gången den här säsongen! 😀

Dagen i dag har handlat mest om ungdomarna och om adventskalendrar. 14-åringen är inne i ett “skov” just nu, och har det lite tufft. 17-åringen har haft ett längre “skov” som börjat lätta lite, lite, men när han i morse fick veta på första lektionen att det skulle vara någon sorts workshop som var obligatorisk för alla under återstoden av dagen, och ingen information hade getts om det på förhand, så brakade hans tillvaro samman fullständigt. Varken han eller 25-åringen står pall för överraskningar som rubbar deras planering för dagen, och definitivt inte såna där överraskningar. 25-åringen har jag aldrig ens kunnat överraska med kul grejer, som när han var liten och man ville överraska med att “i dag åker vi till Gröna Lund!”. Han kraschade fullständigt av det, och hela dagen blev bara ångest för honom eftersom han inte var förberedd. Och 17-åringen brås på sin bror i det avseendet, helt klart. Så efter att ha konstaterat att ingen av hans mentorer fanns på plats så att han kunde få diskutera frågan med dem och kanske få dispans för att istället jobba med det han hade tänkt, så sa jag åt honom att han kunde åka hem istället. Och sedan hann han bara vara hemma i en timme ungefär, sen ville 14-åringen avbryta sin skoldag och också komma hem, för någon hade börjat prata om döden och han hade tagit så illa vid sig. Undra på, när man befinner sig i en svacka där man har suicida tankar… Så även han fick åka hem tidigt i dag.

Adventskalendrar, ja. Jag har gjort färdigt alla paket till min systers adventskalender, och nu måste jag bara lista ut hur jag ska paketera dem. Jag hade tänkt göra en snygg låda de kunde ligga i, men den tänkta lådan är alldeles för liten, har jag insett. I alla fall om locket ska vara stängt. Men det behöver det ju inte vara annat än när den transporteras, sen tänkte jag väl mer att den skulle vara öppen och att man tar ett paket ur den varje dag. Och då gör det ju inget om det blir lite hög i den. Frågan är bara hur jag på ett smidigt sätt paketerar alltihop för transport då… Jag kan ju fylla lådan så mycket det går, och så får jag lägga det som inte får plats löst bredvid eller nåt, och stoppa alltihop i en större låda kanske… Alternativt skulle jag kunna göra en tomtesäck i säckväv, vilket jag också funderat på. Men det kanske är lite tråkigt när man inte ser alla paketen? Fast å andra sidan gör man ju inte det i en vanlig kalender heller, det är ju bara en kartong med luckor och en färgglad bild. Hm. En tomtesäck kanske vore en bra grej. Den är ju dessutom smidig för syrran att förvara till nästa års advent, för den tar ju ingen plats alls. Jo, så får det bli!

Jag fick förresten adventskalendern hon har gjort åt mig i dag redan. Den är SÅ FIN! Nu syns det inte på bilden eftersom det är en massa paket på den just nu, men hon har alltså broderat hela kalendern också, och det är en supermysig jultomtebild under alla paket. Den kommer ju kika fram allt mer för varje dag som går, så det blir ju lite som ett bonuspaket där. 🙂

Min fantastiskt fina adventskalender som syrran gjort åt mig! Det ska bli så roligt att öppna den. 😀 Och ja, jag har redan hängt upp den 😛

Nåväl, låt oss gå över på lite tyngre funderingar. Ni vet ju att jag drabbades av utmattningssyndrom hösten 2017, att jag provade lite olika jobb som inte fungerade, sökte sedan jobb på nytt i 1½ år utan framgångar, och bestämde mig till sist för att sätta mig på skolbänken igen för att bli attraktiv på arbetsmarknaden, inte bara i Sverige, utan i hela världen. Så jag sökte mig till röntgenutbildningen, började söka jobb inom vården och fick plötsligt flera olika jobb. Samtidigt flyttade ungdomarna från pappan och hem till mig, och var två rätt sargade själar efter de erfarenheter de hade gjort sig i hans vård, plus att båda sliter med bitvis väldigt tung depression och ångest. Det har varit skolbyten, BUP, psykologer, läkare, Soc, advokater och fan och hans moster involverade i det hela. Samtidigt gick luften ur 25-åringen, vars depression under de senaste par åren gjort det omöjligt för honom att jobba på ett vettigt sätt alls. Och alla ungarnas måenden pendlar lite upp och ner, beroende på olika faktorer.

Now, min plan om att utbilda mig för att bli attraktiv på arbetsmarknaden igen är i grunden en bra plan, även om den är en jättechansning för någon som är drabbats av ett obehandlat (har inte haft varken tid eller råd) utmattningssyndrom, och som dessutom måste jobba vid sidan om för att vi ska överleva ekonomiskt. Jag behöver jobba ungefär halvtid för att vi ska gå någorlunda ut i noll varje månad, och då finns det inget utrymme för något extra av något slag. Underhållningsbudgeten innefattar Netflix, ViaPlay och Disney+, and that’s it, till exempel. Tufft, men doable, så länge kropp och knopp orkar. Det läskiga är dock att man inte får någon förvarning när det brakar vid ett utmattningssyndrom, utan plötsligt en dag är det bara där. Så någon föraning lär jag ju heller få om det inte håller nu, när jag redan har ett utmattningssyndrom jag inte haft möjlighet att behandla ens. Det är det ena.

Det andra är att vad jag ville när jag sökte jobb under de där 18 månaderna när jag inte fick något, var att allra helst hitta ett deltidsjobb som håller oss tillräckligt mycket flytande för att jag ska kunna lägga resterande tid på mina egna projekt, i den mån jag hinner och orkar. Att få fortsätta bygga på min egen lilla verksamhet, att få skriva de där böckerna jag har i huvudet (och i flera fall har påbörjat), till exempel. Jag har känt att det är dags, det är verkligen, verkligen dags att jag gör det nu. Jag har skjutit upp det så länge, eftersom jag kämpat så för att komma på fötter igen efter att jag blev så ekonomiskt och emotionellt skadeskjuten i en tidigare relation. Men det enda jag lyckades göra var alltså att drabbas av utmattningssyndrom, och att inte ro i hamn projektet med att städa upp ekonomin. Jag hann en bit, men inte på långa vägar långt nog. Så min plan efter kraschen för tre år sedan var att helt enkelt släppa det där och göra min egen grej, för det fanns helt enkelt ingen mening med att jobba sig ner i en för tidig grav på grund av det där. Och dessutom har jag antagligen större möjligheter att bli av med det där den dagen jag skriver en bestseller (ja, jag är helt säker på att jag skulle kunna göra det. Jag har övat 40 år och också fått den feedbacken från professionella aktörer, så jag borde verkligen ta tag i det där).

Det tredje är något 25-åringen sa till mig för några veckor sedan. Han berättade att när han var yngre försökte han få mig att spela brädspel med honom, men jag hade aldrig tid eftersom jag bara pluggade och jobbade och kämpade hela tiden, och till slut hade han gett upp och slutat fråga. Det sved att höra. Det är alltså ett minne från hans barndom som han har tagit med sig in i sitt vuxenliv av hur det var att växa upp med mig. Och nu gör jag ju strängt taget samma sak igen, med dubbla jobb, studier, och allting annat som ska hinnas med. Jag har sagt nej till 14-åringen några gånger när han velat ligga i soffan med benen i mitt knä, eftersom jag inte kunde jobba om han gjorde det. För jag hade inte tid att inte jobba… Jag är alltså i färd med att ge ungdomarna också minnen av att jag inte har tid, eftersom jag har så förtvivlat mycket jag ska hinna med hela tiden.

Om vi lägger ihop allt det här, så dyker det ju upp några rätt viktiga frågeställningar att fundera på. Det här med studierna till exempel. Nu när jag åkte på diskbråck så har det ju varit en mardröm att orka med den supertunga kursen vi läser nu, och jag ligger även lite efter. Jag har dessutom inte haft möjlighet att plugga på en nivå där jag kan klara dugga och tenta. Mitt minne är för skadat sedan kraschen för att jag ens under optimala förhållanden ska ha oddsen i min favör för att klara av de proven, utan jag behöver jobba mycket mer omfattande och under längre tid med materialet för att jag ska kunna tillgodogöra mig det på allvar. Men nu befinner jag mig ju plötsligt i en sits där jag HAR de där deltidsjobben jag önskade mig efter kraschen, där jag skulle kunna lägga övrig tid på min egen verksamhet och mitt skrivande. Och då är frågan om det är meningsfullt att fortsätta plugga?

Att plugga till röntgensköterska är absolut en bra idé för att bli attraktiv på arbetsmarknaden i framtiden. Det är en bra försäkring för att se till att man har till makaroner på bordet. Men varför började jag plugga igen från första början? För att jag inte såg något annat alternativ. Inte för att röntgensjuksköterska var min stora dröm här i livet. Ja, det var något jag ville bli när jag som 15-16-åring skulle bestämma vad jag skulle bli när jag blev stor, och det var ett logiskt val när jag skulle sätta mig på skolbänken igen, för det är ett väldigt intressant område, som dessutom borde kunna ge mig möjlighet att forska igen. Nackdelen är att det innebär fast anställning, vilket jag egentligen inte vill ha. Jag vill vara egenföretagare och bara jobba åt andra på timmar, enligt offert eller i projekt. Men jag vill inte vara anställd. Och det skulle fortfarande inte vara mitt slutmål, som är just att syssla med mina egna verksamheter och att vara verksam som författare. Och som författare får man ju också göra ganska mycket research, vilket är den delen av forskning som tilltalar mig mest, utöver att föreläsa. Som jag också kan göra som författare. Sen är det ju inte som att jag är utan utbildning i utgångspunkten heller. Jag har redan en kandidatexamen i retorik och en rad utbildningar inom fysisk säkerhet, till exempel. Jag är VÄLDIGT utbildad redan nu.

Nu har dessutom min bästa kompis M och jag börjat spåna på en alldeles fantastisk, kreativ idé som vi båda är pepp på att göra, och som också drar i mig. Jag har tänkt på den grejen väldigt länge också, och när det visat sig att hon är pepp på precis samma grej, och jag som sagt har deltidsjobben som gör att jag kan överleva…Alltså, magkänslan bara skriker JA, JA, JA! Jag vill göra den grejen, och jag vill försöka skramla ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa hem garn och färga igen, jag vill designa mer, och jag vill skriva böcker. Det finns en sådan ofantlig, ackumulerad längtan i mig efter att få lägga så mycket tid som möjligt på de sakerna istället. Att sluta kämpa, kämpa, kämpa som jag har gjort i 20 år nu, och som ärligt talat inte hjälpt ens hälften så mycket som det borde ha gjort, eftersom det här landet har en del knepiga lagar och regler (men det är en annan diskussion, den tar vi någon annan gång). Och jag kommer inte kunna lösa några ekonomiska problem under de kommande tre åren heller, om jag ska sitta på skolbänken. Men om ett eller två år kanske jag har skrivit en bestseller som kan lösa allt…? Vem vet. Och så barnen. Kanske kan de få några år innan de flyttar hemifrån med en mamma som inte bara pluggar och jobbar och sliter ihjäl sig jämt. Som faktiskt kan ta en paus med gott samvete för att spela brädspel eller bara sitta i soffan med någons ben i mitt knä.

Kort sagt – jag gör allting rätt som kämpar och slåss som jag gör, som utbildar mig för att bli attraktiv på arbetsmarknaden igen osv osv. Det finns inget som helst fel i det. Fast ändå finns det fel i det. För det gör att jag även fortsättningsvis måste försaka drömmarna om det jag EGENTLIGEN vill göra, och det stjäl tid, ork och uppmärksamhet från mina barn. Det är rätt men ändå fel, liksom. Och då kommer vi till dagens fråga: Hur skulle du göra? När förnuftet säger en sak, men magkänslan något annat (och förnuftet håller med magkänslan också, bara för att komplicera det hela ytterligare)?

För att ha det sagt: Jo, jag har funderat på att göra klart den här terminen och sedan ansöka om att få ta en paus i ett år, och det finns absolut ett värde i att göra så. Det ger mig en fallback där jag kan fortsätta studera från termin 2, utan att behöva upprepa termin 1 av programmet. Men när jag vet redan nu att jag inte kommer klara den här kursen, eftersom jag inte haft förutsättningarna för att göra det, och kommer få slita som ett djur och behöva plugga dubbelt under hela december och januari för att klara omtentorna i februari/mars, samtidigt som jag har ordinarie studier, börjar ett nytt jobb som jag ska lära mig, och har ett redan pågående jobb + allt som händer med ungarna…är det rimligt att ens försöka göra något sådant? När man samtidigt är tokslut eftersom man åkt på diskbråck som man måste hitta tid att få att läka, och man bara väntar på att kroppen ska klappa igenom vilken sekund som helst, utan förvarning, precis som det gjorde när jag först fick utmattningssyndromet? Jag menar inte att måla fan på väggen här, utan det här är den realistiska utgångspunkten i det här. Att ta mig helskinnad genom den här terminen hade kanske gått om jag inte hade drabbats av ryggskott, och om ungdomarna inte hade fått sina mentala svackor, men båda delar hände och jag har inte haft något överskott att ta av. Jag var tvungen att ta av studietiden för att hantera det, och då blev studierna lidande ännu mer (än de gör av att jag får kämpa extra mycket eftersom min hjärna inte fungerar som den gjorde förr).

En annan sak som slår mig nu också är att när jag planerade för att sätta mig på skolbänken igen, väl medveten om hurpass tufft det skulle bli, så hade jag inte en aning om att ungdomarna tänkte flytta hem till mig helt abrupt och vägra ha med den andre föräldern att göra. Jag hade inte en aning om att jag praktiskt taget skulle få bo hos BUP och på läkarmottagningar och i möten med skolor, Soc och en massa andra instanser under hela våren och sommaren. Och jag hade inte en aning om hur dåligt 14-åringen och 25-åringen skulle må under det här året. Det var faktorer som var helt okända för mig när jag planerade att skola om mig.

I alla fall…om man tänker sig att någon varit arbetslös länge, och så får de gå någon utbildning i Arbetsförmedlingens regi, men så blir de plötsligt erbjudna jobb – självklart tackar de ja till jobbet då och lämnar utbildningen, eller hur? Enda skillnaden här är att jag organiserar allting själv, jag satte mig själv i skolbänken för omutbildning för att bli attraktiv på arbetsmarknaden igen eftersom jag inte kunde hitta ett jobb någonstans, och nu har jag plötsligt jobb som passar mig och som jag borde kunna leva av. Och som dessutom är på timme, vilket innebär att jag har fullständig kontroll över när jag vill jobba, vilket är optimalt för mig. Jag är inte heller rädd att bli av med de jobben, för på sjukhuset vet jag att jag är väldigt omtyckt på alla avdelningar, och jag tror jag kommer trivas precis lika bra på jobbet hos kommunen.

Många faktorer blir det, och jag inser ju att det enda rimliga egentligen är att bara kliva av utbildningen. Visst, skulle jag hamna i en sits där jag igen är arbetslös och inte hittar jobb, så kanske det på nytt kommer dyka upp en punkt då jag känner att jag behöver omutbilda mig. Har jag förlorat något då på att ha läst en halv termin av det här programmet? Nej, det tycker jag inte. Jag har ju lärt mig en massa saker och fått flera nya vänner. Och om jag en dag i framtiden känner att jag behöver omutbilda mig, så kanske jag inte sätter mig på värsta universitetsprogrammet ändå. Jag börjar ju ändå närma mig 50 nu. Vilket i sin tur också är en faktor som gör att jag känner att nu är det verkligen på tiden att jag tar tag i det här med mina kreativa verksamheter. Om inte nu, när då? När jag går i pension? Hur länge ska jag egentligen vänta på att omständigheterna blir optimala?

Samtidigt drar jag mig lite för att fatta det beslutet. Jag kan inte hjälpa det. En del av mig vill fortfarande gardera sig och se till så att jag är så välutbildad att jag kan jobba med vad som helst och tjäna massor med pengar. Även om det gör min magkänsla ganska ledsen.

Så, igen – hur skulle du göra?

Veckans inspiration:

Jag skulle älska att få omvandla möbler på det här sättet. Hur coolt är inte det här??

5 kommentarer

    1. Author

      Ja, det är väl egentligen det enda rimliga, va? ❤❤❤

  1. Alltid när jag går emot min magkänsla så skaver det och i vissa fall blir det alldeles på tok. Så jag måste lyssna och följa. Säkert annorlunda för andra, men för mig är det det enda alternativet.❤

    1. Author

      Jag har sällan goda erfarenheter av att inte lyssna på magkänslan, så den brukar vara mitt rättesnöre i alla lägen. Så även nu. Magkänslan får bestämma. ❤

  2. Author

    Jag har sällan goda erfarenheter av att inte lyssna på magkänslan, så den brukar vara mitt rättesnöre i alla lägen. Så även nu. Magkänslan får bestämma. ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *