Hot mama…(?)

Min kropp och jag har verkligen inte varit på samma sida de senaste 12 åren eller så. Det har väl haft flera olika orsaker, egentligen, både fysiska åkommor, en förmåga att jämt äta för mycket kalorier (I’m a sucker for sweets and desserts…), och en kropp som fått allt svårare att hantera fruktos och där jag till slut insåg att jag nog är en av dem som dras med fruktosintolerans (sjukt dålig kombo med den där ständiga lusten till sötsaker och bakverk), unt so weiter. Nu, när jag närmar mig 47, så börjar jag dessutom känna av att min kropp faktiskt börjar bli äldre. Inte direkta ålderskrämpor, men att min hy ändras och så.

Hur som helst, det har varit lite grejer att få rätsida på, det har varit mycket stress, och det har varit en kost som pendlat mellan superbra (jag älskar nyttig mat, tro’t eller ej) och ett hysteriskt sockeröverskott. Jag har alltid haft lätt att gå upp i vikt, men samtidigt lika lätt att gå ner – tills någon gång för lite drygt 20 år sedan, när jag blev pådyvlad en kortisonkur för ett eller annat som jag inte minns längre vad det var (nånting med en axel, tror jag…?). Hur som helst, jag svällde som en ballong av den där kuren, vilket är en ganska vanlig bieffekt. Men efter det har jag haft jättesvårt att gå ner i vikt, med mindre jag tränat tungt minst en timme om dagen och samtidigt levt under svältgränsen. Då har det fungerat. När jag inte gjort det, så har det bara gått till en viss gräns, sedan har kroppen sagt tvärnej till att fortsätta ner. Så allting sammantaget har kilona smugit sig på allt mer under framförallt de senaste 12 åren. Lite upp, lite ner, en hel del upp, inte alls mycket ner osv. Och jag gillar det INTE.

I går dök det upp en ny grej också. Jag fick min allra första hot flash, eller värmevallning heter det väl på svenska. Det finns ingen tvekan i min själ om att det var det som hände. Och plötsligt var det något som klickade till i skallen – alla hudproblem jag haft de senaste par åren (jag som inte haft ett enda problem sedan jag var tonåring), det skulle ju kunna hänga ihop med förklimakteriet! Att jag inte märkt något annat har så klart sin fullt rimliga förklaring – jag gjorde en hysterektomi för flera år sedan, så jag har ju ingen mens som kommer påverkas på något sätt av vad som händer i kroppen. Så det skulle faktiskt kunna vara det. Det känns rent av rimligt. Det känns även rimligt att det är orsaken till att jag plötsligt samlat på mig ytterligare vikt som samlats väldigt tydligt i mittsektionen, för det är så klart också supervanligt för förklimakteriet och själva klimakteriet (där är jag inte än, och det kan dröja ytterligare 10 år innan jag är där).

I alla fall. Å ena sidan blev jag glad åt den där värmevallningen för att det på något vis signalerar att det är legalt att inte vilja ha sex med någon längre (det vill jag för det mesta inte, men det är inte därmed sagt att jag inte har lust och att jag saknar ett sexliv. För det har jag i allra högsta grad, jag vill bara inte ha det _tillsammans_ med någon, om jag kan slippa. Men det kan jag skriva mer om någon annan gång). Jag vet, det låter lite sjukt, för det är klart är legalt att säga nej till sex oavsett ålder. Jag menar bara att det känns som att det blir lättare att få förståelse för det när man kommer till klimakteriet och åren därefter. Och jag är väldigt glad åt att vara singel och slippa ha en tjatande partner (där har ni ytterligare ett antal inlägg jag skulle kunna skriva…), utan att jag gör precis som jag vill. Och numera föredrar jag att mina partners bor i nattdukslådan, så att säga.

Å andra sidan innebär den där värmevallningen att det är hög tid att få rätsida på träning och vikt. Hög tid!

Vart var jag? Jo, just det, förändringar i kroppen och så. Vad jag ville komma till var att jag retar mig ofantligt på att se ut som jag gör, och jag vill verkligen bli av med övervikten, samtidigt som det tycks bli allt svårare av olika skäl. Är det inte jobb, så är det väder liksom. Alltid är det nåt som sätter stopp för mina tänkta träningsinsatser. Som exempelvis den här bulan jag fått, som jag inte vet vad det är, den gör att jag inte vågar springa ensam i skogen just nu heller. Tänk om det är något som kan spricka och så blir jag tokdålig och kanske svimmar och håller på att dö där ute, och så är det inte en kotte som kommer förbi förrän flera timmar eller kanske dagar senare? Så…ja. Det där med träning har på sistone blivit mer komplicerat än jag skulle vilja att det var.

Men skam den som ger sig. Jag älskar ju att träna, även om man inte skulle tro det när man ser mig i dag. Så i dag dök jag in i DVD-hyllan och letade rätt på mina gamla träningsdvd’er. Jag tränade mycket med hjälp av såna under 90- och tidigt 00-tal, sedan jag kom till Sverige (utöver att gå och springa mycket och ofta). Jag vill verkligen inte se ut som jag gör, och jag vill att min kropp ska vara stark, frisk och glad (och helst inte ha extra bulor här och där), så nu ska jag försöka återgå till mitt gamla träningschema som jag hade som väry busy småbarnsmamma och företagare under mina första 10 år i Sverige. Så får jag väl ta det hela ett steg i taget. Jag älskar träning och det ger en lindrigare klimakterie-period om man tränar, jag behöver gå ner massor i vikt, och nu när jag lärt mig det där med fruktosintoleransen, så kanske jag kan landa i ett sätt som fungerar för att även kunna gå ner i vikt osv. Och den där läkaren som envisades med att jag skulle käka kortison den gången…honom skulle jag vilja skicka en bajsmacka till. Inte för att det var hans fel att något blev fullständigt knas i min kropp den gången, men ändå…jag hade gärna haft kvar min förmåga att tappa vikt lika lätt som att gå upp i vikt, och jag är faktiskt ganska purken över att jag tappade det. Så han får en tänkt, virtuell bajsmacka i alla fall. Ha!

En bunt gamla träningsdvd’er.

Ja. Jag håller alltså på att sälla mig till skaran av ‘hot mamas’ i fysisk bemärkelse, men kan inte säga att jag räds det alls. Tvärt om. Jag ser SÅ mycket fram emot mina nästa 50 år! Jag har företag att driva och företag att starta, resor att göra, en hel värld att se, upplevelser som väntar. Det kommer bli fullständigt awesome. 😀

Men först och främst ska vi bli kompisar igen, min kropp och jag. <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *